[PRS] Rollspelargärna och Countess

Killian såg hur hon kämpade för att inte gråta framför honom. Hur hon tappert försökte torka bort tårarna och hur det lämnade en liten tårfläck på ärmen. Han kunde också se att det fanns någonting som besvärade henne. Någonting mer än att hennes mor just attackerats av dödsätare. Men vad skulle han göra? Vad ville han göra? Killian visste inte. Att vara ledsen så öppet var lika främmande för honom som det var för Leah. Inombords växte känslorna av att han ville hjälpa henne, men samtidigt fanns det en röst som sa åt honom att inte visa hur mycket han faktiskt brydde sig om flickan.
"Fortsätt..", sa han till slut med en låg, men övertygande, röst. Hade någon gång hört att det kunde vara bäst att tömma ut en del av känslorna som man bar på. "Berätta för mig..". Hans klarblå blick borrade sig in i hennes mörka ögon. Han var arg inombords och fick kämpa för att inte visa det på rösten. Men det var inte Leah hon var arg på. Han var arg på vad det än var som fick henne att må som hon gjorde. 

Hon tvekade, skulle hon verkligen berätta för honom? Hon som aldrig hade pratat om något med någon. Hon hade inte ens pratat om upplevelsen på sankt mungos med sin mamma, visste att det gjorde hennes mamma upprörd och eftersom hon inte hade någon pappa i bilden gjorde hon allt för att hennes mamma inte skulle vara ledsen.
- Jag vet att mamma mår bra, det är bara det att min moster blev utsatt av det och vi var och hälsade på henne på sjukhuset och så som hon såg ut, det var något som jag inte ens vill ska hända min värsta fiende, hon kom inte ens ihåg sin egen syster och var helt borta, kvällen detta hände skulle jag egentligen vara hos henne men jag mådde inte så bra och ville vara hemma. Jag vet att jag inte hade kunnat stoppa dödsätarna eftersom jag bara var tio och att de enkelt hade kunnat döda mig men jag har väl alltid haft dåligt samvete över att jag inte var där med henne och kunde hjälpa henne när allt detta hände och nu fanns jag inte där för min mamma sa hon tyst och kollade ner i marken. Allt hon egentligen ville ha nu var närhet. En kram och någon som övertalade henne om att allt ska bli bra. Hon önskade så djupt att han skulle krama henne och hålla henne i sin famn men hon kunde ju inte precis be honom göra det.
- jag är ledsen att du ska behöva stå här och lyssna på mitt deppiga samtal sa hon tyst.

Killian tappade målföret. Nu förstod han varför namnet Brown hade låtit så bekant när han gick igenom listan på alla sjätte-årselever som han skulle undervisa i Försvar mot svartkonst. Flickan som nu satt framför honom var förstås systerdotter till den auror som hans faster hade torterat till vanvett... Det var den händelsen som hade förändrat allt för honom. Det var efter det som trolldomsministeret fick reda på att Ramona Avery varit lojal mot Han-Som-Inte-Får-Nämnas-Vid-Namn och kanske en av hans farligare anhängare. Det var efter det som hon fångades in och dömdes till livstid i Azkaban. Och det var efter det som han förlorade den person som varit som en mor för honom – den enda som han någonsin kunnat vända sig till.

Killian svalde hårt och vred undan blicken. Det fanns så mycket att berätta, men när han öppnade munnen kom det inga ord. Och kanske var det lika bra? För vad skulle han säga? Vad kunde han ens säga? Att han hade uppfostrats av den kvinna som hade gjort hennes moster galen? Kvinnan som orsakat så mycket smärta för henne och hennes familj? Fick hon reda på sanningen skulle hon förmodligen aldrig vilja se honom i ögonen igen. Och av någon anledning skulle han inte stå ut med det...

Till slut såg han tillbaka på henne med ögon som var blåare än någonsin. Han visste att rösten skulle brista om han sa någonting, så istället sträckte han fram sin hand för att lägga den ovanpå hennes nätta handled och gav henne ett svagt, påtvingat, leende.

