tippest & friendshipissues prs

Julian log lite, Ty hade spelat basket i typ hela sitt liv. Julian hade inte direkt något han gjort hela sitt liv som han kunde hålla fast vid, inte heller direkt umgåtts med någon hela sitt liv. Han hade väl någon, men de flesta av hans vänner hade han fått under high school och han kände heller inte att han behövde någon barndomsvän han var supertajt med. Han hade inte ens varit så tajt med någon alls innan han börjat high school. Det enda var väl att han bott i samma stad i hela sitt och han hade sin familj, men han hade flyttat en gång, i och för sig bara till ett annat hus. Men det hade aldrig varit ett problem, att han inte hade ett livslångt intresse eller så. Kanske handbollen, men han hade ju slutat spela. Så det räknades ju inte heller. Men nu hade han flyttat igen, till en helt annan stad och det enda han hade här var kusiner han aldrig träffade och sin familj.
”Ja precis, har spelat i säkert åtta år nu, eller något”, svarade han och klämde fram ett litet leende. Han älskade att spela piano. Eller det var ju inte det som stod högst upp på intresselistan, om man hade en sådan. Rita och teckna var det bästa han visste, han kunde sitta i timmar. Någonstans därefter kom att spela piano, det skiftade lite, gick i perioder. Men rita och teckna kom alltid först.

Åtta år var en väldigt lång tid. I alla fall för Ty, vilket egentligen inte var så konstigt. Åtta år var typ hela hans liv. Däremot hade han spelat basket nästan sedan han kunde gå (hans pappa brukade själv spela basket och ville väl fastställa att hans son inte skulle bli töntig eller något) och det var för mer än åtta år sedan. Men piano, däremot, började han spela för sju år sedan. Vilket innebar att Julian slog honom i det. Piano hade han heller inte börjat spela självmant. Det var hans mamma som ville imponera på sina kollegor och därför fick Ty börja spela piano, men han fastnade i alla fall för set. Han kunde sitta och spela vid sitt keyboard nästan i hela dagar; men sedan kom high school. Då blev det en sådan press på honom att han skulle träna, träna, träna hela tiden för att komma med i skolans basketlag och sedan träna mycket mer för att faktiskt få spela på matcherna. Timmarna vid pianot byttes ut mot timmar på uppfarten, vid basketkorgen. Inte för att basket var tråkigt, men det var mer enformigt att kasta en boll genom en ring i flera timmar än att spela flera olika låtar på pianot.
”Jag med”, svarade han, med en liten drömmig ton i rösten, då han var inne i sina tankar. Han skakade lätt på huvudet för att komma tillbaka till nuet. ”Eller öh, jag har spelat piano. Gjorde det mer förr, men spelar lite då och då.”

Julian sken lätt upp. Han hade verkligen inte väntat sig att killen framför honom skulle spela piano, eller hade spelat piano. Han verkade inte vara den typen av person, men som tidigare ville han inte bli alltför förvånad. Man skulle inte döma någon bara för att något verkade vara på ett visst sätt. Han själv hade tvingats bli dömd av anledningen att folk antog saker om honom av olika anledningar. Hur som helst så gjorde det honom glad att de faktiskt trots allt hade något gemensamt, typ. Inte nog med att Ty var attraktiv, han kunde spela piano också. Eller Julian visste inte hur pass bra Ty egentligen var, men om han spelat piano och spelar lite då och då måste han ju vara okej.
”Så, den där orkestern? Var det piano du klämde in där eller spelar, spelade, du annat också?”, frågade han. Julians ex hade spelat ett flertal instrument, vilket han beundrat, jättemycket. Han själv kunde spela gitarr lite halvdant också, men han hade inte fastnat för det som han fastnat för pianot. Men hans farfar, medan de fortfarande var överens och han fortfarande tyckt om Julian, hade lärt honom spela på somrarna nere i Italien. Han spenderade väl fortfarande somrarna i Italien, men hans farfar var långt ifrån intresserad av att lära honom spela något instrument nu.

Ty noterade förändringen i Julians ansikte. Wow, killen verkade verkligen gilla piano. Vilket han själv förstod. Han tyckte det var bra mycket coolare om någon berättade att denne spelade piano än om personen skulle sagt att den spelade någon random sport. Han visste inte riktigt varför, men det var så hans hjärna fungerade. Han föredrog ju själv basket över piano, men det var som att hans hjärna fortfarande var inställd på hans gamla tankesätt; tiden då han struntade i basketträningar för att istället sitta hemma och spela samma låt om och om på sitt keyboard.
”Japp, men planen var att börja spela trumpet”, svarade han och insåg strax därefter att trumpet förmodligen inte var det charmigaste instrumentet som existerade. Långt därifrån. ”Men jag hann inte så långt innan jag blev utfryst av orkesterkidsen och slutade gå dit.” Han ryckte på axlarna och flinade lite åt det han sagt. Det lät förmodligen helt sjukt osannolikt att någon, än mindre han själv, skulle lyckas bli utfryst av orkesterkidsen. Men det var lättare än vad man kunde tro. Mycket, mycket lättare.

