[PRS] LadyGhoost & yehet

Jae måste ha suttit där en lång tid. I några timmar jobbade han med att leta reda på filer, och beordrade sin sekreterare att fixa ut dem i pappersform så fort det är möjligt. Efter sin fil sökning började han med nytt pappersarbete som åklagarna fixat fram under dagen, för att lägga dem på rätt plats. Jae är arbetsberoende, och har alltid varit sen hans fars död. Ingenting han själv lägger märke till, det gör dessvärre hans vänner som konstant påpekar det. Mellan allt arbete han behöver göra inne i den stora herrgården, och arbete han behöver göra utrikes så har han lite tid för att sova. Jae gillar att hålla sig sysselsatt, och ignorerar alltid de uppläxande predikorna hans vänner håller för honom.

Just den här kvällen måste han ha blivit riktigt trött, för under allt arbete somnar han vid sitt stora skrivbord. Glasögonen ligger på sniskan och den förstora simpla vita t-shirten åker och blottar nyckelbenet. Lätta, små snarkningar tränger sig igenom mellan de jämna andetagen. Jae är helt borta, och märker inte när en ut av vännerna dyker upp i dörrspringan.
"Boss?" Brian stannar upp när han får syn på den sovandes skepnaden i mitten ut av rummet. Han har alltid varit orolig för den yngres välmående, först trodde han att det bara var för att han inte ville att sonen till Mr Elliott skulle bli lika utsliten som mannen själv. Men på senare tid har han börjat förstå att han genuint bryr sig om sin ledare. Bryr sig riktigt mycket, något han önska att han inte gjorde.

Brian skakar enkelt till den lilla kroppen, men får bara ett svagt litet humande som svar. Det kanske är bäst att låta ledaren sova trots allt. Ja, han kommer antagligen få en sur Jae på sig hela dagen, men då är han iallafall pigg. Han låter sin ena arm slingra sig runt den yngres knän, och den andra runt hans rygg för att bära honom till sovrummet mittemot kontoret. Det tillfredsställande ansiktsuttrycket som trär Jaes ansikte är något Brian själv aldrig vittnat förut. Under alla tjugofem år som de känt varandra, så har han aldrig sett honom småle som han nu gör i sömnen. Livvakten vet inte om han tycker att det är sorgligt eller inte. Brian vet mycket väl om den andres tillits problem, och hans eviga paranoida dilemma, men det har han inte direkt fått reda på genom ledaren själv. Det är bara en ut av mannens många observationer.

Precis när han ska ge sig av känner han hur Jaes armar snurrar sig runt hans överarm, som en klängig liten småbarn som väntar på att bli upplyft. Helt ärligt, tycker han att det är urgulligt, även om Jae antagligen skulle döda honom för att ens tänka något sådant. Men det är bara ett faktum som inte går att ignorera.

Uta gick genom korridorerna. Tystnaden var total, bortsett ifrån hans mjuka fotsteg mot bambu golvet. Han passerade några få rum, alla med ständiga dörrar. Antingen sov dess innehavare, eller så befann det sig på annan plats. Uta passerade obemärkt förbi sina närmaste mäns rum, innan han öppnade dörren till sitt eget rum.
"Det finns ett upptappat bad, ifall ni önskar" sa Jorah ifrån soffan. Uta vände sig mot mannen, inte förvånad över att finna honom där. Uta visste inte när det hela hade tagit sin början. Ibland hade han en känsla av att Jorah vaknat upp, och fattat intresse för hans välmående. Till en början hade det gjort Uta obekväm, osäker på vad mannen förväntade sig av honom. Men Jorah hade försäkrat honom att han inte önskade något i gengäld. Med tiden hade Uta börjat inse att mannen talar sanning, och idag skulle Jorah han nämna Jorah dom din närmaste vän.
"Tack" sa Uta som svar och styrde stegen mot badrummet, medan Jorah hummade som svar och återvände till sin bok.

Uta sänkte ner kroppen i det varma vattnet, han kände hur kroppen långsamt slappnade av. Han lutade huvudet bakåt och slöt ögonen. Stressen ifrån dagen hade gjort honom mer spänd än han märkt av. Inte förrän nu insåg han hur mycket det tärt på honom. Uta lekte med fingrarna på vattenytan, samtidigt som han började nynna på en melodi ifrån hans barndom. Och för varje ton han tog, var det som om tröttheten kom närmare och omfamnade honom.