Hon märkte hur tyst han blev, hade hon sagt något som gjorde honom upprörd eller något? Hon kände hans hand på sin handled, han var kall. Automatiskt la hon sina varma händer runt hans
- fryser du inte, du är ju iskall? Sa hon försiktigt och kollade upp på honom, höll kvar sina händer runt hans, ville han inte ha dem där fick han ta bort dem. Hon brydde sig inte längre om han skulle ge henne straffkomendering eller inte, hon ville bara höra hans röst och vara nära honom. Hon kollade upp mot klockan, hon hade missat två av sina lektioner och av någon anledning störde det inte henne alls, i vanliga fall hade hon fått spel och rusat ut från klassrummet för att komma ifatt men nu hade hon inte längre någon lust med att gå ut från klassrummet och skiljas från Killian. Hur kunde han påverka henne såhär? Det irriterade henne enormt över att hon inte hade kontroll över sina egna tankar och känslor, hon var ett kontrollfreak och ville ha koll på allt som hände runt henne. Var detta vad hennes vänner hade menat när de pratade varandra om kärlek? Hon kände alla de saker som de pratat om. Fjärilar i magen, att man vill vara nära personen och att man kan prata om saker man inte vill prata med andra om. Men hon kunde inte vara kär i sin lärare, han skulle aldrig känna på samma sätt som hon och då skulle hon bara bli besviken.

"Det är ingen fara..", svarade Killian lugnt. Och trots att det överraskade honom så gjorde inte Killian något motstånd när Leah tog hans händer i sina. Istället för att ta bort dem, som han egentligen borde ha gjort, så började han sakta föra tummen över yttersidan av henne hand. Han betraktade henne. Såg hur en lock av hennes mjuka hår föll ner över panna. Han makade sig lite närmare. Kunde inte motstå längre. Med en öm och tafatt rörelse lossade han ena handen från hennes grepp för att stryka undan håret från hennes ansikte. Han lutade sig sakta närmare, stannade först några få decimeter framför henne, så nära att de kunde känna varandras värme.
För en stund kändes det som om allt omkring dem försvunnit och Killian hörde knappt det bullrande ljudet från alla elever som precis avslutat sina lektionen och nu rusade igenom korridoren utanför. All fokus låg på flickan framför honom. Trots att han just insett att hans faster orsakat så mycket smärta för henne och hennes familj, kunde han inte hålla sig borta. Faktum var att det fick honom att vilja komma närmare. Att finnas där för henne.

Hennes andning ökade kraftig när han kom närmre henne. De var så nära nu att hon kunde höra hans andetag och när han tog bort locken från hennes ansikte så log hon svagt mot honom medan hon granskade hans vackra ansiktsdrag. Skulle hon våga göra något? Hon skulle säkert bli straffad. Men samtidigt så kändes det som om han kände likadant för henne som hon gjorde för honom. Det syntes i alla fall på de rörelser han gjorde. En impuls sköljde över henne och innan hon hunnit stoppa sig själv hade hon försiktigt, nästan fjäderlätt kysst hans läppar. När hon förstod vad hon gjort reste hon sig snabbt med en stark rodnad på kinderna.
- herregud. Jag är så ledsen, jag vet verkligen inte vad som for i mig professorn, det där var väldigt olämpligt sa hon snabbt och nästan stammade fram orden medan hon skakigt började packa ihop sina saker. Hon hade kysst en lärare, fint. Nu skulle hon aldrig kunna gå på dessa lektionerna igen. Hon hade skämt ut sig för alltid. Dessutom skulle han säkert berätta för både hennes mamma och för rektorn och då blev hon relegerad och mördad av sin mamma när hon kom hem. Hon suckade lågt när hennes darrande händer fick henne att inte lyckas stänga väskan. Tårarna brände i ögonen av ångest över vad hon hade gjort.

Killian kände plötsligt hur hennes läppar vidrörde hans. Trots att en del av honom hade hoppats på att det skulle hända, hade det kommit som en oväntad överraskning, och Leahs reaktion tydde på att hon kände likadant. Han såg hur hon hastigt drog sig undan och började packa ihop sina saker igen. Hon verkade så uppskakad att hon inte ens lyckades stänga väskan ordentligt. Händerna verkande inte lyda henne. Killian tittade sig omkring i salen. Lyckligtvis var det ett av klassrummen som inte hade några levande tavlor på väggarna. Så det fanns ingen som kunde ha sett vad som just hänt. De var helt ensamma. Han reste sig långsamt och började gå närmare Leah. Märke hur hon blev mer stressad ju närmare han kom. Som om hon väntade sig att bli tillrättavisad för det hon precis gjort.. Väl framme tog han ett fast grepp om hennes handled. Stoppade henne från ytterligare ett desperat försök att stänga väskan och drog istället upp henne raklång igen. Han gav henne med en skarp blick. Kunde se ångesten i hennes ögon. Men istället för att läxa upp henne, lutade sig Killian framåt och sökte upp hennes läppar för ännu en mjuk, men ändå intensiv, kyss.

