PRS Kkaebsong & JustAFriend

Det tog en stund för Zhìyuan att inse att en viss Maximilian Fig satt och studerade honom. Försiktigt lirkade han sig loss från kattens klor och plockade istället upp henne i famnen istället, för att sedan borra in den dryga blicken på personen mittemot honom. Jösses, kunde han verkligen aldrig vara ens en gnutta trevlig?
”Vad glor du på? Det här?” Frågade sjuttonåringen och pekade på ärret. ”Jag vet att det är fult men du måste inte sitta och stirra på det”, muttrade han bittert och vände slutligen undan den lätt mördande blicken.

Med ett bistert leende sneglade Zhìyuan ut genom fönstret, betraktade de gröna fälten som susade förbi utanför rutan. Det kanske var lite svårt att föreställa sig, men han var faktiskt ganska självkritisk. Inte när det kom till mycket förvisso, men just när det kom till utseendet hade han en massa att säga till om. Visst, det var fånigt. Riktigt fånigt, med tanke på att slytherineleven såg riktigt bra ut för det mesta. Nu vidliknade han däremot mer ett spöke. Ögonen som hade påsar under sig och huden som var blek och livlös. Urk.

Utan att lägga märke till det fastnade Max med blicken, vilket han raskt fick sota för. Han blickade genast ner i knät.
"Förlåt", mumlade han skamset. Åh, vad dum han var. Så respektlöst att stirra. Usch och fy. Han själv hade mått piss om någon sett ärren som täckte kroppen. Brännskadorna som aldrig skulle komma att lämna den förhållandevis lilla kroppen. Ärren som skulle tvinga honom minnas dagen för alltid. Inte för att han skulle glömt annars, men de blev en extra påminnelse.
Hur som helst gick de att dölja någorlunda, det var betydligt svårare med den jämnåriges. Och nu hade Max gjort samma sak som troligtvis alla andra - stirrat. Fy, vad hopplös han var.

Nu Zhìyuan av någon anledning ingen sluta tycka synd om sig själv. Han ruskade på huvudet och knep ihop ögonen, försökte att trycka bort tankarna som svämmat över i samma sekund som han rört vid ärret.
”Äsch, alla stirrar, du är långt ifrån den första”, sade sjuttonåringen i ett försök att lyfta upp den anstränga atmosfären i kupén. Det skulle väl däremot inte leda till någonting då Max verkade vara på tok för feg för att hålla uppe en konversation. Men slytherineleven kunde inte klandra den andre, då han inte direkt var något vidare trevligt sällskap. Raka motsatsen faktiskt. Inte undra på att de blivit strandade alldeles ensam i en kupé, ingen hade väl lust att sitta i mitten av deras pinsamt tröga samtal.

Max nickade smått, med blicken fortfarande fokuserad på knät. Gud så dum han var. Dum dum dum. Som alltid. Usch. Och helt inkapabel till att hålla igång ett samtal. Värdelös.
Det var i liknande stunder Kiwi behövdes som mest. När tankarna tog över. Då kom hon alltid skuttandes för att trösta. De kunde självklart inte läsa varandras tankar men på något sätt visste hon ändå alltid hur Max mådde. Det var väl lite av ett mysterium. Hur som helst spelade det ingen större roll nu för nu klängde hon sig fast på en viss Zhìyuan.
"Hon verkar tycka om dig", visserligen var det få katten ogillade men ändå, ibland försökte hon skydda Max. Men den jämnårige såg hon alltså inte som ett hot. Vilket ju var rätt så skumt med tanke på storlek, stämning och vilka småttingarna hon tidigare morrat åt men men, det var ingen idé att försöka förstå sig på den lilla varelsen.

Zhìyuan log blekt och ryckte lite på axlarna, sträckte över kissemissen till dennes rättmätiga ägare. Det var bara elakt att sitta med katten hela resan, någonting som till och med han själv insåg. Försiktigt placerade han pälsbollen i Maxs knä innan han föll tillbaka ner mot sitt eget säte.
”Konstigt egentligen, katter brukar hata mig”, mumlade sjuttonåringen och övergick till att istället pilla med sina skitiga, på tok för långa, naglar. Han måste verkligen ha sett riktigt jävla lortig och ovårdad ut. Egentligen skämdes Zhìyuan över det, men i Max sällskap orkade han inte riktigt bry sig. Varför? Det hade han ingen den blekaste aning om, speciellt inte då han och den jämnårige eleven aldrig haft någon vidare bra relation sinsemellan. De hade ju för fan knappt talat med varandra innan, om sanningen nu skulle fram. Visserligen hade slutherineleven sänt iväg en del mördande blickar, men det räknades faktiskt inte.

