Länken (fjärde året, påhittad karaktär + Snape)

Tack !!! ♥ Taggade dig i början, hoppas det är ok



Tack! ♥ Det här är en lååååång fic ... med korta, men många, kapitel. Den tar inte slut i första taget och jag är så himla glad att ni är kvar och läser!

Jag har en fortsättning i tankarna, men grundidén är absolut inte färdig. Om eller när jag får synpunkter på slutet på den här, tar jag med mig det till fortsättningen ...

Såklart jag taggar dig Pride Potter, jag har taggat dig i den här också, hoppas det är okej!

Absolut! Trodde först att det var ett kapitel, men jag har för höga förväntningar. Ett kapitel tar ju inte direkt en halvtimme att skriva, som vissa verkar tro. Men det gör inget att du taggade mig, Avis Fortunae, blir ändå glad över att du taggar mig i dessa inlägg(?)

Ska jag lägga ut nästa kapitel? hihi

Jag tyker inte heller att det gör något.

Hmm... Vet inte, kanske vill spara det tills imorgon. Men du bestämmer själv!

Så bra!



Jag har lyckats hålla mig ända tills idag (tycker mig förstå att det är bra att försöka vänta lite mellan kapitlen, haha) men här kommer ett nytt avsnitt. Måste ju förbi julen, så här mitt i sommaren

Min dotter har skrivit kapitlets första halva (och jag har redigerat) så jag tackar henne för medverkan! ♥



Kapitel 9 - Månsken


Närmandet av julbalen märktes allt mer på eleverna. En dag när jag kom förbi i korridoren hörde jag en flicka med mörkbrunt hår och blå ögon säga:
- Jag tänker ha en skär balklänning och försöka få Krum! Hon fnittrade.

Viktor Krum var den elev från Durmstrang som var deras förkämpe i turneringen i magisk trekamp och han var mycket populär eftersom han även var en berömd quidditch-spelare.

En annan flicka gick upp till henne och sa, även hon fnittrande:
- Han har redan någon! Hermione Granger. Hon fnittrade så intensivt att hon darrade.
– Verkligen? Hon kommer i trubbel om hon är med min Krummis för länge. Han är MIN! MIN! Hon skakade av ursinne och tog upp näven och gjorde en imitation av en boxning. Alla tjejerna skrattade. Men just då kom Hermione och Krum gående. De var i en viktig konversation, men de tvärstannade när de såg tjejerna. Hermione blev blek och röd om kinderna. Hennes ögon fylldes med tårar. Men Krum bara skakade av ursinne och irritation.
– Krummis! sa flickan och sprang mot honom och försökte krama honom, men Krum vägrade. Han sköt iväg henne med en lätt sväng med armarna.
– Men Krummis? Varför? sa hon snyftande.
Jag gick med långa snabba steg därifrån för jag inte ville veta mer om grälet, gick så snabbt jag kunde förbi dansande snögubbar som inte smälte eller kunde förstöras. Det fanns osmältbara istappar. Rustningarna dansade och sjöng i takt med snögubbarna. Medan snabba steg flydde jag in i biblioteket och började studera min latin. Det var inte så roligt men det var bättre än att stirra utan att se.

Timmarna gick medan jag tittade i böcker och lexikon samt gjorde uppgifter som Leonardus hade gett mig. Han brukade skicka ugglor med post, ja, jag vet att det låter konstigt men det är sant. Jag var lätt uttråkad. Men just då kom en clown-liknande figur som flög runt genom rummet och sjöng:

Om töntar studerar natten lång,
kommer Peevsie och stör deras sång!

Sedan hördes en röst som just verkade komma från poltergeisten Peeves eller nära honom:
- PEEVES! DET ÄR VISSA SOM STUDERAR HÄR! DU KAN SJUNGA DIN USLA SÅNG I ASTRONOMITORNET OM DU MÅSTE BETE DIG SÅ ILLA!
– Ugh, måste du förstöra allt roligt? muttrade poltergeisten och flög sedan iväg.