Trumpet? Av alla instrument skulle han börjat spela trumpet? Till och med Julian ville nästan skratta. Okej, trumpet kunde väl vara fint på sitt sätt, antog han. Men det hade aldrig direkt fallit honom i smaken. Blåsinstrument överlag hade aldrig fallit honom i smaken. Aja, alla gillade och gillar ju olika, så var det bara. Utfryst av orkesterkidsen? Då kunde Julian inte låta bli att skratta.
”Av alla typer av människor lyckades du bli utfryst av de så kallade orkesterkidsen, vad gjorde du egentligen för att lyckas med det?”, fick han en aning fundersamt fram, skrattade igen lätt till och skakade lätt på huvudet. Det hela kändes lite halvt, nästan till och med ironiskt. Det var ju vanligtvis, om man utgick från stereotyper, vilket man verkade göra här, inte de som spelade orkester som frös ut andra. Det var väl oftast de själva som blev utfrysta. Faktiskt. Sedan kändes det väl också lite ironiskt att Ty, som utifrån vad Julian nu hört verkade vara den stereotypiska jocken. Att han då av alla människor skulle lyckas bli utfryst av de som spelade orkester. Han pillade igen lite på sin tygväska som låg där på fönsterbrädan, såg för en sekund till att pinsen som satt på låg neråt. Han skulle plocka bort dom, likaså ett flertal bilder från sina sociala medier. Han hade bara inte tänkt att han skulle träffa någon än. Han hade tänkt att han hade tid till det innan han började på måndag. Men nu var det som det var.

Julians skratt ledde till att Ty’s flin även det bröt ut i ett skratt. Hans skratt var melodiskt på något sätt, med tydliga ’ha ha ha’ ljud.
”Jag kunde inte tillräckligt mycket om Mozart, så de började ignorera mig”, svarade han när hans skratt till slut dött ut och hans smilgropar hade halvt försvunnit. ”Men det är typ bara du som vet om det. Och några orkesterkids, men de skulle inte våga försöka skada mitt brand.” Han blinkade charmigt med ena ögat när han sa de sista orden och tittade på Julian. Ärligt talat visste han inte riktigt varför han berättat det för honom. Kanske för att han inte verkade vara som alla andra? För att han tyckte om honom? Gillade Ty honom? Jo, det gjorde han. Men på vilket sätt? ’Som vän, duh’, försökte han intala sig själv, men det gick inte. Julian var intressant på ett annat vis än en vän; snygg, mycket snyggare, än en vän. Men Ty var inte gay, verkligen inte, han hade ju typ en flickvän! Åh, på tal om Bailey, så lös hans mobil upp och började vibrera som en galning. Som att Bailey hade ställt in vibrationen själv. Han drog upp mobilen ur fickan och möttes av en bild på Bailey och han själv; kyssandes, Ty med en öl i handen, och Bailey med sin kamera i högsta hugg.
”Ursäkta”, sa han och tittade snabbt upp på Julian innan han godkände samtalet.
”Bailey?” hans röst var frågande och osäker. Ingen brukade ringa honom utan att meddela honom innan, vilket gjorde att han nu blev orolig. Hans oro var tydligen inte förgäves, för han hörde ett hulkande i luren. Vad skulle han säga? Han kunde inte hantera sådana situationer.
”J-jag vet inte... vad ska jag gör.. göra?” Ty hörde hur hon kämpade med att få fram orden genom gråten och han bet sic hårt i läppen. Hade han gjort något? Hans blick letade sig mot Julian, men han tittade snabbt ner i golvet igen.
”Var är du?” frågade han, med en stark oro i rösten, och någon underton som lät som stress.
”Hemma”, lyckades hon få fram utan att bli avbruten av sig själv. Hemma? Ty hade aldrig varit hemma hos henne. Han hade varit utanför hennes hus, många gånger, men aldrig inne. Han hade aldrig velat träffa hennes föräldrar.
”Jag kommer dit”, sa han snabbt och la sedan på luren och stoppade ner den i fickan. Han började nervöst pilla med sina fingrar och blicken letade upp sig mot Julian ännu en gång. Ty’s ögon var oroliga. Precis som resten av honom.
”Jag, öh, måste gå”, sa han och drog handen genom håret innan han började gå fram till dörren. ”Men du är cool, vi får snacka mer någon gång.” Han tvingade fram ett leende mot honom innan han öppnade upp dörren och rusade ner för trapporna, ut ur huset, mot Baileys hus.

