rollspelare & wolfy prs

"Så, vad tycker du om din kammare?" frågade Nico efter att lätt ha harklat sig och riktade blicken mot Estelle, ansträngde sig för att både se och låta intresserad. Kungen däremot såg uppriktigt intresserad ut av att få höra svaret. Det var ju bra att åtminstone någon var intresserad.
"Om du inte vill sova ensam kan vi naturligtvis ordna så att dina damer sover i samma rum," förklarade han med ett brett leende.

Estelle kollade på prinsen och log svagt mot honom, det var ett vänligt erbjudande. Han verkade iallafall trevligare än sin mor, vilket alltid var något.
"Det är ingen fara, deras kammare är väldigt nära så det ska nog gå bra." sade hon med ett leende på läpparna. Hon drack lite mer av vinet och pillade lite nervöst med tyget på sin klänning. Hon blev lite osäker när all uppmärksamhet hamnade på henne och hon visste inte alls hur hon skulle vända den mot någon annan.

Nico hade trott att middagen skulle gå ganska smärtfritt men hans far började prata om att Nico och Estelle sinsemellan skulle diskutera giftermålet eftersom kungen helst såg att det ordnades inom en snar framtid. Sedan skulle pratet om en arvinge komma. Herregud. Han var sexton år gammal, liksom prinsessan, det sista han ens ville tänka på var att gifta sig och allt sådant trams.

Ifall det var möjligt att dö av skam visste hon inte helt säkert, men det kändes som att det var exakt dit hon var på väg. Hon ville absolut inte prata om arvingarna hon skulle ha med prinsen innan hon ens haft en konversation med honom, men hon vågade inte göra annat än att le och nicka lite åt det kungen sa. Hon såg till att dricka vin lite mellan alla nickningar också men det var inte alls smart, tjänarna såg konstant till att hennes glas var fullt och hon kunde känna hur det började bli lite mycket efter en kort stund.

Det var en lättnad då kungaparet lämnade bordet. Nico var inte heller sen med att resa sig upp men han önskade ändå Estelle god natt innan han gick iväg, han behövde inte vara oartig bara för att han hade svårt att acceptera det faktum att hon var hans blivande fru och att han inte hade något att säga till om när det kom till saken.

Estelle log mot kungaparet när de lämnade bordet och önskade Nicolas en godnatt också innannhon, tillsammans med damerna, lämnade bordet och började gå.
”Han ser ut som en dröm!” Kvittrade Anne och kollade på prinsessan med stora ögon. Estelle höjde på ögonbrynen och skrattade till, beslutade sig för att retas lite.
”Vem? Kungen?” Hon skrattade till när Anne blängde på henne och rättade henne, menade ju självklart prinsen och att Estelle hade tur att hon skulle gifta sig med någon som såg så otroligt bra ut. Prinsessan ryckte bara på axlarna och bet sig löst på läppen. ”Jag fixar mig själv, ni kan komma imorgon bitti.” Log hon efter en stund, beslöt sig för att se sig omkring i slottet redan då.

Knappt hade han hunnit fram till sitt rum förrän hans mor dök upp från ingenstans, började nonchalant prata om Adele och undrade var den trevliga flickan höll hus ikväll? Det gjorde Nico helt ärligt väldigt förvirrad eftersom drottningen alltid sett snett på adelsflickan. Det kunde förmodligen ha något att göra med att hon av någon anledning tyckte ännu mindre om skottarnas prinsessa och favoriserade Adele över Estelle. Han svarade kort på frågorna och pustade ut då Margaret äntligen lämnade honom ifred, såg efter henne då hon försvann allt längre bort i korridoren innan han stängde in sig i sitt rum.


Vanligtvis brukade han inte ha några som helst svårigheter med att somna men just ikväll låg han klarvaken. Det var kanske i sig inte så konstigt i och med att mycket hade hänt under dagen. Det slutade med att han tog en kort promenad i slottet. Eller promenaden i sig var faktiskt inte så kort eftersom slottet var stort och korridorerna långa. Tankspritt och utan att se sig för svängde han in till en annan korridor, tittade upp då han nästan krockade med en annan person. Det var oväntat.
"Ers höghet," utbrast han då hans blick landade på Estelle.

Estelle hade vandrat runt i en liten stund, granskat tavlorna som hängde på väggarna och försökt bilda en uppfattning om hovet i helhet. Hon var djupt inne i sina egna tankar, varken hörde eller märkte någon annans närvaro förrän hon råkat stötta in i något. Hon flämtade skrämt till och granskade prinsen med ett generat leende.
"Jag ber om ursäkt." Hon visste att det säkert var underligt att hon vandrade runt i hovet på natten, utan någon av damerna men han gjorde exakt samma sak. Hon log svagt och granskade honom lite snabbt. "Kunde du inte sova?"

Nyfiket lät han blicken vila på hennes ansikte. Inte förrän nu hade han verkligen tagit sig tid att se på henne. Hon var väldigt vacker, det rådde det ingen tvivlan om. Det var bara att hoppas på att han med tiden skulle komma fram till att hennes insida motsvarade hennes yttre: det var ju ingen elak kvinna han ville ha till sin fru eller som landets folk ville ha till sin drottning.
"Nej," skakade han på huvudet och rätade på sig, "har du sett dig om?" Det var den enda anledningen han kunde komma på att hon hade att springa omkring den här tiden på dygnet. Ensam dessutom.

"Det spanska hovet var helt underbart men det fanns ingen konst. I Skottland kommer jag bara ihåg konsten, så jag vet inte riktigt hur men det känns som hemma när jag går runt och ser tavlorna." sade hon och log svagt. Hon hade inte varit i Skottland ända sen hon var tio åt gammal, att kalla det hemma var udda men sant. Det var hennes hem och det var för Skottlands skull hon stod i Frankrike för att äkta dess kronprins. "Om allt går som det ska så kanske du någon dag kan följa med till Skottland." Hon log svagt, det intrycket hon fått av prinsen var att han var livlig och det var något hennes landsmän också var. Förhoppningsvis så skulle hennes land och prinsen komma överens.