Prs tippest & JustAFriend

Sebastian stod nu med en utsträckt arm framför honom. Elliot kände sig otroligt svag. Han tyckte inte om känslan och han ville verkligen inte vara i behov av hjälp. Han tänkte hastigt igenom valmöjligheterna och kunde snabbt konstatera att han inte direkt hade något val. Hans ben darrade fortfarande som gelé. Dessutom ville han inte framstå som en douchebag och bara lämna hans hand hängandes dör. Han rätade försiktigt på sig och sträckte sig efter den andres hand. I samma ögonblick deras fingertoppar möttes pirrade det till i Elliots mage. Vad fan var det? Han valde att skylla det hela på hans djupt ostabila känslostatus. Han tog ett något fastare grepp om Sebastians hand. Han skämdes över sina svettiga händer. Han fäste blicken någonstans djupt in i de mörka ögonen, som att han försökte förstå om de verkligen var äkta. Han försökte säkerställa att den andre verkligen gick att lita på. Det här med att lita på folk var inte direkt hans paradnummer men han försökte tänka att han hade skapligt goda anledningar till det. Hur som helst tvekade han inte på Sebastian, han kände sig på något sätt trygg. Trygghet var något Elliot var högst ovan vid. Pirret i magen vägrade ge sig.

Med blicken fäst på Sebastian tog han försiktigt sats och använde skåpsluckorna till att trycka ifrån. Han försökte men kraften fanns inte där. Inte nu. Inte idag. Tur att han inte var ensam. Hans fokus seglade iväg. Han undrade vad som skulle ha hänt om inte Sebastian kommit. Tanken skrämde honom. När han hade sina mörka stunder kunde han bli rädd för sig själv. Eller egentligen inte personen Elliot, Utan mer vad personen Elliot kunde få för sig att göra. Under sånna timmar fanns inte riktigt kontrollen där. Kunde man ens kalla honom för en person. Jo, men ångesten och tankarna var inte hans. Det kändes som att någon annat satt därinne och styrde det hela. Oavsett vem eller vad det nu var som styrde alla känslorna så var han rädd. Han var osäker på vad han var kapabel till att göra. Well, tillbaka till verkligen. Han hade fortfarande inte lämnat det där jäkla golvet. Dags att ta tag i det.

Sebastian kände också av pirret när deras fingrar nuddade vid varandra. Han märkte inte ens av handsvetten - pirrandet i fingrarna distraherade honom helt och hållet. Vad berodde pirrandet på? Nervositet? Var han ens nervös? Han kunde inte avgöra det. Han borde inte varit nervös; han var inte i underläge. Långt ifrån. Inte för att han skulle utnyttja sitt övertag på något sätt, nej, inte ens Seb skulle vara ett så stort rövhål.
Han såg Elliots svårigheter med att resa sig, trots den hjälp han blev erbjuden. Han bet sig i läppen när han tänkte på hur ostabilt skåpen han tryckte på faktiskt var, och ville inte riskera att förstöra bildsalen. Bildsalen var nog det enda stället i skolan som han genuint tyckte om - och om det blev förstört skulle han nog bli ganska förkrossad. Bildsalen budget i skolan var redan minimal, han ville inte bidra till att förvärra situationen. Därför la han försiktigt sin andra hand på Elliots midja, kände pirret gå igenom den handen också, och drog försiktigt upp honom, för att få upp honom på fötter.
”Jag kan skjutsa dig på min cykel”, sa han, med en lite klarare röst än förut, och avbröt ögonkontakten för att titta ut genom fönstret. Där kunde man se hans rostiga, blå, cykel ligga på asfalten, precis där han kastat den innan han kastat in sig i bildsalen; innan han kastat in sig i det här jävla virrvarret.

Handen runt midjan. Det kändes som att magsäcken sparkade bakut. Vad hände ens? Nu var han åtminstone på fötter igen. Han försökte ännu en gång att återfå kontrollen. Gick sådär men han kunde i alla fall stå någorlunda stabilt utan stöd.
"Tack", sa han nu med sitt "normala" tonläge.

