Yehet och Kkaebsong [PRS]

”Äsch, lägg ner”, morrade Zihao och slängde sig ner över sin obäddade säng. ”Sa bara allt det där för att skrämma dig, men vill inte att du ska flytta omkring på åtmsintone mina grejer, okej?” Muttrade han därefter och betraktade Joshua när han fixade i ordning sin del av rummet. Det var knappast någon idé att vara direkt elak mot en sådan liten råtta, som inte verkade vara det minsta skrajsen av sig. Fan vad kortvarig hans lilla tillfredsställelse blivit. ”Vart kommer du ens ifrån? Du har ett konstigt efternamn, så antar att du inte kommer från Asien, eller har jag fel?” Med största sannolikhet var svaret på den frågan ja, då Zihao brukade ha fel ganska ofta - en av de många anledningarna till att han var extremt dålig på arr argumentera. Humöret var också en av dessa anledningar. Han var faktiskt riktigt förvånad över att han inte redan klippt till Joshua ännu. Förhoppningsvis skulle han inte förlora kontrollen på det sättet i framtiden heller, men man visste aldrig. Nittonåringen var tyvärr lika labil som alla sa att han var, plus det faktum att han var löjligt barnslig.

"Okej, jag ska inte röra vid dina grejer." instämmer Joshua halvt om halvt lyssnandes. Det är svårt, att konstant vilja ha saker på plats, att inte få ångest om handtaget inte är fullständigt stängt. Att vilja bädda om för att slippa sängloppor, många av hans tidigare vänner har blivit lite skraja under dessa omständigheter. Nu, när artonåringen praktiskt taget ska flytta in hos några som inte alls känner honom det minsta, och är nära vänner med varandra.. det blir en hel del annorlunda från lägenheten med hans bror och mor. Efter att ha dammat, bytt lakan, dammsugit och fått allt på rätta vänder han ögonen mot Zihao där han sitter nere på golvet. Med benen i skräddarställning, och händerna som kramar om disktrasan. "Ja." svarar han med rynkade ögonbryn, jo Zihao har delvis fel. "Är halv japansk och halv engelsk." förklarar artonåringen och rycker lätt på axlarna.

I några sekunder låg Zihao och betraktade Joshua under tystnad, med en sned blick. Så det var därför den yngre var så bra på engelska? Det förklarade defintivt saken för nittonåringen.
”Hm, då har du fått två språk gratis då? Önskar att jag också hade fått det, men nej då”, muttrade han och slingrade armarna omkring sitt täcke. ”Hur blev du rekryterad då? Ansökte du eller blev du typ tillfrågad helt random? Det var så jag blev rekryterad”, babblade den äldre på och började nafsa på lakanet. Vad höll han på med? Skulle Zihao helt plötsligt bli trevlig och välkomnande? Det var inte alls logiskt. Speciellt inte med tanke på att han fortfarande hyste agg mot Joshua. Det enda han verkligen uppskattade med artonåringen, var rösten och utseendet i största allmänhet. Han var faktiskt riktigt gullig och verkade extremt trevlig, men det skulle nittonårigen aldrig erkänna. Åtmsintone inte i det första taget.

Joshua skrattar tyst åt den äldres ord, tankarna flyger omkring i hans stackars hjärna. Någonting han noterar är att Zihaos humör verkligen går åt vilka håll som helst, och att han av någon anledning ogillar artonåringen. Dock påminner han sig själv om att han inte är här för att få vänner, även om det varit ett plus..
"Gratis språk vet jag inte, började plugga engelska när jag var sju." svarar han lätt medan han noggrant puffar upp sina kuddar, och gör allt för få sin del av rummet att se välkomnande och mysigt ut. Jo, om han har haft en riktigt förjävlig dag med hård träning, kan det vara skönt att komma in till något han uppskattar. Dock kanske Zihao och Jun är lite för högljudda för det, vad vet han. "Tillfrågad helt random." berättar han, rättar till minsta lilla detalj i sitt rum innan han sjunker ner mot sängkanten och granskar sitt värk. Några målningar är uppe, och några foton. Bra, nu kanske han blir lite mer hemmastadd. "I England, då då."

”Då har vi åtmsintone någonting gemensamt,” mumlade Zihao och stödde sig med armbågarna, så att han kunde betrakta Joshua. ”Trodde du också att de som rekryterade dig egentligen bara var en del av en konspiration? För det trodde jag i början”, berättade han med ett litern skratt och skalade roat på huvudet. Fan, det skulle han aldrig glömma..men varför i allsin dar var han helt plötsligt så snäll mot den yngre? Varför, varför, varför? Artonåringen hade ändå bara kommit dit för att försöka sno den äldres tid i rampljuset. Nåja, det var i alla fall vad nittonåringen inbillade sig i grund och botten. Det hade även varit vad han trott om Chai när han kommit in i gruppen för snart ett och ett halvt år sedan. Aningen paranoid? Nejdå, inte alls. Han kunde även svära på att han inte sov med ett baseballträ under kudden utifall att någon skulle försöka kidnappa honom medan han sov. Nej, nej. Vilken sorts galning sov med ett baseballträ under kudden? Jösses.