Julian log smått för sig själv då Ty sa att det bara var han som visste om det. Och dom där orkesterkidsen. Han tolkade det senare som att han själv nog inte heller skulle yttra sig om det här, det hade han inga planer på att göra heller. Som sagt ville han ligga lågt, det gjorde lite ont i honom. Hela den här ligga lågt grejen, det var inte hans grej egentligen. Han ville synas, göra någon skillnad. Oavsett vad så hade han inte planerat att på något sätt ”avslöja” Ty eller berätta något om honom för andra. Julian var inte riktigt den typen. Det kunde i och för sig inte Ty veta, och Julian kunde inte förvänta sig att Ty skulle veta det. De två kände inte varandra, nu var de väl vad man kallade bekanta, men de kände ju inte varandra direkt. Bara lite. Då Ty’s mobil ringde backade Julian nästan undan, han nästan ryggade tillbaka. Bailey? Vem var Bailey? Första tanken var att det var hans flickvän, vilket i sin tur gjorde honom besviken. En del av Julian tyckte nämligen att killen framför honom var fruktansvärt attraktiv, och hans tankar tenderade att lätt sväva iväg, som sagt gick han och småkärade ner sig i de flesta killar han fann attraktiva. Oftast släppte det fort, men ändå. Hans tankar var impulsiva, typ. Han var osäker på om man kunde beskriva det så, men han valde att göra det, det var ju ingen som hörde hans tankar, hoppades han. Vart skulle Ty? Att han skulle ”dit” sa inte Julian särskilt mycket, troligtvis dit den där Bailey var. Trots att Ty verkade orolig och verkligen nog behövde gå så gjorde det Julian besviken.
Plötsligt la Ty på, sa att han behövde gå och gick. Julian nickade bara åt det han sa och sa något typ av hejdå. Han skakade en aning förvirrat på huvudet då Ty försvunnit ut ur rummet. Han suckade sedan, sjönk ner på golvet, lutade sig mot väggen under fönstret där han nu satt. Han ville inte bära några flyttlådor, helst ville han köra tillbaka alla lådor. Han ville också veta vad personen som ringt Ty hade velat, vad som hänt. Men Julian skulle behöva vänta tills han träffade Ty nästa gång, och det hade han ju ingen aning om när det var.
Julian fingrade lite på mobilen i sin hand innan han tog upp den och svarade på något sms från en kompis. Det här sög, han ville tillbaka till sin gamla skola, till sitt gamla hus, till sina vänner och staden han levt hela sitt liv i, tills nu då.

Han sprang in i huset och frågade hastigt sin mamma om han fick låna bilen. Hon, dum som hon kunde vara ibland, räckte honom bilnycklarna före hon frågade var han skulle någonstans, vilket ledde till att hon inte fick ett svar på sin fråga. Så fort Ty fick nycklarna i handen så rusade han ut ur huset igen och körde iväg med bilen.

Det tog bara några minuter att köra hem till Bailey. Han visste det, av erfarenhet, förstås. Han hade kört dit flera gånger då hennes föräldrar inte var hemma. Han hade dessutom hämtat upp henne allt fler gånger.
Men nu, när han parkerade bilen utanför det röda tegelhuset, så stod det även två bilar på uppfarten. Två bilar vars ägare var Baileys föräldrar, vilket gjorde Ty typ sådär skitskraj. Men hans tankar vandrade bort till Baileys röst i telefonen och hur krossad hon hade låtit, och rädslan om vad hon skulle få för sig att göra om han inte dök upp gnagde inom honom. Han kunde inte balla ur. Han var tvungen att knacka på, hälsa trevligt på Baileys föräldrar och säga att han skulle träffa deras dotter.

Knack knack. Det dröjde inte länge förrän dörren öppnades av en man. Ännu längre än Ty. Och mycket muskulösare. Och med rakad skalle, men med lätt skäggstubb. En starkt doftande after shave.
"Whitley?" Baileys pappa kände igen honom. Hade Bailey berättat för sina föräldrar om dem? Det fanns ju inget att berätta! "Jag har sett dig spela, du är riktigt bra!" En klapp på axeln. Alldeles för hård, men Ty var ändå lättad. Bailey hade inte sagt något. Han andades ut.
"Tack, sir", sa han och tvingade fram ett leende. Smått stressad över Bailey som grät på övervåningen. "Jag, eh, skulle träffa din dotter. Ett grupparbete i skolan som vi inte hann göra klart på sista lektionen." Det var nog tur att Baileys pappa kände till Ty sedan innan, för nu visste han i alla fall att Ty var en kille som han skulle låta sin dotter umgås med. Ty fick tillåtelsen att gå upp för trapporna, och det gjorde han. Gick in i Baileys rum utan att knacka.