Plötsligt kände han hur någon drog upp honom, och han flämtade till.
"Du tystnade" sa Jorah och såg på honom. Uta blinkade förvånat några gånger, innan han insåg vad som hänt, och log mot den andra mannen.
"Vad hade jag gjort utan dig?" Frågade han skämtsamt.
"Drunknat, for start" sa Jorah och Uta skrattade bara, innan han reste sig upp och virade in sig i sin badrock.
"Det hade skapat rubriker om inte annat" sa Uta och kramade ur sitt hår.
"Den sista i Yamamoti ätten, funnen död i badkaret, dödsorsak drunkning. Ingen vidare bra rubrik" sa Jorah och Uta log bara.
"Finns värre sätt att lämna jordelivet" sa han endast och gick ut i vardagsrummet. Jorah hade valt att inte kommentera hans svar utan följde endast efter honom. Han plockade upp din bok och såg på Uta.
"Du vet vart jag finns ifall du behöver mig" sa Jorah.
"Hängandes på dit rum, endast en knackning bort" sa Uta och Jorah nickade som svar.
"Vi syns imorgon" sa Jorah och Uta nickade, höjde handen till avsked.
"God natt min vän" viskade Uta. Han hade aldrig talat om för den andra mannen att han såg honom som en vän, även om han hade starka misstankar att den andra visste. Men Uta kunde aldrig yttra de orden, av någon oförklarlig anledning. Kanske av rädslan att någon skulle ta Jorah ifrån honom, så som hans mor försvunnit. Eller kanske för att han inte ville att andra skulle försöka bli hans vänner. Vänner som under fallet skulle ha underliggande motiv.

Uta låste dörren till sin boning, innan han styrde stegen mot din säng och kastade sig ner. Kuddarna lyfte runt honom och han log när hans händer kramade om en, och han kurrade ihop sig, drog täcket över dig och somnade.

När Jae vaknar upp, känner han främmande förvirring ta över hans huvud. Han kan inte minnas att han gått från kontoret kvällen innan. De mörka ögonen börjar glida genom rummet, var det någon som hjälpt honom? Säker är han iallafall att han inte drack någonting, så minnet borde inte ha svikit honom.

Tjugofem åringen vet inte hur länge han ligger där, med ögonen fäst på taket ovanför och armarna utsträckta på var sin sida. Tillräckligt länge för att solen ska hinna titta fram fram bakom de höga husen innan regnet startar. Regnet hinner bli till snö. Tillslut tvingar han upp sig själv ur sängen, helt utvilad för att arbeta. Att tillbringa hela dagen i sängen är inget val. Självfallet skulle han kunna det om han ville, men han vill få klart sitt arbete själv och inte av någon annan. Tinningen dunkar hårt när fötterna kommer i kontakt med det svala golvet, hans huvud ber intensivt att kroppen ska lägga sig ner igen, men icke. Jae finner de svarta glasögonen på nattduksbordet och sätter på sig dem. Han må ha bestämt att dagen ska vara till för att arbeta med pappersarbetet, men att ta på sig en kostym i den här tröttheten har han inget lust med. De bara fötterna styr honom till kostymen han använt dagen innan, och fiskar upp cigarettpaketet och tändaren. Brian brukar alltid tvätta och stryka ledarens kostymer utan att han ber om det. Det är tjänarnas jobb, anser Jae, ändå lyssnar inte den äldre när han berättar det för honom.

De gråa mjukisbyxorna han somnat med håller honom borta från kylan på balkongen när han stiger ut. De varma, bekväma tofflorna håller även fötternas temperatur uppe. Han kommer ihåg när hans far kommit hem med dem från en ut av hans många resor utanför landet. Senaste gången de träffade varandra hade Jaes fötter blivit alldeles mörklila av behandlingen tonåringen gett sig själv. En ut av gångerna någon ut av männen trott att de haft rätten att göra vad de vill med honom. Jae hade känt sig äcklig efteråt, med all rätt. Märkligt, erkänner han, att han har samma skostorlek som när han var fjorton. Antingen hade han mycket stora fötter för att vara en ung tonåring, eller mycket små fötter för att vara vuxen.