Eftersom jag inte såg vem rösten tillhörde, måste det ha varit ett av slottets spöken.

Jag suckade lätt och fortsatte att studera. Det blev lite mycket ibland med allt ungdomligt stoj inför balen och biblioteket var i viss mån en fredad zon. Förutom när Krum satt där, förstås - då kunde man vara säker på att en flock med yngre flickor strax skulle komma smygande och kika på honom bakom hyllorna.

Själv var jag egentligen helt ointresserad av julbalen. Dans hade aldrig lockat mig speciellt mycket. Musik kunde visserligen vara ljuvligt, men att behöva röra sig stelt till den och hålla reda på händer och fötter var något helt annat. Speciellt om det gällde pardans och fötterna inte skulle hamna på den andres fötter. Vad gällde spänningen inför att bli tillfrågad att gå med någon, så var inte heller den aktuell. Där räknades jag närmare lärarna. Förfrågan om att sjunga vid tillställningen hade jag sent omsider tackat nej till eftersom det skulle tilldra sig uppmärksamhet, så någon nervositet var det inte heller frågan om. Inte ens festdräkten vållade mig någon större oro. Jag gick alltid klädd i lånade klädnader från skolans gamla elever. Det var underbart att bara hänga på sig de långa svarta plaggen och inte behöva bekymra sig om hur ens silhuett tog sig ut. Till balen kunde jag säkert låna någon gammal festklädnad som var hel, ren och inte alltför iögonenfallande.

Dock började även jag, liksom eleverna, bli något studietrött. Allt oftare hände det att jag satt och skissade på teckningar istället för att förkovra mig i latinets vindlande grammatik. Och en dag hittade jag något hänförande.

Jag var nästan en halvtimme för tidig till trolldryckslektionen och väntade i korridoren utanför då jag fick se dörren till ett rum stå på glänt. Då jag kikade in såg jag att det var någon sorts liten möteslokal, ganska mörk och ruffig. Något som dock direkt drog mina blickar till sig var ett gammalt piano som stod i ett hörn.

Det var omöjligt att stå emot. Efter att ha slutit dörren väl om mig satte jag mig vid pianot, tände de levande ljusen över tangenterna och började trevande spela det enda klassiska stycket jag verkligen kunde. Nästan ett helt år hade det tagit att lära sig utantill. Allt säkrare löpte mina fingrar över tangenterna och jag njöt av att variera styrkan på olika ställen. Åh gud, som jag saknat det här. Månskenssonaten, vackrast av allt, så sinnlig och sorgsen på samma gång.

När sista tonen klingat bort blev jag sittande med slutna ögon, men insåg plötsligt att jag tappat greppet om tiden. Hade lektionen börjat? Hade musiken hörts genom dörren ut i korridoren? Jag vände mig om och höll på att falla av pianostolen när jag såg en mörk gestalt borta vid dörren. Och när jag sedan kunde urskilja vem det var stannade hjärtat i bröstet på mig.
– Så månsken tilltalar er?
Han talade mycket utdraget, med betoning på varje ord.
– Jag antar det, sa jag tyst. Lektionen börjar väl snart?
Hastigt blåste jag ut ljusen och skyndade förbi honom ut genom dörren.





Så kom då äntligen julledigheten, ivrigt efterlängtad av såväl elever som lärare. Då julafton passerat smög jag mig ut ur tornrummet en bra bit efter midnatt. Slottets gångar var ekande tomma och natten utanför alldeles stilla. Ett fladdrande fackelsken långt borta i änden av en korridor visade att vaktmästaren Filch var uppe, antagligen på jakt efter Peeves efter något bus som denne gjort sig skyldig till. Så tyst jag kunde smög jag mig upp till Gryffindortornet och viskade fram lösenordet. Det var tyst i uppehållsrummet. Alla verkade sova djupt för inte ett ljud hördes, bara det avlägsna hoandet från en uggla.

