Hungerspelen-Dödsdömd

Glömmer uppdatera här, men om ni vill läsa mer så finns fler på wattpad. Här kommer åtminstone ett kapitel!

Så fort jag kom in på mitt rum så slängde jag mig i sängen. Den var verkligen gigantisk jag kunde spreta med armar och ben så mycket jag ville åt varje håll utan att ens vara i närheten att hamna utanför. Hemma i distriktet kunde man knappt vrida sig ordentligt utan att trilla ur.


Ingen kom och störde mig på hela kvällen vilket var skönt. Om de hade kommit hade de ändå bara fått ett korthugget svar. Jag passade på att testa duschen. Den var varm och den hade även varit ganska skön om jag bara kom på ett sätt att få strålar att inte ha så mycket tryck att det kändes som att bli stucken med små nålar. Efter ungefär 3 minuter så klev jag ur duschen och satte på mig en av de många överdrivet mjuka pyjamaserna de hade att erbjuda.


Kort där efter låg jag i sängen igen och försökte att somna. Imorgon skulle vi vara framme i huvudstaden och träningen skulle börja. Att tappa fattningen nu var helt otänkbart. Det fick helt enkelt inte hända. Jag hade alltid koll på och kunde tygla mina känslor. Jag tog ett djupt andetag innan jag slöt mina ögon och somnade.


Morgonen därpå blev jag väckt av Effie som meddelade att det var dags för frukost. Jag klev motvilligt upp, klädde på mig och gick ut till de andra. Frukosten var storslagen, det fanns alla olika tänkbara sorters pålägg, ett tiotal drycker och ett antal olika börd. Det skulle vara mot min värdighet att trycka in allt samtidigt, men det var precis det jag ville just då. Istället hällde jag upp ett glas mjölk och tog ett bröd från det stora fatet. När jag satte tänderna i brödet så insåg jag att det smakade sött. Det var ingen av de hårda och allt för brända brödbitarna vi fick hemma i distriktet utan faktiskt ett mjukt, sött och precis lagom gräddat bröd. Det smakade ljuvligt och det krävdes en oerhörd självbehärskning för att inte ta ett tiotal till och stapla på tallriken. Jag åt upp brödet snabbt och tog ett till samtidigt som jag nappade åt mig en apelsin.


Oscar verkade också imponerad av frukosten, men till skillnad från mig var han mest intresserad av den varma choklad drycken.


Efter att jag ätit återvände jag till mitt rum för att få göra upp min egna strategi. Även om Haymitch redan sagt vad jag bör göra så föredrog jag att planera själv. En ryggsäck är nödvändig. Där finns användbara saker, men jag skulle absolut behöva en kniv, men om man lägger upp det rätt och springer snabbt skulle man då kunna få både och? Jag fick antagligen vänta och se hur det såg ut vid ymnighetshornet innan jag bestämde det. Haymitch hade antagligen rätt i att jag borde springa så fort jag kunde efter det, men jag måste visa att jag kan döda om jag vill få sponsorer, visa att jag faktiskt kan vinna. Efter det så kan jag springa, springa så långt och fort benen bär.


Efter att jag tänkt det kom Effie in på mitt rum igen, men denna gången för att berätta att vi nu var framme i huvudstaden.

Du skriver verkligen bra, med en massa härliga detaljer.

Det var jätte bra.

Tack för komentarerna och hoppas ni gillar denna del!
(Jag minns inte riktigt hur denna delen går till så kommer hitta på lite! Tänkte bara säga det om det kommer något som inte stämmer överens med boken)


När vi klev av tåget så tog Effie täten och förde oss fram till ett gigantiskt hus. "Här inne kommer ni träffa era stylister som kommer fixa i ordning er", sa hon glatt. Detta skulle inte bli kul, men jag hade varit med om värre. "Oscar du följer med Edward och Melissa, de ska fixa ordning dig innan du får träffa eran stylist.", sa Effie och två gestalter klev fram. "Och du Emma följer med Ida och Rebecca!"


Jag följde med de två kvinnorna. De verkade väldigt muntra och det såg ut som om de knappast brydde sig om ifall jag skulle dö någon dag senare, men det bekymrade inte mig. Huvudstad bor var alla korkade och jag skulle ändå inte behöva omge mig med dem så länge till. De tog med mig in i ett rum med massor med speglar och andra saker som jag inte kunde namnet på.


Time skip


Efter att ha blivit skrubbad, plockad och borstad så tycktes mina Assistenter äntligen bli nöjda för jag blev skickad till min stylist. När jag kom in till min stylist så stod han bortvänd, men när han vände sig om synade han mig uppifrån och ner. Det kändes märkligt att han stirrade så, men jag var van vid alla typer av ovänliga blickar. Hanns sett att studera mig var dock inte ovänligt sinnat, men han gjorde väl antagligen bara sitt jobb. Man skulle aldrig förvänta sig vänlighet.


"Kol", sa han till sist.


"Ja, kol", svarade jag "Som kolen från våra gruvor, men jag skulle uppskatta att inte bli insmord i kol och ha det som dräkt"


"Nej, det ska du inte behöva heller. Jag heter Peter förresten"


"Emma", sa jag kort, men sträckte inte fram handen för att hälsa.


Peter verkade trevlig, men det var inget att förlita sig på. Det fanns många som kunde skådespela, även jag. Jag höll mig oftast till mig själv, men det hände att jag gick in olika roller för att ta mig ur kniviga situationer.


"Vad tänker du på när du gör ordet kol?" frågade han mig.


Frågan lät så märklig. Han skulle ju inte direkt skiva en novell om mig, bara designa en larvig dräkt. Kunde han inte bara ta några dumma mått och sedan var det klart, men jag svarade ändå på frågan.


"Gruvor som vi tvingas slita i bara för att huvudstadsborna ska få det bra. Alla gruvolyckor som dödat så många", sa jag och suckade. "Varför undrar du?"


"För att göra ett bra intryck så måste vi förmedla dig i dräkten dina känslor och styrkor" sa han som om det vore självklart.


Emma visste inte vad hon skulle tro om det han sa, men så länge han var trevlig och inte tillrättavisande skulle hon hålla god min.

Nice !

Hur bra som helst! Man ser allt framför sig. Gillar hur Peter börjar konversationen med bara ett ord, "kol". Tycker också om att det är skrivet i jagform. Finns det någon speciell anledning att det är tredje person, Emma, i sista meningen?

Nej, jag glömmer bara bort vilken form jag skriver i ibland

Och tack, det är verkligen kul att läsa dina kommentarer!

Jättebraaa!!!!

Super bra!!

Super!!