Leah suckade och muttrade ett par svordomar för sig själv att hon inte kunde stänga väskan, när hon sen sneglade åt sidan och såg Killian komma närmre henne så ökade hennes andning och hennes skakningar rejält, nu skulle han verkligen skrika på henne och kanske till och med berätta för andra vad hon gjort så att hon på köpet blev utskrattad innan hon blev relegerad. Det var en fin present till sin mamma när hon låg på sjukhus, grattis, din dotter har blivit relegerad eftersom hon kladdade på läraren. Hon kunde dessutom se sina vänners min om de fick reda på det, hur de skulle reta henne för att hon försökt kyssa läraren. Hon reste sig sakta när hon kände hans hand runt sin handled och slöt ögonen för att försöka säga någonting som skulle hjälpa henne ur situationen, fast det egentligen inte fanns något som kunde göra denna situationen mindre pinsam. När han lutade sig mot henne och sedan kysste hennes läppar stelnade hon först till innan hon besvarade kyssen ganska försiktigt. Hon hade aldrig kysst någon men på något sätt kändes allt så naturligt och fjärilarna i hennes mage kom tillbaka samtidigt som hon försiktigt ställde sig på tå. Han var så mycket längre än henne så att hon stod på tå gjorde allt mycket lättare. Hon la försiktigt händerna på hans bröstkorg.

Killian kände hur hon stelnade till mot hans läppar och befarade det värsta. Han kunde redan se allt framför sig. Snart skulle hon stöta bort honom, skynda sig ut från klassrummet och springa i riktning mot rektorns kontor. Hans karriär som lärare skulle vara över och folk skulle börja sprida rykten om att den nya professorn i Försvar mot svartkonster hade gett sig på en elev.. Men Leah besvarade kyssen. Lätt och försiktigt. Och i samma stund försvann all oro som han hunnit bygga upp. Istället var det som att alla känslor som Killian försökt hålla tillbaka de senaste timmarna växte sig enorma. Och utan att längre tänka på konsekvenserna lät han sin hand landa omkring hennes midja och han drog henne närmare intill sig. Minimerade avståndet mellan dem.
”Vet du vad…”, Killians ord var tysta och lätta. Han hade varit först med att avbryta kyssen. Flämtande efter luft medan de stod där ett tag, helt stilla. Han höll fortfarande Leah tätt intill sig och lutade sin panna mot hennes. Såg djupt in i de mörka ögonen som kunde få honom att glömma alla människor som vandrade omkring i korridorerna utanför.. Det letade sig fram ett snett leende på hans läppar. ”Jag är rädd att jag måste ge dig straffkommendering, miss Brown. Sånt här beteende kan vi inte tillåta på Hogwarts”.

Hon kände varma hand arm mot sin midja och hennes hjärta tog ett extra skutt i bröstkorgen. Nu stod de i princip så nära det bara gick med hans bröstkorg mot hennes och en värme spred sig i hennes kropp. Hon kollade upp på honom när han avslutade kyssen, fortfarande med ett litet leende på läpparna och med en ganska snabb andhämtning, hennes vänner hade haft rätt hela tiden. Att gilla någon och kyssa någon var faktiskt en helt fantastisk känsla även om hon innan bara trott att kärlek var onödigt trams som fick en att komma efter med läxorna, men kanske fanns det något som var lika viktigt som läxor. Hon hade helt glömt bort alla lektioner, alla elever som sprang runt i korridorerna och alla lärare som skulle mörda dem och de blev upptäckta. Leah hade aldrig tappat kontrollen eller fattningen såhär och självklart gjorde det henne lite orolig men främst nyfiken, det var en helt ny känsla och hon ville utforska den. Hon skrattade svagt till när hon hörde hans ord och himlade med ögonen.
- isåfall hoppas jag att det blir en riktigt lång staffkomendering professorn sa hon med ett oskyldigt leende och lekte försiktigt med hans mjuka hår.