PRS yehet & Early

Snart kunde inte leendet växa sig större.
"I would love to" svarade Cameron och slog hastigt ut med armarna, så mycket han nu kunde. Mer och mer försvann alla bekymmer runt om kring honom och Cameron kände sig lyckligare än på länge.
"Jag råkar älska den här låten" sade Cameron och började gunga till musiken. Han hade rört sig närmare Gabriel. Han rykte lätt på axlarna, "nå, det var jag som valde skiva så.." sa han och himlade med ögonen, som om det var uppenbart.

Gabriel hade varit väldigt nära på att stoppa ner huvudet i golvet av genans, eller skynda hemåt för att gömma sig under sitt täcke.. nåväl, han skulle ha nöjt sig med att gömma sig bakom en buske bara han kunde glömma bort det han sagt. Dock blir det lite lättare, sjuttonåringen hade nämligen varit säker på Cameron skulle tacka nej och skratta åt honom. Men så var inte fallet. Fingrarna stryker sig över artonåringens armar, för att sedan knäppa sig bakom nacken på honom.
"Du har då bra musiksmak," påpekar Gabriel med ett blygt litet leende. Han är riktigt tacksam över att Matt och de andra killarna inte är där, ingen i det nuvarande umgänget har några negativa tankar om homosexualitet. Men Gabriels andra vänner har det definitivt.

Cameron rös av den andres beröring och då han knäppte armarna runt hans hals mötte han hans blick.
"Tack" andades han. De dansade genom flertal låtar, Cameron tappade räkningen. Det kändes bara så bra, och det enda dåliga var att tiden gick så fort. Men än fanns det mycket kvar av kvällen, så Cameron hade inte tid för att deppa ihop ännu. Han kunde inte låta bli med att ibland sjunga med till låtarna. Ibland slöt han ögonen, men oftast var de fästa på Gabriel.

I dessa stunder tappar Gabriel fullkomligt check på tiden, det var länge sedan han kände sig så euforisk. De dansande kropparna runt om kom inte på tanke en endaste gång. Det är som att just i den stunden, just här och nu, spelar endast de två roll för universum. När Cameron sjunger är det extra magiskt, och Gabriel kan inte göra annat än att luta sin panna mot hans axel, sluta ögonlocken och lyssna. Perfekt. Mycket bättre än vad han tänkt sig, och han är för engångsskull glad över att han följt med. Han slår upp ögonlocken i slutet av en låt, låter sina mörka ögon försvinna in de blåa framför sig. Och där gör Gabriel sitt andra, största misstag för kvällen. Sträcker på sig, bara för att pressa sina läppar mot den äldres.

Cameron blev förvånad av den plötsliga kyssen, men det tog honom bara någon sekund för honom att vakna till liv och besvara den. Han la en arm runt Gabriel för att dra honom närmare och sig. Den andra handen landade på hans käke. Han stängde av allt ljud runt om kring sig, lät kyssen föra honom bort. Shit vad det kändes bra just nu.

Om nu Gabriel varit fullkomligt nykter så hade han aldrig gjort något liknande, han har aldrig kysst en kille i ett rum fylld med andra människor. Dock är han lättad, att han tagit sig i skinnet och gjort det, för det känns så rätt. Fingrarna rotar sig fast i artonåringens mörka lockar med läpparna fortfarande tätt intill den andres. Efter en het stund lutar sig Gabriel tillbaka för att få tillbaka andningen en aning, och lutar sin panna mot Camerons, de chokladbruna ögonen fast kopplade i den längres.

Cameron hämtade andan. "Det kändes bra" andades han och såg tillbaka på Gabriel med ögon fyllda av lust.
Någon knuffade till honom i ryggen, dansgolvet blev bara mer och mer fylld av människor.
"Vill du gå någon annanstans?" frågade han.

Bra? Det kändes helt fantastiskt enligt Gabriel.. Dock har han inte modet att påpeka det, även med alkohol i systemet. Blicken han får av Cameron gör inte det hela bättre direkt, nej kinderna är blossande rosa, läpparna juligt röda. Tummarna stryker han över den andres kinder, innan han nickar som svar, drar efter andan en kort stund.
"Ja," svarar han i en liten viskning innan ena handen glider ner från runt artonåringens nacke, och flätar försiktigt ihop deras fingrar.

Cameron kramade om hans hand och började leta sig ut ur massan av människor.
"Upp eller ut?" frågade Cameron och såg först upp på trappan som ledde upp till övervåningen och sen mot glasdörren ut till baksidan. Han vred på huvudet och gav Gabriel en frågande blick.

Svalsandes efter Cameron snappar Gabriel upp en liten ölflaska på ett av de många borden utstaplade, den andra handen håller ett mjukt tag om den andres fingrar. Fingrarna flackar mellan trappen och dörren, men när några nya festprissar slår upp dörren och stiger in, går det snabbt att bestämma sitt val. Det kom som en vindpust över dem, och hårstråna över armarna sträcker på sig.
"Uppe, tycker du inte?" frågar Gabriel med ett litet leende strykandes över läpparna, och drar med den äldre upp för trappen. Okej, så uppenbarligen har han ingen självkontroll alls. Han ville inte dricka under kvällens början, inte dansa.. och definitivt inte tja, hoppa på någon. Men spelar det någon roll nu? Nej, tyvärr inte. Gabriel gnager sig i underläppen medan de mörka ögonen glider från Camerons ögon till hans läppar.