Den slanka mannen skjuter bort tanken, han går tillbaka i tiden med sina tankar alldeles för ofta, han kan nästintill inte tänka på något annat. Jae tar ett djupt bloss av cigaretten och tittar ner på den stora poolen nedanför balkongen. Det bruna håret faller ner över hans ögon, medan han lutar sig mot räcket. Nedanför står några tjänare som försöker fylla upp polen med nytt, rent klart vatten. Några ut av hans högre rankade män hade antagligen skräpat ner där nere igen, Jae finner det ytligt. De måste kunna ha roligt utan att slänga sin alkohol och droger vart som, speciellt när han är deras ledare.
"Strunta i att sätta på den där," befaller han när han ser hur tjänarna är påväg att trä på poolskyddet.
"Sir..?" förvirrat kollar männen upp på honom, och Jae tar ett nytt bloss innan han svarar.
"Strunta i att sätta på den där sa jag, skippa skyddet." upprepar han, lite tydligare den här gången.
"Men boss, vattnet kommer att stelna," påpekar en annan man som det geniet han är. Jae himlar enkelt med ögonen.
"Någonsin hört om skridskor?" att småprata med sina tjänare finner han uttråkande, de är här för att jobba, inte ställa frågor eller säga emot.
"Och hur hade du tänkt fixa bort det senare?" tjugofem åringen gör en mental anteckning att kasta ut gossen nedanför. Hur dum i huvudet får man vara?
"Vatten smälter, har du inte lärt dig det?" Jae kisar mot mannen för att läsa på namnbrickan över hans bröst. "Mr Kim, var snäll att komma till mitt kontor senare. Dumhuvud." det sista muttrar han för sig själv och fimpar cigaretten mot skålen hans tjänare tömt under natten. Jae går in till rummet igen, och ställer ifrån sig sina tofflor innan han bestämmer sig för att ta en välförtjänt bad.

Uta vaknade närmare tio, vilket inte var ovanligt för honom. Att hans arbetsdag varade fram till gryningen var mer en regel, än ett undantag. Därav var det naturligt för honom att inte vakna fören sen förmiddag. Något Uta önskade var dock att han kunde ligga kvar i sängen, så länge han behagade. Men han var smärtsamt medveten om att detta inte var ett alternativ. Inte endast för att han, inte litade på att något inte skulle gå fel. Utan också för att människor krävde hans uppmärksamhet, oftast rörande kunder.

Uta hade inget tvång att längre utföra några tjänster själv, men det var något han fann roande, och med den befattning han nu besatt, hade han valet att välja vilka kunder han kunde ta sig an. Uta misstänkte att han inte skulle sluta sälja sin kropp, om inte någon specifik händelse skedde, eller när hans kropp inte längre orkade. Han hade hört människor som ansåg att det han höll på med var befängt, men varför sluta med något, man bemästrade på den nivån han gjorde. Dessutom hade han behov han ville få tillfredsställda, och trots att han blev betald för att ge andra njutning, betydde inte det att han inte fick sitt.

Långsamt reste sig Uta ifrån sängen, sträckte på sig. Han suckade nöjt när ryggen knäckte till. Uta såg snön falla utanför och ett leende spred sig över hans läppar. Han hade alltid föredragit snö över allt annat väder, vilket självklart resulterade i att vintern var den årstid han uppskattade mest. Dagen, eller möjligen vädret till ära, bestämde han sig för att bära sina nya halsduk. Han drog på sig ett par svarta byxor, en vit skjorta, med en tillhörande svart väst, och den svarta halsduken. Uta slängde en blick på sin spegelbild, när han band upp håret, och bestämde sig för att bära solglasögon, möjligen för att provocera fram någon reaktion, hos någon. Uta fann provokationer roande, åtminstone harmlösa, eller i trygga situationer. Förvisso hindrade han inte någon att provocera, så länge vederbörande kunde hantera situationen.

När Uta lämnade sitt sovrum, fann han en mugg med nybryggt kaffe stående på vardagsrumsbordet. Han skulle aldrig erkänna det för någon, men kaffe var som för honom en drog. Som så många andra i världen, klarade han sig inte utan det. Han kunde ta sig igenom dagen utan cigaretter, men fick han inte sin kopp kaffe på morgonen, ingav det honom en känsla av att dagen skulle förbli dålig. Så med händerna runt koppen styrde han sina steg mot kontoret.

När Uta kom in satt Jorah och väntade på honom, i sällskap av två andra män, Jake and Will.
"Vi har fått en större, och speciell beställning" sa Jorah och Uta tog emot pappren, samtidigt som han satte sig ner. Uta började ögna igenom pappren. Beställaren behagade fråga efter, ett flertal prostituerade, både män och kvinnor, alla skulle vara beredda att ge njutning till en grupp män, om fem. De skulle även vara villiga att utföra tjänster på varandra. Männen ville ha en absurd scen, med blod, djurmasker, musik som beställaren beskrev som munkmusik. De ville även ha diverse sexleksaker som skulle användas under akten, åter igen med ett genomgående djurtema.
Uta tittade på Jorah när han läst akten.
"Det är inte allt" sa Jorah och visade honom en separat beställning. "Detta rör samma tillställning"