Elliot hade aldrig tyckt om cyklar. De var skrämmande på något sätt han inte kunde förklara. Troligtvis var det mestadels för att han inte kunde cykla själv. Det var något som nog förvånade många men om folk faktiskt skulle lägga ner lite möda på att lära känna honom så skulle de snart inse att cyklar inte var något som prioriterades i familjens budget. De låg långt under i stort sätt allt annat på prioriteringslistan. Såsom mammans alkohol. Hursomhelst skulle de ta en evighet att gå med tanke på hans för tillfället något begränsade rörelseförmåga.
"O-okej", svarade han tyst. Det kändes ändå som att Sebastian hade någon form av kontroll över det han gjorde, och även om det kanske inte var fallet hade Elliot väldigt svårt att tro att Sebastian på något sätt skulle försöka krocka eller välta omkull. Då skulle han ju själv bli skadad och dessutom skulle det innebära en massa extra problem.

Blicken fastnade på vägguret. 21.00.
"Fan", mumlade han tyst. Han hade en överenskommelse med vaktmästaren att han fick sitta kvar tills någon minut innan nio, för då skulle alla dörrar larmas på. Hur i helskotta skulle han nu ta sig ut. Hans blick vandrade får dörren till diskbänken till Sebastian till fönstret...fönstret...så fick det bli...

Han tog inte bort sina händer direkt. Det kändes, på något jävligt skumt sätt, som att de hade fastnat där. Som att de hörde hemma där. Det var jävligt dumt, förstås, men Seb kunde inte kontrollera sina känslor. Hans händer dröjde sig kvar ett par långa sekunder för länge, innan han drog tillbaka dem och lät dem hänga intill kroppen igen. Förhoppningsvis tänkte Elliot inte på den onödigt långa kroppskontakten. Förhoppningsvis. Det fanns en liten, liten chans. Något som kändes bra var i alla fall att han inte avböjt skjutsen. Det var inte många som kände sig bekväma med att bli skjutsade på hans gamla, skruttiga cykel, vilket han förstod. Men han visste inte vad han skulle sagt om Elliot sagt nej tack till det. ’Okej, då leder jag den samtidigt som jag försöker stödja dig. Det är lugnt, oroa dig inte.’

Seb hade tagit det för givet att återigen klättra ut genom fönstret. Det var trots allt så han alltid tog sig in och ut från bildsalen efter skoltid, och han började känna på sig att läraren medvetet lämnade fönstret öppet, för honom. Hur hon hade märkt av hans besök visste han inte, men han kände det på sig. Då han hörde Elliots tysta mumlande vände han blicken från fönstret och förväntade sig att återigen möta de stora, gröna ögonen. De var bekväma att titta på något vis, som en viss säkerhet. En säkerhet ifrån vad visste han inte, men ögonkontakten kändes så. Därför blev han besviken när han såg att Elliot inte längre tittade på honom. Blev han på fullaste allvar besviken för att killen inte längre tittade på honom? Vad var hans problem?
”Vad?” frågade han och höjde frågvist ena ögonbrynet.

Sebastian tog bort sin hand från Elliots midja. På något sätt han inte kunde förklara ville han bara sträcka sig efter den ingen. Kom tillbaka, trygghet! Allt kändes plötsligt helt annorlunda, bättre. Han fick känslan av att han ville spendera resten av livet i Sebastians famn. Känslorna förvirrade honom. Sebastian var yngre, längre och snyggare än han själv. Dessutom kände de knappt varandra. Fick man ens känna såhär? Eller var det ens det här han kände? Förvirringen var total men det gjorde inget, det verkade ju ändå som att förvirring var kvällens tema. Oavsett vad det var för något han kände så var det inget han var van vid. Det var en känsla han tyckte om men han kunde inte undgå att bli lite rädd på samma gång. Han böjde sig långsamt ner, med stöd av bordet, och plockade försiktigt upp Sebastians målning. Han studerade den noggrant innan han lämnade över den till sin rätta ägare.