Katten la sig snabbt tillrätta i Max knä, svansen som huvudkudde som så många gånger förr. Hon lämnade efter sig en hel drös av gråsilvriga hårstrån på den påtagligt längre elevens kläder.
"Mm, hon är snäll", mumlade Max och lät fingrarna dras genom pälsen. Han sneglade mot rivmärkena hon lämnat på den andre.
"...för det mesta", la han till.
Han slet blicken från sig älskade katt och tittade upp mot Zhìyuan. Betraktade den något udda klädkombinationen, de långa naglarna och de ganska påtagliga påsarna under ögonen. Den andre såg liksom trött ut. Sliten. Max tyckte nästan synd om honom, vilket var lite skumt med tanke på att 1) de kände inte varandra, 2) det kanske inte alls stämde att han var sliten och 3) för bara en stund sedan hade han nästintill ogillat den andre. På samma gång var det dock ganska logiskt då Max brydde sig om alla och av intrycket att dömma stämde även hans funderingar.
Hans blick vandrade återigen ut till landskapets swishade utanför fönstret.

Nu satt Max och stirrade på Zhìyuan igen. Eller, det kanske han inte alls gjorde men det var så slytherineleven uppfattade det hela. Han slöt ögonlocken och vilade istället huvudet mot ryggstödet, bet sig själv relativt hårt i tungan för att inte låta något dumt slinka ut. Folk tittade på varandra ibland, det var så de flesta människor fungerade. Långsamt slog han upp det ena ögonlocket och fäste det mörka, nästintill svarta, ögat på den jämnårige. Gud, det måste verkligen ha sett dumt ut.
”Ja, din katt är väldigt trevlig. Har hon ett namn eller?” Undrade sjuttonåringen och öppnade även det andra ögonlocket. Så, nu såg han inte totalt sinnessjuk ut i alla fall. Två ögon öppna var bättre än ett.
”Och jag vet vad du tänker”, fortsatte han bistert och virade armarna omkring benen. ”Alltså att jag ser hemsk ut, till skillnad från dig och ditt rena hår och bla bla bla”, fortsatte slytherineleven buttert. Ja, han var mycket riktigt avundsjuk. Eller, avundsjuk och avundsjuk? Kanske? Kanske inte? Någonting var det i vilket fall.

Max blickade tillbaks på Zhìyuan igen. På det öppna ögat. Den jämnåriga hade helt klart en del konstiga beteenden för sig.
"Hon heter Kiwi", svarade han och kliade katten bakom öronen. Hon spann nöjt. Han tittade förvånat upp igen.
"Det var inte riktigt det jag tänkte, nej", för det var det ju inte.
"Du ser lite trött ut, men inte hemsk", fortsatte han. Även det rätt så sanningsenligt, även om 'lite' var en ganska rejäl underdrift. Men inte hemsk hur som helst. Hur Max inte tyckte det var ganska svårt att förstå. Inte för att Zhìyuan var ful, nej inte alls, men han gav ifrån sig allt annat än ett vänligt intryck och just det, vänliga intryck, var sådant Max brukade uppskatta. Kanske hade han vant sig vid de någorlunda mordiska blickarna nu efter stunden i kupén. På nära håll var de på något oförklarligt sätt inte lika skrämmande. Max förstod liksom att den andre inte skulle göra honom illa. Inte nu i alla fall.

Kiwi? Som frukten? Frukten som var grön på insidan och smakade himmelskt? Bara tanken fick det att vattnad i munnen på Zhìyuan som aldrig tackade nej till en måltid. Inte nog med att han aldrig tackade nej så kunde sjuttonåringen även stoppa i sig hur mycket mat som helst.
”För att vara helt ärlig passar det henne, hon är ungefär lika söt som en kiwi”, medgav han och nickade kort för att sedan le bittert. Lite trött? Det där trodde han ju verkligen på.
”I jämförelse med någon så prydlig som dig så ser jag ta mig fan visst hemsk ut”, protesterade slytherineleven. Nu när den mest prydliga människan han någonsin sett, satt framför honom kunde han liksom inte tycka något annat. De där prydliga, kastanjebruna lockarna, gröna stora ögonen..Zhìyuan fick nästan lust att börja banka huvudet mot fönstret av anundsjuka. Den enda fronten han själv vann på var väl längden - hans enda bra aspekt.

"Eller hur", Max nickade instämmande och strök handen över Kiwis mjuka, fluffiga päls. Hon fortsatte spinna och vände sig om på mage för att sedan styrka sig menande mot Max hand. Han klappade lite försiktigt tills han märke att hon började göra sig redo för attack.
"Sluta upp med det där", mumlade han och knäppte löst till den nu måttligt roade katten på nosen. Hon blängde kränkt tillbaks och satte sig istället upp.
Max kunde inte rå för att rodna en gnutta av Zhìyuans ord. En av de mängder av saker han hatade med sig själv. Han rodnade ständigt. Var ens prydlig en positiv sak? Antingen kunde det menas som något fint eller mer som stel, vilket han ju var.
"Det är inte sant", svarade han sanningsenligt. För det tyckte han faktiskt inte. Som sagt såg den jämnårige sliten ut, men inte hemsk. Max tyckte det var sorgligt att den andre tänkte så om sig själv.