Flares [privat tmr]

"Så det betyder att jag kan prata med dig? Hur?" säger Jace sedan, när Luna slutat skratta. Det får honom att le av någon dum anledning, men han vänder sig mot stenväggen innan hon hinner se det.
Någon har ristat in ett hjärta mellan Newts och Thomas namn (Jace misstänker att det är Minho). De är ett vacker par; dels är båda fysiskt attraktiva och dels för att deras själar liksom brinner. För varandra.
Det sticker till i magen när han tänker på dem, men inte för att han vill vara tillsammans med någon av dem, utan han avundas att de har någon. Att de har någon de alltid kan återvända till, att de har någon de älskar. De är liksom varandras Safe Haven.
Jace ruskar på huvudet än en gång innan han vänder sig mot Luna.

“Ja, du kan prata med mig, men hur är lite komplicerat men jag är säker på att du kommer att lära dig det” säger Luna.
Jace har vänt sig bort mot väggen med alla namnen, och han ser ut att tänka på något.
Hon tycker att det är väldigt fint att alla gläntingarna ristat in sina namn i den grå stenväggen.
Jace vänder sig tillbaka mot henne igen. “Vad tänker du på?” frågar Luna.
Löparna börjar komma tillbaka nu, alltså kommer öppningarna till labyrinten att stängas snart. En del utav henne tycker det verkar lite obehagligt, att vara instängd i gläntan, men det är ju absolut säkrast så.
På ett sätt är hon ju instängs i labyrinten också, hon råkar ju veta hur man tar sig ut men hon får ju verkligen inte gå ut, sen så är det ju klagarna som hon inte skulle kunna ta sig förbi.

Jace låter fingrarna löpa i skårorna som formar bokstäver i stenen.
Jace står bredvid Chucks namn (den lilla killen hade blivit överlycklig), spretigt och stort.
"Jag tänker på Newt och Thomas", svarar han Luna till sist, möter hennes blick. Den, likt de två killarna, verkar också brinna i skymningsljuset. "De ser ut som att allt är rätt när de är med varandra, som om det är allt som spelar roll. Jag tror.." Jace pausar, drar handen genom håret. "Att om den ena dog skulle den andra kasta sig rakt efter. Det är så jävla hemskt och vackert på samma gång, om du fattar..?"
Jace skrattar kort och glädjelöst, skakar på huvudet.
"Förlåt, börjar prata för mycket ibland", förklarar han. "Men du kan gärna berätta hur jag använder.. den här telepatiförmågan. Så kan vi typ kommunicera när jag är i Labyrinten och så?"

Luna håller verkligen med om Thomas och Newt, dom är verkligen rätt för varandra. Det Jace säger om att dom den ena dog skulle den andra kasta sig efter får Luna att minnas att nån av dom faktiskt kan dö i det här experimentet, det kan ju till och med hända att hon eller Jace dör, eller till och med lille Chuck, skulle Chuck dö så skulle hon aldrig förlåta sig själv, han är ju så liten och oskyldig.
“För det första så gillar jag att du pratar mycket” säger Luna och ler lite. “Och jag skulle kunna försöka lära dig telepati grejen imorgon, om du vill alltså”.
Just då kommer Newt gående bakom dom, hand i hand med Thomas.
“Hej, vad står ni här och pratar om då” frågar Thomas när han och Newt ställer jag brevid Luna och Jace.

Frågan får Jaces kinder att färgas vagt rosa, men han döljer det med ett enkelt leende.
"Vi pratar om er, jäkla turturduvor", säger han. Newt spänner de nötbruna ögonen i Jace, som för att påminna honom om vårdat språk, men när Thomas pratar mjuknar det.
"Ja, jag vet att vi är sjukt shucking goals, men jag vill inte att du ska springa runt och bli förälskad i mig. 'Lright, Greenie?"
Jace flinar till mot Thomas, klappar denne på det mörka håret.
"Det var du som tyckte att jag nästan var söt, om jag inte minns fel. Och namnet är Jace. Det är Luna som är greenien nu."
Jace nickar åt Lunas håll, och det förvånar honom att hon inte verkar förvånad eller irriterad av slangen och smeknamnen. Hon kanske inte hade tid att tänka på det och Jace borde inte heller bry sig, men han gör det ändå.
"Nej, vi pratade inte exakt om det", suckar han sedan. Solljuset kastar ett gyllene sken över dem och det sticker i Jaces ögon när
han ser på Newt. Solskenet lägger sig på det honungsblonda håret som en gloria och det ser nästan ut att brinna, det också.