Det var inte ofta jag besökte elevernas regioner. Dels för att min roll gjorde det riskfyllt att bli närmare bekant med någon av dem, men också för att deras husdjur inte nämnvärt tilltalade mig. Katterna gick väl an, men en del elever hade råttor eller paddor. Det var svårt att se tjusningen i det valet av keldjur.

Hermione sov djupt med en uppslagen bok liggande på täcket. Försiktigt placerade jag hennes paket, omknutet med rött sidenband, vid fotändan av sängen. Sedan smög jag mig in till pojkarna, som snarkade högt. Harry och Ron fick likadana paket. Jag hade beställt varma stickade tröjor från Hogsmeade, djupröda till Ron och Harry och honungsfärgade till Hermione och Elvira.

Det var en bit bort till Ravenclaws elevhem, där Elvira bodde. På väg dit råkade jag kasta en blick ut genom de höga fönstren. Vinterskogens furor reste sig bortanför Hagrids stuga. Ett blekgrönt ljussken flämtade mellan granarna. Vad kunde det vara? Dess sken både lockade och skrämde. Vilka varelser dolde sig där ute på det förbjudna området egentligen?

Att ta sig in till Elvira gick utan problem men när jag lämnat paketet återvände jag ut till korridoren med betydligt saktare steg. Ändå var beslutet fattat. Det fanns en julklapp kvar att ge.

I samma regioner som fängelsehålorna, längst ner i skolan, var det mycket skumt, nästan kolmörkt, och det hade verkligen behövts en trollstav att lysa sig med. Äntligen fann jag den höga, mörka dörren. Händerna kramade hårt om det blanka svarta paketet med det djupgröna sidenbandet. God jul från Miriam. Snabbt, utan att hinna ändra mig, sköt jag in det platta paketet under dörren och skyndade därifrån.

Vad tror ni? Vem skulle få paketet?

Jag tror det är till snape.
Super bra kapitel!!!!!!!!!

Som vanligt superbra kapitel! Jag tror paketet är till Snape...

När komer nästa kapitel?

Mina fina läsare! ♥ ♥ Det kommer att visa sig om ni gissat rätt!



Det kommer nu!



Min dotter har skrivit stycket som handlar om hur klänningen såg ut. ♥

Kapitel 10 - Gåvor


Solen var redan uppe när jag slog upp ögonen på juldagens morgon. Den föll in genom draperierna i himmelssängen och avslöjade konturen av två stora paket vid mina fötter.

Min första tanke var att det nästan var lite kusligt att någon varit inne på mitt rum om natten, men sedan kom jag på att de andra invånarna i slottet kunde förflytta sina presenter med hjälp av magi.

Ett stort färggrant paket innehöll en gigantisk ask med Bertie Botts bönor i alla smaker och hade en etikett där det stod “God jul önskar Hermione, Elvira, Harry och Ron”. Så rart av dem! Jag blev varm av glädje. Inte hade jag väntat mig julklappar från någon, och så låg här två stycken! Nyfiket tog jag upp det andra paketet som var mycket större, en stor svart kartong. När jag öppnade den gled en lång, midnattsblå festklädnad ut på lakanet.

Det var nog den vackraste klänning jag någonsin sett, beströdd med silverstjärnor på den djupblå botten. Den hade en liten etikett som sa Madam Malkins klädnader för alla tillfällen med guldbokstäver. Den hade spetsar och var genomskinlig på botten på vissa partier av klänningen. Den var så fin att jag inte kunde tänka mig hur mycket den kostade! Jag vände och vred på kartongen. Ingen avsändare. Den var kanske från ungdomarna. Men hur skulle de haft råd med en så vacker klänning? När hade de kunnat åka till Diagongränden? Under början av jullovet kanske? Men jag hade hört att Weasley-familjen var riktigt fattiga så det kunde inte vara de. Jag kände mig förvirrad. Jag hade en snabb aning om att det kunde vara någon av lärarna - kanske Dumbledore - men varför lämnade han i så fall ingen avsändare?

