Prs mellan yehet & JustAFriend

Jo, det var väl sant. 'Totalt jävla körd' lät ju inte direkt fantastiskt lockande. Själv han nog Jonathan aldrig missat ett prov. Inte vad han kunde minnas åtminstone. Nej, plugg var något som för det mesta prioriterades högt upp på listan. Däremot var det inte så att han alltid fick alla rätt. Nej, även om han troligtvis hade den kapaciteten. Bara han lagt ner en gnutta mer tid så var nog de allra högsta betygen inom räckhåll. Men då skulle fokus riktas mot honom. Då fanns det både en risk att han skulle bli 'klassens plugghäst', en ytterst utsatt position och att folk skulle prata med honom. Fråga om problem. Det var inte det att Jonathan inte tyckte om att hjälpa folk, det gjorde han verkligen. Men han hade ju några vänner som han sakta men säkert vågat närma sig, prata med ibland. Att personer som han inte kände särskilt väl skulle komma fram, det var däremot inte något som sjuttonåringen skulle klara av att hantera speciellt väl. Nej, det ville han undvika. Att det än så länge gått så pass lätt med Benjamin - ja, det hade han faktiskt ingen vettig förklaring till. Men det bådade ju gott inför kommande grupparbete...
Jonathan riktade snabbt blicken uppåt. Grupparbete? Det var ungefär det värsta han visste. Självklart fanns det värre saker, men i skolväg var det tveksamt om det fanns något värre. Nej, usch och fy för grupparbeten. Men med Benjamin... Kunde det kanske bli uthärdligt? Ja, kanske. Herrejösses, du känner inte människan, Jonathan. Knappt en gnutta. Varför plötsligt denna övertygelse och lugn? Inte likt dig. Definitivt inte.

Efter att ha gjort testet, vars resultat antagligen kommer att bli väldigt medelmåttigt, så börjar deras tyskalärare att presentera grupparbetet. Benjamin kan inte riktigt fokusera dock, allt det här är som en konstant ond cirkel. Först började han lägga all sin fritid på studier efter sjukskrivningen, fick högsta betyg i hela raden av ämnen.. sen träffade han ett gäng människor som drog med honom ut, söp honom full gång på gång. Och nu är han fast där, dricker när allt i skolan eller privatlivet går åt helvete. Det kan man knappast tro när man lägger ögonen på honom, för varför skulle någon så målmedveten och perfekt lägga tid på drickande? Det är en bra fråga, och efter alla dessa år kan han fortfarande inte komma på orsaken till det.
"Jag antar att du blir fast med mig ett litet tag till," påpekar Benjamin med ett litet leende mot Jonathan. Han är glad att han hamnat med den jämnårige och inte någon ut av vännerna längre bort. De hade struntat helt i arbetet och låtit honom göra allt, eller dragit med honom ut med alkohol i systemet. Nu är han lite mer säker, och kanske han kan återfå sitt fokus på åtminstone tyskan. Benjamin är dock fast, beroende av alkoholen. Även om han inte vill medge det. "Är du okej med det?"

Nu fanns det faktiskt ingen tid för mer grubblande kring det där. Att personen bredvid inte fick han hjärta att rusa på det där obehagliga sättet, som alla andra fick det att göra. Hjärtat slog skumt ändå, men det var på något annat sätt. Inte obehagligt, inte för att han ville fly. För det ville han faktiskt inte. Trots ett klassrum fyllt med elever, så kändes det för en gångs skull okej. Minst sagt en ovan situation för sjuttonåringen.
"Det verkar så", svarade Jonathan med ett lika litet leende. Blygt och osäkert blickade han tillbaks på den andre. Om du är okej med det. Ja. Ja, det var han. Absolut. Han nickade. Troligtvis aningen för mycket med tanke på att dem inte kände varandra alls i princip. Suck. Social kompetens, vad är det ens? "Men det blir bra".

De stora, gröna ögonen granskar ansiktet framför sig, det ljusbruna ögonen, blågröna ögonen. Söt, väldigt söt. De bägge två har rätt liknande drag utseendemässigt, nätta, korta, söta. Benjamin stryker en hand genom sitt tjocka hår innan han nickar, det där exalterade ansiktsuttrycket är faktiskt väldigt bedårande.
"Så.. när tycker du att vi ska börja arbeta?" frågar sjuttonåringen förstrött, lutar sig tillbaka på stolen med de fint plockade ögonbrynen rynkade. Jo.. med tanke på att de inte har så många värst lektioner för arbetet kommer de väl behöva jobba på fritiden. Inte för att Benjamin har något emot det.