Luna kan inte låta bli att tycka att Thomas och Newt är sjukt söta tillsammans, ett perfekt par.
Hon blir faktiskt inte irriterad eller så när Jace säger att det ät hon som är greenien nu, för det är ju sant.
“Om det inte var mig och Newt ni pratade om, vad pratade ni om då?” frågar Thomas och flinar.
“Lite olika grejer” säger Luna. Hon undrar vad Newt och Thomas skulle tycka om de visste om den där telepati grejen.
“Vad ville ni då?” frågar Luna, “Ville ni bara se vad vi pratade om?”
Då kommer löparnas förman, Minho och ställer sig precis bakom Thomas, men Thomas märker inte det.
“Har jag missat nåt?” frågar Minho.
Thomas blir så rädd att han nästan hoppar en meter upp i luften.
“Du kan ju inte skrämmas sådär!” säger han men Minho bara skrattar.

En suck läcker ut från Newts läppar och han skakar på huvudet åt Thomas, men ett litet leende hotar att kröka hans läppar.
"Okej, Newtmas, sluta va sådär äckligt söta när jag är i närheten", befaller Minho, blänger på paret.
"Newtmas?" frågar Thomas samtidigt som Newt påpekar att det är han som har rätten att beordra någon om saker i gläntan; han är trots allt second-in-command.
Jace skrattar kort åt dem innan han vänder sig mot Luna, men han hinner knappt öppna munnen innan en annan röst talar.
"Jace!"
Det är Jeff, en av med-jacksen. Hans blick är något virrig och det oroade ansiktet glänser av svett.
"Alby - han", Jeff andas in och pausar, innan han fortsätter. Han snubblar på orden när han talar. "Alby - vill... träffa dig. Nu direkt."

Luna börjar nästan skratta åt Newt, Thomas och Minho, dom är ju så sjukt roliga. Och Minho har verkligen rätt i att Thomas och Newt är väldigt söta. Sen så kommer en kille som ser väldigt stressad och orolig ut springande och ropar på Jace.
Tydligen så vill Alby, ledaren prata med Jace.
“Hade inte Alby blivit stucken av en klagare?” frågar Luna.
“Jo, men han är vaken igen nu” säger Newt.
“Bäst att du går, Greenie” säger Thomas
Luna märker att Jace blir irriterad över att Thomas kallar honom för Greenie igen.
“Ska du gå?” frågar Luna.

Det kryper av irritation i skinnet när Thomas kallar honom för den välkända frasen, men hans nyfikenhet över vad Alby vill se honom för övervinner det. Han vänder sig mot Jeff, nickar kort.
"Visst. Luna, du kan kanske också komma?" Jace fångar Lunas blick. Hon nickar hon också, vilket ger Jace en sorts bekräftelse på att han gör rätt. Han har ingen aning om varför, men det känns bekant. Sedan skakar han på huvudet åt sig själv och koncentrerar sig på att sätta fötterna framför sig när de sprintar mot sjukstugan.
Och när de kommer dit är Gally, Clint, Winston och någon Jace inte kommer ihåg namnet på (men som han kallar Goldilocks the glader tack vare det långa, gyllenlockiga håret) fullt upptagna med att trycka ner Alby mot sängen.
"Ni .. fattar inte! Världen utanför.... Vi måste... den är.. raserad!"

När Jace fångar Lunas blick så ger Luna honom en liten nickning.
Hon följer efter Jace och så går dom iväg för att träffa Alby och lämnar Newt, Thomas och Minho bakom sig.
Luna gäspar på vägen dit men blir lite förvånad av att se att fyra killar försöker hålla Alby nere på sängen.
Alby säger nåt om att världen utanför är helt raserad, och det är ju sant. Återigen så får Luna dåligt samvete för att hon inte berättat allt om WICKED för gläntingarna, men det är ju för deras eget bästa, inte bara deras bästa, världens bästa. Alby fick förmodligen tillbaka några minnen av sticket från klagarna, WICKED har sagt att man brukar få det.
Jace går fram mot Alby och Luna följer tyst efter honom.
Alby måste ha sett hur sönderfallen världen är på vissa ställen, det är verkligen hemskt, det är därför som WICKEDs forskning är så viktig.
Luna fångar Jaces blick och ler lite uppmuntrande mor honom.