Uta tog emot pappren och såg att dessa innehöll beställningen av ett mord, och han log svagt. Dessa män var speciella, då han av erfarenhet utgick ifrån att de var endast män. Mannen som beställt mordet ville att den andra mannen skulle dö under en sexakt, förgiftad med nikotin. Uta var förvånad över valet av gift. Inte för att effekterna var okända för honom, nej han visste att outspätt nikotin var dödligt i små mängder, det absorberas lätt genom huden, och ledde till en snabb död. Men detta var ett gift få människor bad om. Möjligen visste kunden att giftet var svårt att finnas vid en obduktion. Uta skakade på huvudet, människors specifika förfrågningar gjorde honom knappt förvånad längre. Han kunde bli förvånad över hur dessa människor kom fram till det de bad om, men inte mer än så.

Uta tittade åter upp på Jorah.
"Förbered bilarna, meddela eventuella kunder att jag ej är anträffbar under stora delar av dagen" sa Uta och reste sig upp. Jorah nickade, medan Jake gav sig av för att förbereda bilarna. Will mötte sin ledares blick.
"Meddela dessa underordnade att de kan vänta mig under dagen" Uta räckte över en lista med namn till Will, som tog fram sin telefon för att börja samtala med de personer Uta namngett.
"Bilen är färdklar" sa Jake när han återvände och Uta nickade, samtidigt som han började gå mot garaget.

Vattnet är varmt mot kroppen, det var länge sedan han tog ett ordentligt bad. Oftast brukar han ta regelbundna duschar och inte tillbringa mer tid än nödvändigt. Jae tar ett djupt andetag och låter sin kropp sjunka ner ytligare en bit så att underläppen snuddar vid de mjuka bubblorna, tillåter sig själv att stanna iallafall en halvtimma till. Men eftersom att universum bubblar med hat för tjugofem åringen så börjar jobbtelefonen, som han tar med sig överallt, ringa. Jae låter öronen täckas med vatten, och låter samtalet gå till sista ton. Ämnet verkar dock viktigt när telefonen tjuter än en gång.

"Jag hoppas det är viktigt," muttrar han i luren medan han tittar ner på sina tår som leker med bubblorna över vattnet.
"Det finns en del att göra idag boss, vart är ni?" hör han Kim, en ut av de många andra lite högre uppsatta arbetarna.
"Tar ett välförtjänt bad, kan ni klara en halvtimma utan mig?" mumlar Jae och blåser tyst på bubblorna, för att se på hur de viker undan i kontakt med luften innan de faller ihop igen.
"Absolut boss, ska vi skicka Brian för att ta emot Yakamoti? Eller någon annan?" rösten låter stressad, och Jae noterar knapprandet från datortangenter i bakgrunden. Ledaren kan riktigt se hur Denis försöker hålla luren fast mellan örat och axeln medan fingrarna snabbt rör sig på skrivbordet. Denis är nämligen hans nya sekreterare, han blev trött på smaskandet av tuggummit. Så fort namnet Yakamoti sades, stannar tårna upp, och fötterna sjunker ner mot badets varma golv.
"Nej, jag kommer om tio," svarar han medan han masserar sin tinning, vad kan de tyckas vilja nu? "Beräknad ankomst?"
"Fem minuter, ni får skynda er Sir," Jae hoppar upp ur badet och virar in sig i en tunn morgonrock.
"Om de hinner komma innan jag kommit får Brian ta hand om dem så länge," befaller han och försöker torka håret så gott han kan med en ut av handdukarna. "Och Denis, skicka hit någon som byter ut vattnet tills jag är klar. Vill fortfarande min halvtimmas lugn och ro." Med det lägger han på telefonen, och stiger ut ur badrummet med ljusen runt badkaret fortfarande tända. Tjänaren får helt enkelt ta hand om dem också, han har inte tid för att släcka varenda ett.

Med tanke på att den andra ledaren själv inte varit alldeles propert klädd när Jae kommit över dagen innan, borde han inte klaga på den ofixade. Den tunna morgonrocken får helt enkelt hänga kvar över hans slanka kropp. Jae drar bak sitt hår till bakåtslickat för att få sig själv att se lite mer presentabel ut.