Så såg jag en liten ask som också funnits med i paketet. När jag öppnade den fanns där, på mörkblå sammetsbotten en länk, ett gnistrande halsband - med en halvmåne i silver.

En måne?

Förvirrad, men också ganska förväntansfull, drog jag sängens draperier åt sidan och gick fram till fönstret. Mitt hjärta bankade så att jag blev alldeles yr; jag var tvungen att distrahera mig med andra tankar. När jag tittade ut såg jag varelser på gården som jag inte sett tidigare men som måste vara små älvor. Hela gården framför entrén höll på att byggas om och förberedas inför kvällen. Mängder med husalfer byggde upp olika anordningar och skyndade hit och dit i det bländande vintersolskenet.

Julmiddagen var bara den en upplevelse, ett hav av gyllene kalkoner, plumpuddingar, Magikerns krubbkex och mycket mer. Jag satt vid elevernas bord eftersom Hermione, Harry, Ron och Elvira genast kommit rusande fram till mig och tackat för tröjorna. Elvira skulle egentligen sitta vid Ravenclaws bord, men det var det ingen som brydde sig om. Över lysande fruktfat och gnistrande bägare vågade jag en blick genom salen, och undrade hur den sista julklappen tagits emot.

Efter middagen följde jag med trion och Elvira ut i den nästan orörda snön och var med en stund på deras snöbollskrig. Det kändes lätt och varmt inuti, som om saker började vända åt rätt håll på något sätt. Jag hade ändå vågat göra några saker som kostat mig en hel del mod, även om det var saker som i andras ögon kunde verka ofarliga. Med ett stygn av dåligt samvete tänkte jag på att det i trollkarlsvärlden inte alls verkade gå åt rätt håll just nu, utan att oron istället ökade. Jag hade hört många lärare oroa sig över att mörkrets makter eventuellt höll på att bli starkare igen.

Hagrid kom pulsande genom snön från sin stuga och röt vänligt åt oss:
- E de inte dags å gå in nu? De e snart nermörkt, vet ni. På julnatten ska man hålla sig inne i ljus och värme. Man vet aldri va som e ute å rör sig längs murarna!
– Oj, du har rätt, Hagrid! utbrast Hermione. Vi måste in och göra oss i ordning till balen! Ska vi göra sällskap, tjejer?
– Va, behöver ni tre timmar på er? sa Ron med gapande mun och ruskade snön ur håret.
Hermione himlade med ögonen och tecknade åt mig och Elvira att komma. Elvira skulle inte med på balen eftersom hon var förstaårselev, men hon sa att hon gärna ville hålla oss sällskap när vi gjorde oss färdiga.

– Jag har pluggat in några finfina skönhetsförtrollningar, sa Hermione belåtet när vi befann oss i mitt tornrum. Men du store tid, Miriam! Var kommer den där klänningen ifrån? Så otroligt fin! Är den från ditt land?
När hon fick veta att jag fått den som julklapp av en okänd avsändare såg hon lite skeptisk ut.
– Tänk om den är förhäxad på något sätt? Hon vände och vred på den.
– Det skulle jag nog ha märkt vid det här laget, genmälde jag. Under förmiddagen hade jag provat och om den nu var förhäxad, var det på ett underbart sätt: dess sidenkänsla mot huden var nästan berusande. För att inte tala om silvermånen.

Några timmar senare gick det inte att känna igen varken mig eller Hermione. Medan hon tämjt sitt hårburr till en slät och glänsande nackknut, hade mitt tunna nordiska hår fått liv i en lockig uppsättning. Till vårt smink hade hon använt skönhetsförtrollningar så att våra ögon nu lyste fram som stjärnor med den naturliga färgen förstärkt. Hennes svävande blågröna klänning framhävde hennes bruna ögon liksom det midnattsblå tog fram det ljusblå i mina - men jag misstänkte att det inte bara var sminket som fick dem att lysa. Det fanns något i luften som gjorde att jag kände mig mer levande än någonsin.

Så vem kan ha skickat den midnattsblå klänningen?