yehet & wolfy [prs]

”Jaha ni,” harklade sig mr Ferguson efter ett tag och såg på de fyra ungdomarna i tur och ordning, ”ska ni inte ta lite efterrätt och gå och umgås sinsemellan istället? Så intressanta är väl inte vi gamlingar.” Han skrattade och Eleanor instämde snart i skrattet. Matt förstod inte det roliga men nickade lite, reste sig upp och tackade för den goda maten innan han gick över till köksbänken för att ta för sig av efterrätten. Nathan hade tydligen inga planer på att lämna bordet utan ville visst sitta kvar, tyckte att de vuxnas diskussioner var intressantare än sällskapet av de som nästan var jämnåriga.

Det låter tilltalande, att gå därifrån och få lite studier klara. Socialisera sig kan vänta tills prov vågen gått över för klassen, vilket kanske är om ett tag..
"Tack så mycket för maten pappa, den var svin god." Berättar Charlie med ett genuint leende, känner hur rodnaden försvinner efter Matthew dragit sig undan. Gud vad barnslig han är, det här kommer ju vara jobbigt att ursäkta.
"Visst visst, prova efterrätten också!" Påminner han med sitt vinglas i handen. Den röda drycken ser väldigt tilltalande ut i Charlies ögon, men påminner sig om att alkohol är ett no no hemma.

"Och du Charlie, ta med dig Matthew till ditt rum så ni har sällskap och kan bekanta er med varandra. Dina studier kan vänta en kväll," tillade mr Ferguson med ett menande leende. Matt lutade sig mot dörröppningen och smakade på efterrätten samtidigt som han vilade sin blick på den jämnårige killen, var ärligt talad ganska nyfiken på honom. Bonusbror. Det kändes ganska lustigt hur de skulle gå från att vara främlingar för varandra som någon gång stötte till i skolans korridorer, till att vara bröder som skulle bo under samma tak.

Dumt blinkar Charlie ett par gånger åt sin fars år, var det så uppenbart? Axlarna sjunker ner en aning, men lydigt nickar han. En kväll utan studier, jo okej. Han ligger före, så så farligt borde det inte vara, även om han börjar få lite panik och ångest.. äsch då. Charles tar en bit av efterrätten.
"Absolut." svarar han sin far, aningen torrt men fortfarande vänligt, hur nu det fungerar. Benen för honom per automatik ut ur köket, ögonen fastande en kort stund i Matthews innan han öppnar dörren till sitt rum. Rummet är rent, fläckfritt. Det kan man väl tänka sig om någon som Charles. Mysigt litet, skrivbordet är vinröd, gjord av trä. Sängen stor, fotografier han själv tagit upphängda över väggarna, målningar han gjort. Ett litet piano och en gitarr i hörnet, allting noggrant matchande. Jo, väldigt mysigt och hemtrevligt om Charlie får säga det själv.

Med skålen i handen och teskeden halvt i munnen följde sjuttonåringen efter Charlie till rummet. Blicken vandrade över möblerna: det vinröda skrivbordet, musikinstrument i hörnet, en stor säng som såg mjuk och skön ut.. Matt satte sig lätt på skrivbordets kant och sträckte ut sina långa smala ben framför sig samtidigt som han åt upp det sista av efterrätten.
"Fina målningar," sa han tillslut och nickade mot väggen hans blick för stunden vilade på, antog att det var Charlie som var konstnären. Han fick på något sätt ett sådant intryck av killen, att han var en konstnärlig själ. Han dansade ju liksom. Tydligen var han riktigt duktig på det också, mr Ferguson hade ju i förbifarten berömt sin son.

Halvt om halvt drömmandes låter Charlie blicken glida från målningarna och fotona till Matthew. Den jämnårige står lutad mot skrivbordet, där pappren, mappar och studier i allmänhet prydligt står uppradade.
"Tack," svarar han i låg ton, låter kroppen falla ner mot den mjuka sängen och tar en tugga av efterrätten i skålen. Målningarna är mest motiv av naturen, vattenmålningar med alla slags färger. Charlie har blivit en hel del bättre, hans gamla målningar ligger som tur var undanstoppande. "Du sa att du dansar eller hur? Spelar du några instrument?" Jösses, Charles kan inte konversera på det sättet. Visst må han vara en social liten ängel, men av någon anledning är det som att hans talförmåga försvunnit i halsgropen. Kanske det är tåflörtandets fel.

Matt visste inte riktigt vad han förväntat sig. Att en komplimang skulle leda till en lång diskussion om målningar? Knappast. Han slog mentalt till sig själv, ibland var han helt hopplös när det kom till att prata med folk. Han skulle inte direkt beskriva sig som blyg i det här fallet, han hade bara svårt att börja prata om någonting. Tänk om Charlie inte var intresserad av något han sa? Det skulle Matt känna på sig på långa vägar och hur roligt var det då att stå kvar där?
"Jag spelar gitarr," nickade han samtidigt som han la ifrån sig skålen och knäppte händerna framför sig, "jag antar att de där inte enbart fungerar som dekoration?" Han gjorde en gest mot pianot och gitarren i hörnet.

Gitarr.. då har de ytterligare något gemensamt. Rätt underligt egentligen, hur de bägge två dansar, spelar gitarr och sjunger. Dock borde Charlie har förväntat sig att Matthew dansar, kroppsbyggnaden skriker av det, och de måste ha haft något möte tillsammans. När det kommer till dansklubben i skolan. Blicken glider mot gitarren och pianot, som fint står i rummet.
"Jo, de bara står där och tar plats som dekorationer." svarar Charles ironiskt med ett lätt litet skratt. "Nej jag spelar, piano i mesta fall." sjuttonåringen ställer sig upp från sängen och drar till sig gitarren, håller fram den till Matt. "Du sjunger också, eller?"

Det lilla skrattet som lämnade Charlies läppar var tillräckligt för att locka ett litet tyst ur Matt. Han såg på gitarren som den mörkhårige räckte honom innan han tog emot den, spelade några ackord innan han kikade upp på den andre igen.
"Det gör jag." Sjunga gjorde han minsann men han visste inte om det var något han kände för att göra nu. I det här fallet berodde det kanske på att han var lite blyg. För att inte tala om sårbar. Hans röst var ju heller inte fullt utvecklad än, han var ju bara sjutton och hade mycket att jobba på. Men vilken artist hade blivit superstjärna på bara en natt?

Det är konstigt, hur Charlie fått tag på det lilla modet kvar i sig för att få något att prata om. Kanske det är för att han är rädd för vad Matthew skulle få för bild av honom, om atmosfären skulle bli stel. Det är väl helt enkelt en försvarsmekanism, tvinga sig själv att prata.
"Vill du spela, sjunga med mig?" Frågar Charles, lutar hakan mot sin handflata medan blicken granskar ansiktet framför sig. "Du behöver inte såklart.." jösses, hur stel får man vara? Klart Matt inte vill göra det första gången de träffas.. fan vad framgående Charlie är. Det tar en stund för den mörkhåriga nätta killen att märka hur ögonen fastnat på Matthew, som att de hör hemma där. Diskret? Inte alls. Som grädden på moset efter det som hänt under middagen. Snabbt låter Charles sin blick glida ner till sina händer istället. Vart fan har hans sociala sida tagit vägen?