Vad ska Joshua egentligen svara på det? Han sitter bara där i tystnad och betraktar den äldre, innan han låter sin kropp falla ner mot sängen med armarna utsträckta. Nej, Det hade han ju inte trott. Artonåringen var mycket medveten om SM entertainment, och konspirations teorier har aldrig riktigt varit någonting som intresserar honom. Dock behöver han inte nödvändigtvis berätta detta för Zihao.
"Varför trodde du det?" frågar han, låter huvudet falla på sniskan så att han kan se Zihao i ögonen, innan han stirrar upp i taket igen. Vad mysigt det skulle vara att ha sin katt där och då. Men det får han visst inte. Dörren till lägenheten öppnas med en duns, och Joshua sluter ögonlocken för att försöka vänja sig vid alla ljud.
"Matdags!" utropar Chai glatt, och springer förbi deras öppna rum.

Okej, nej. Nu hade stämningen blivit på tok för konstig och bara allmänt stram. Zihao ryckte lätt på axlarna och slängde benen över sängkanten för att därefter komma upp på fötter.
”Jag vet inte, är väl antagligen bara jävligt paranoid”, muttrade han och drog fingrarna genom det svarta håret några gånger, försökte åtminstone att platta till det en aning.
”Hallå, har någon sett min stickade tröja? Kan inte hitta den någonstans”, gnällde en välbekant röst plötsligt och störtade in genom den öppna dörren. ”Zihao, har du tagit min tröja?” Undrade Jun och började riva ut kläder från sin del av garderoben. Bra, nu stökade han till det ännu mer. Joshua skulle väl säkert få kramp förr eller senare.
”Nej, jag skulle aldrig få för mig att ha på mig den där gamla trasiga slamsan som du kallar för tröja”, konstaterade nittonåringen. ”Släng inte en massa grejer på Mr perfekts sida, är rädd att han kommer bryta ihop”, fortsatte han med ett litet bittert skratt och sparkade till den jämnårige på smalbenen. ”Skit i den där gamla tröjan, är hungrig.”

Joshua kan inte göra mycket mer än att stirra på dem, notera deras beteenden och retsamma ton. Nej, han förstår inte vad de säger, och han känner sig alldeles förjävlig över det. Dock är det inte särskilt svårt att förstå att den där Jun letar efter något, då han slänger sina kläder överallt i rummet. Joshuas nystädade sida, usch och fy. Det är som en våg av ångest byggs upp av bara bilden framför honom, och i tystnad glider han ner under sitt täcke, och drar det över ansiktet. Kanske han kan sova lite? Kanske han kan drömma sig bort till en annan grupp, där han inte förstör? Jo, det skulle vara en hel del bättre. Synd att det är omöjligt. Mr Perfekt dock, jo det kan han förstå.
"Kan ni inte vänta med det där tills efter maten? Kommer sluta med att ni får kall mat, och jag vill inte ha den diskussionen igen." påbörjar Wan som låter blicken glida över rummet, ler åt den rena sidan som måste vara Joshuas, och de andras. en väldigt stor skillnad faktiskt. "Joshua, är du duktig på att laga mat?" Artonåringen kikar upp från sin plats under täcket, och glider smidigt ut ur sängen, bara för att skutta fram till Wan. Han kan hyfsad bra engelska han också.

”Men”, gnällde Jun och masserade ilsket sitt vänstra smalben. ”Jag ville verkligen ha den..Lee!” Med ett skrik rätade nittonåringen på sig och kastade sig ut genom dörren efter Lee, som lugnt svassade förbi med musiken i hörlurarna på den högsta volymen. ”Det där är min tröja, ge tillbaks den..” Den gälla rösten dog slutligen bort och lämnade Zihao ensam i rummet med Wan och Joshua. Stelt.
”Jag slår vadå om att han är jättebra på att laga mat. Tror att vi har fått oss en ny liten betjänt”, muttrade åskmolnet och trängde sig förbi de andra två.
”Äsch, nu är du bara dum, Hao. Låt honom vara”, suckade Wan och ruskade irriterat på huvudet, med blicken fäst på Zihao. ”Skulle du ha något emot att hjälpa till med maten?” Fortsatte han i samma sekund som nittonåringen försvunnit ut genom dörren. ”Det blir alltid roligare om man är fler..” Utan att invänta ett svar, placerade han händerna på Joshuas axlar och började skjuta honom ut genom dörröppningen. ”Vi har paprika, chili, tofu, nudlar, kött, fisk..name it. Men vi vet inte riktigt vad vi ska laga..har du några idéer?”
”Åh, jag vill ha kinesiska pannkakor. Snälla kan vi laga kinesiska pannkakor?” Gnällde Chai som
För tillfället höll på att plocka fram en massa skålar och skärbrädor. ”Eller dumplings? Det var länge sen..”

Blicken följer den irriterande nittonåringen när han tränger sig förbi de två, jösses vad personerna i gruppen är olika från varandra. Med rynkade ögonbryn låter han Kawan föra honom in mot köket, där Euijin sitter på diskbänken och rabblar upp alla ingredienser, och CW tar ut dem från skafferierna.
"Jisses kan du inte prata lite långsammare? Jag hinner inte med." gnäller han, lagom trött. Joshua låter ögonen glida ner mot kokboken ledaren har i händerna, ignorerar Zihaos elaka ord. Det är väl bara att vänja sig helt enkelt.
"Klart jag inte har något emot att hjälpa till med maten." frustar artonåringen, kanske man kan göra lite av varje? Jo, Joshua är rätt duktig på att multitaska, men att göra tre rätter samtidigt blir en utmaning. Ögonen scannar kylskåpet, innan han börjar hjälpa CW att plocka fram alla möjliga saker, bara för att börja fixa Chais önskningar.