"Dörrarna har larmats på", svarade han fundersamt.
"Fönstret är nog ända utvägen", fortsatte han och mötte Sebastians blick. De mandelformade ögonen var verkligen vackra. Och de hade ett djup han inte var van vid att se. Visserligen hade han mest ögonkontakt med typ kommunalråd och skolinspektörer på diverse möten och de var alla mer eller mindre hjärndöda. Det var egentligen en ganska sorglig syn och därför hade han tidigt i sin "karriär" beslutat att det inte var en framtid han ville ha. Han hade bestämt sig för att antingen bli någon form av konstnär eller kurator, psykolog eller något annat yrke där han fick hjälpa yngre som, likaså han själv, tvingats bära en alldeles för stor börda på alldeles för små axlar under alldeles för lång tid. Hur som helst såg inte Sebastians ögon döda ut. De var livfulla och det kändes nästan som en labyrint som man när som helst kunde gå vilse i. Han vilade blicken där, möjligtvis något för länge med tanke på situationen. Han hoppades att Sebastian inte upplevde det som störigt eller obekvämt, det var det sista han ville.

Seb tog emot sin målning, som han för en stund helt glömt bort. Den hade helt bleknat i jämförelse med Elliot. Den var totalt oviktig. Helt ärligt så var den ändå inte så bra. Det var en av hans sämre målningarna. Linjerna var allt för raka, färgerna alldeles för genomtänkta... Hela tavlan blev förutsägbar. Tråkig. Inget nytt, inget intressant. Elliot däremot, han var jävligt intressant. Seb hade aldrig någonsin trott att han skulle tycka att Elliot var intressant, men det var han. Intressant, snygg och... Populär. Helt annorlunda än han själv. Ingen som någonsin skulle lagt märke till killen i korridorerna, med hörlurarna i öronen och ansiktet prytt av en sur min.

"Okej", sa han och hjärnan skrek av glädje när Elliot mötte hans blick. Innan denna kvällen hade Seb inte ens haft någon aning om att han hade gröna ögon, men han älskade dem redan. De var stora, öppna, och så perfekt inramade av ögonfransarna. Långt ifrån hans egna, små, mörka, tråkiga. Men han skulle inte kritisera sig själv allt för mycket; det var få som hade så vackra ögon som Elliot. Hans ögon var sådana ögon som Seb ville måla. Han skulle förmodligen göra det också. När han kom hem. Hela natten.

Han gick fram mot fönstret och precis lika lätt som han tidigare hade klättrat in, klättrade han nu även ut. Hans cykel låg kvar på marken - inte för att han hade förväntat sig något annat, men ändå. Han vände sig om och tittade in genom fönstret igen och tittade på Elliot. Han såg lite mer ut som sig själv igen. Men inte helt. Inte för att Seb skulle kunna se på honom som han gjort förut. Bilden av skolans elevrådsordförande var helt förändrad. Mycket till det bättre, men han skulle förmodligen alltid titta på honom och undra hur han mådde. Gjorde någon någonsin det? Frågade Elliot hur han mådde?
"Klarar du att klättra ut?" frågade han, fortfarande med blicken fäst på killen framför sig.

Det såg så lätt ut när Sebastian hoppade upp på bänken och ut genom fönstret. Studsen i hans steg gjorde att Elliot upplevde honom lätt som en fjäder, en fläder som slungades ut i vinden för att sedan långsamt segla ner mot marken och landa ljudlöst. Nu var ju Sebastian ingen fjäder, så det hördes ju självklart en liten duns, men ändå, Elliot var imponerad. Han klev försiktigt upp på bänken och ställde sig på fönsterbrädan. Han blickade ut. Inte för att det var speciellt högt men han kunde inte undgå att vingla till lite av blotta synen. Han höll i väggen som stöd. Skulle man bara hoppa nu? Hur funkade ens det här? Han satte sig försiktigt ner. Det underlättade säkert. Han gled försiktigt ner och landade på marken med en betydligt mindre graciös duns. Han vinglade återigen till. De sista tårarna var i stort sett borta så han kunde åtminstone se ordentligt nu. Det var något han verkligen uppskattade.