Möttes av en gråtande Bailey, sittande på sängen, med mobilen i handen.

Julian sjönk ner på golvet vid väggen, fastnade i sin mobil scrollandes genom sitt instagram och twitterflöde. Han hade helt tappat lusten att bära upp lådorna, och nu hade han försvunnit in i sin egna värld och helt glömt bort dom där lådorna ändå. Någon fick väl komma och säga till honom i så fall. Några av hans vänner hade setts idag kunde han tyda utifrån det han såg på instagram, han sjönk ihop lite. Det hade knappt gått en dag och han saknade dom redan så mycket, det var som att han saknade dom nu för alla gånger han i framtiden skulle sakna dom - hur han skulle sakna dom första dagen i nya skolan, hur han skulle sakna att ha givna personer att höra av sig till som man bara kunde ta en stadsbuss till, som man kunde följa med hem efter skolan, han skulle sakna att engagera sig i den där klubben han och hans vänner startat, han skulle sakna att faktiskt inte vara en total nolla på sin skola. Han var ju långt ifrån direkt populär, men den kulturen hade inte funnits så starkt som den verkade finnas på den här skolan han skulle börja på.

En tanke som slog honom efter en stund var att det var lite synd att han inte fått Ty's nummer eller snap eller så, för helt ärligt funderade Julian nu på vad det var som hänt, vad det var som gjort att Ty behövde dra så fort. I och för sig hade det väl varit ganska stelt att höra av sig och fråga, men han var typ ganska jättenyfiken? När han tänkte vidare på det så kanske han inte brydde sig jätteotroligt mycket, eller det var ju inte kul om det var något tråkigt som hänt, men han var nog allra mest nyfiken.

Herregud. Panik. Ty stängde omedelbart dörren efter sig. Ljudlöst, förstås. Bailey tittade upp på honom då han kom närmre den stora sängen och satte sig bredvid henne. Mobilen som hon höll i handen var fortfarande upplyst och hon räckte den mot honom.
Först tittade han inte på den. Förstod inte hinten. Istället la han armen runt henne, strök henne tröstande över ryggen, men hon räckte över mobilen igen. Och då tog Ty emot den och tittade på den upplysta skärmen.
"Vad... Vad fan sk-ska jag göra?" snyftade hon fram innan Ty fått se ordentligt. Instagram. Bilder på Bailey. Avklädda bilder. Hans blick vandrade från mobilen i hans hand till brunetten framför sig. Brunetten med gröna ögon som var ännu grönare efter att hon gråtit.
Vad skulle han säga? Herregud. Han hade ju ingen aning vad hon skulle göra. Skulle han göra något? Kanske. Han var typ hennes pojkvän. Något liknande. Han släckte ner mobilen och la den ifrån sig. Ner på den mjuka sängen. Tittade ner på de vita lakanen och rynkade pannan. Tänk, tänk, tänk.
"Men säg något!" Baileys röst sprack och hon knuffade till hans axel. Inte för att det gjorde ont eller fick Ty att trilla ner eller något. Bara utav ren frustration, förmodligen. Vilket var förståeligt.
"Men jag vet inte Bailey", svarade han och svalde hårt. Han hade ju fan ingen aning. "Vem skickade du dessa bilderna till? Och när?" Han tittade äntligen upp på henne igen, fortfarande med pannan rynkad.
"Det spelar ingen-", började Bailey men blev snabbt avbruten av Ty. Som kände sig lite som ett rövhål för att avbryta någon som mådde piss och snyftade fram sina ord.
"Jo, det gör det. Vem? När?"
"Ja-... Förlåt", viskade hon och lutade huvudet mot Ty's bröstkorg. "Kyle och Brian. Förra veckan." Aj. Förra veckan. Kyle och Brian. Spelade basket med Ty. Aj aj aj. Det kändes som ett slag i magen trots att han inte ens visste vad han kände för Bailey. Det var ju förnedrande att hon hade skickat sådana bilder till hans egna kompisar. Och att de sedan spridit dem. Aj. Bara aj. Och om han kände så för att hans typ flickväns bilder läckt ut, hur kände då Bailey? Mega-aj.
"Nej, nej, det är lugnt Bailey", viskade han och pussade henne på huvudet. "Du har inte gjort något fel. Vi är inte tillsammans. Kyle och Brian, huh?"
"Ja." Svag, så otroligt svag röst.
"De kommer ångra det här. Okej? Jag lovar."