Åh, dumt. Varför nickade du så mycket Jonathan? Varför nickade du över huvud taget? Inte sa du ja som en normal person inte. Helt plötsligt kändes det viktigt att inte vara sådär, sådär som Jonathan var. Visst var det viktigt att vara sig själv och så men äsch, han ville helt enkelt inte verka dum eller dålig på något sätt. Det var väl inte sådär superspeciellt att associeras med att vara den tapetblomma han faktiskt var.
"Vi...eh, kanske nu? Idag. Eller alltså så snart som möjligt", svarade Jonathan lätt tankspritt. Och det där var då ett försök att inte göra bort sig? Toppen.
Nåväl, poängen kanske framgick. Att börja så snart som möjligt. Mindre stress. Och så kunde han jobba med personen som helt plötsligt blivit så otroligt intressant. Det krävdes nog allt lite forskning på den där Benjamin. Fast den delen av tankebanorna var givetvis hemlig.

Idag? En fredag? Benjamin rynkar lite på ögonbrynen, funderar noggrant på sina val. Vanligtvis hade han umgåtts med sina vänner, kanske haft en spelkväll. Något som var självklart var att alkohol skulle finnas tillgängligt. Kanske detta är sjuttonåringens första chans till att faktiskt få tag i problemet? Försöka att hålla koll på sig själv.. Kanske Jonathan blir som en superhjälte för honom, även fast han själv inte vet om det? Benjamins läppar spricker upp i ett leende, förväntningarna börjar öka på sig själv.
"Kan du idag?" frågar han med ett leende och vänder de gröna ögonen mot den andre. Det finns många positiva anledningar till detta, kunna börja på arbetet, kunna ta tag i problemen. "Jag skulle gärna börja idag, om det funkar?"

Ännu fler nickningar utdelades från Jonathans sida. Herregud, bete dig en normal människa! Nu var väl nickningar inte särskilt skumt egentligen men det kunde väl liksom bli för mycket av det goda, eller något i det stilen. Seså, bara sluta med det där.
"Idag funkar bra", konstaterade han och blickade tillbaks in i de där löjligt underbara gröna ögonen. Jo, det var inte så att Jonathan hade speciellt mycket inbokat någonsin egentligen. Inga aktiviteter direkt. Sjunga och spela piano gjorde han ju en hel del. Och en del andra kreativa sysslor, men inte direkt något som höll honom uppbokad varje vecka, samma tid. Dessutom jobbade pappan ofta sent, även dagen till ära.
"Ska vi vara i biblioteket?", fortsatte han tveksamt, med ett aningens mindre blygt leende. Biblioteket var en helt okej plats, men med konstiga öppettider och en ännu konstiga vaktmästare som brukade hänga där. Och så var det högt tveksamt om det skulle finnas kvar några bra sittplatser. Hmm. "Eller så kan vi gå hem till mig. Om det är okej för dig alltså?".

Att de skulle plugga samma dag var en sak, men nu kom frågan om de skulle vara hemma hos Jonathan.. Jo, det låter mycket bättre än att studera i biblioteket där massvis med elever stökat till det. Men Benjamin hade aldrig trott att den andre skulle fråga något sådant, vilket leder till att en rodnad poppar upp över den solbrända huden. Det kan man helt enkelt tolka hur fan man vill, men Benjamin bestämmer sig för att inte lägga för mycket tanke på det... nej hans kropp fungerar lite konstigt ibland. Knäppt.
"Det låter toppen." svarar han sakta med ett leende, finner alla de där nickarna väldigt bedårande. "Efter skolan? Kommer nog inte kunna hitta till dig själv tyvärr.. mitt lokalsinne är inte så bra, förstår du."

Lättnad. Ja, det var nog vad som kunde beskriva känslan inombords bäst. Tänk om Benjamin sagt att han absolut inte ville med hem till Jonathan. Att han nog inte ville samarbeta med sjuttonåringen över huvud taget vid vidare eftertanke. Vad skulle han ens gjort då? Gömt sig hemma i resten av livet? Det skulle ju varit hemskt pinsamt. Skulle det någonsin bli möjligt att se den andre i ögonen igen efter ett sådant snedkliv? Nej. Fast det hade han ju inte gjort tidigare heller och det hade ju gått och leva så med. Fast nu ville han inte kolla bort, även om det inte gick att förklara varför. Äsch, onödiga tankar. Det var ju lugnt.
"När slutar du? Vi kan ju gå tillsammans", svarade han. Nähä? Du tror inte att det var det Benjamin menat? Suck.

Såja Benjamin lilla, lugna ner din lilla rodnad nu och sluta skämma ut dig. Livet skulle vara mycket lättare om han kunnat kontrollera sin kropp, dock är ju det praktiskt taget omöjligt. Han drar istället upp huvan på sin tröja och gömmer sig under den gröna militärfärgen, de mörka lockarna hänger sig över de gröna ögonen. Jo jo, försök att gömma dig du. Det är inte det minsta konstigt, nejdå.
"Två.." börjar han fundersamt medan en rynka glider mellan de plockade ögonbrynen. De gröna ögonen glider från Jonathan till fönstret där snön börjat glida ner, fångar sjuttonåringens fulla uppmärksamhet. "Ja, två. Du då?"