Elliot gick bortåt Sebastians cykel med små försiktiga steg. Hans blick var överallt samtidigt. Ner på fötterna. Upp på världen. Ner på stegen. Runtomkring. Vila i Sebastians ögon. Ner. Upp. Han kunde inte finna någon ro. Det sista han ville just nu var att typ träffa på någon från skolan. Han skyndade därför på stegen och sänkte blicken i hopp om att inte snubbla.

Klumpigt, men han klarade det. Seb var ju själv van vid rörelsen; men han förstod definitivt att andra, lite mer normala elever, inte var lika rutinerade. Det skulle ärligt talat förvåna honom om Elliot lika lätt som han själv hoppat ut genom fönstret.
När båda pojkarna väl var ute ur byggnaden så stod Seb still när Elliot gick fram till cykeln. Han la märke till den nästintill flackande blicken och efter en kort stund de snabba stegen. Han hade väl bråttom hem, det var ju ändå ganska sent och han hade väl föräldrar hemma som var oroliga. Vettiga föräldrar, alltså. Till skillnad från hans egna.

Seb gick fram till sin egna cykel och reste på den innan han slängde över ena benet och satte sig på sadeln, i väntan på att Elliot skulle sätta sig på pakethållaren.
"Den ser jävligt rostig ut, men jag lovar, den håller", sa han aningen skämtsamt och log snett. Hans blick fastnade på det lockiga, kastanjebruna håret, och gick långsamt vidare till ansiktet. Fräknar. Hade han fräknar? Seb hade inte tänkt på det förrän då. Jävlar, vad fin han var. Tittade han för länge? Förmodligen. Han vände snabbt bort blicken och vek ner den i marken istället. Fan, tyckte Elliot att han var skum? Hur mycket hade han stirrat på honom, egentligen?

Elliot tittade på när Sebastian ställde upp cykeln. Han log som svar på Sebastians kommentar. Cykeln var verkligen rostig. Den såg ut som något som gick att hitta på soptippen. Det gjorde dock ingenting. Det spelade verkligen ingen roll. När man levde som Elliot Parker sattes nämligen saker och ting i perspektiv och en rostig cykel var i förhållande till annat ett till synes pyttepytte problem. Han noterade den andres något granskande blick och förde därefter långsamt handen genom håret för att säkerhetsställa att det inte var kalufsen som var problemet. Eller vadå säkerhetsställa? Det var alltid kaos. Hur mycket Elliot än försökte. Hur många timmar han än lade ner så var det hopplöst. Han hade helt enkelt bara tvingats acceptera livet med ett fågelbo på huvudet. Med han uppskattade det också vid många tillfällen. Bra att gömma ansiktet i. Gav ett vänligt intryck. Bra stötdämpare vid slag mot huvudet...

Han satte sig försiktigt på pakethållaren och försökte balansera tåspetsarna i marken. Om han skulle vara helt ärlig var hans balanssinne ganska kasst. Det märktes speciellt nu efter kvällens till synes udda händelseförlopp. Han greppade sadeln för att återfå lite balans och flyttade sedan ner fingrarna till pakethållaren så att Sebastian kunde slå sig ner. Han var ganska rädd men utan Sebastians sällskap hade han med största sannolikhet varit helt skräckslagen.

Han la märke till Elliots hand genom hans hår och förstod att han hade märkt av stirrandet. Helvete. Men åtminstone hade han inte sagt något om det, så det kändes ändå lugnt. Lite. Halvt. Han försökte sluta att tänka för mycket på allting och vände blicken mot cykelstyret. Han kände hur en ny tyngd placerades på cykeln, Elliot. Han satte sig ner ordentligt på sadeln och började trampa på pedalerna. De första metrarna var skakiga, som alltid när han skjutsade någon, men det blev snabbt stabilt. Han tittade sig bak axeln och mötte Elliots gröna ögon. De jävla gröna ögonen. Han var som besatt av dem. Inte som att han någonsin skulle kunna berätta det för någon, det fick förbli hans lilla hemlighet.
”Så, jag har ingen aning om var du bor”, sa han och slet i princip bort blicken från honom för att titta på vägen framför sig. ”Led mig.”