Jae öppnar dörren som ligger längre in i herrgården korridorer där han oftast möter sina gäster som Brian antagligen lätt gästerna till. De mörka ögonbrynen granskar än en gång vakterna som följt med den andra ledaren, innan han fortsätter in i rummet till bordet.
"Förlåt att jag är sen, förväntade mig nämligen inte ett möte er," beklagar han och slår sig ner med ett ben över det andra. "Något ni glömde att ta upp igår?" Jae häller upp det röda vinet i ett ut av glasen på bordet, innan han tittar frågande på mannen mittemot, som att fråga om han också vill ha. Brian bestämde sig dock för att stanna sittandes bredvid honom. För honom verkar det underligt att Yakamoti kommit tillbaka, och man kan aldrig vara för säker.

Ifall Uta hade varit en människa som log, bara sådär, så hade han kunnat le åt olikheterna i hans hem, och detta. Förvisso var inget hem det andra likt, men skillnaderna var nästintill natt och dag. Uta gjorde inga försök att dölja, hur han såg sig omkring. Han märkte dock av att det gjorde människorna i byggnaden en aning nervösa, något som roade honom. Det var inte en oväntad eller särskilt underlig reaktion från de han passerade, men han fann den trots det roande.

Uta märkte av hur hans vakter också var på vakt, men mer av oro för vad som an tänkas hända med honom. Uta delade inte samma oro, inte för att han var naiv, han visste vad som kunde ske med honom ifall något gick fel här. Men han var inte rädd för döden, eller något annat som kunnat hända med honom. Den tanken fick honom nästan att le, i de fallen var han antagligen så galen som människor sa att han var.

Uta följde efter mannen som ledde dem till ett kontor, och de klev in. Tillskillnad ifrån hans kontor som var mer avslappnat, såg det här mer professionellt ut. Åter igen som natt och dag. Förvisso ingav den andra ledaren en aura av professionalitet. Vad Uta själv gav för intryck var han osäker på, eller så var det brist på intresse. Det kan möjligen vara båda. Mannen som visat dem genom huset, visade att de kunde slå sig ner. Uta tvekade inte. Han tog tag i stolen och snurrade runt den, innan han gränslade den och vilade armarna och huvudet mot ryggstödet.

Uta vred blicken mot dörren när den andra mannen entrade. Uta höjde ett ögonbryn när han såg att mannen, tillskillnad ifrån igår, hade mannen valt att inte vara lika propert klädd. Uta granskade den tunna morgonrocken och dess bärare. Han medgav för sig själv att den andra mannen bar upp rocken väl. Uta hade inga problem att medge när någon hade ett tilltalande utseende, oavsett vem det var, åtminstone inte för sig själv.
"Med tanke på er klädsel kanske det är jag som bör be om ursäkt" sa Uta och gav honom en nick.

När den andra mannen erbjöd honom vin, höjde Uta sin to-go mugg med kaffe.
"Det finns en tid för allt, och i denna stund är det för tidigt för vin, men lagom för kaffe" sa han och såg sedan på mannen som väglett dem genom huset. Han hade satt sig ner bredvid Elliot, och han såg ogillande på honom. Uta förstod att mannen brydde sig om sin ledare, och inte litade på honom, något som inte förvånade honom.

"Allt ifrån gårdagen är avklarat" sa Uta och tog en klunk av kaffet. "Tidigt imorse fick jag in en request. Något utöver det vanliga, vilket i sig inte är så ordinärt. Men en av punkterna min klient ville ha, var några specifika droger"
Uta tog ytterligare en klunk av kaffet.
"Förvisso hade jag kunnat införskaffa dem på annat håll, men då jag föredrar att ge mina klienter det bästa, fick jag göra en övervägning. Ge min klient en sämre vara, eller köpslå med, vad människor brukar kalla dig, vår fiende."
Uta såg på några av Elliot's vakter, att detta inte var en historia de trodde på, något som inte intresserade honom. Han var inte där för att samtala med dem.
"Och eftersom jag är här, skulle jag säga att valet är ganska självklart. Sen hurvida du är villig att köpslå med mig är en annan fråga"
Uta lät huvudet vila mot armarna igen, medan han inväntade ett svar.

Helt ärligt skulle inte Jae kunna bry sig mindre om sin klädsel just nu. Mannen framför honom är ingen han behöver ge ett gott intryck, därför rycker han bara på axlarna när den tomma ursäkten når hans öron. Visst vill Jae nästintill alltid se presentabel och proper ut, men då han inte kan tänka sig att den andra ledaren skulle lägga någon större tanke vid det, bryr han sig inte. Hans fader hade varit exakt likadant, även om Jae som ung tyckt att det var underligt hur han klädde sig klassigt de mesta dagarna, men brydde sig inte de andra.

Jae låter naglarna slå mot vinglaset i hans hand medan blicken koncentrerar sig på den blodröda färgen i vinglaset.
"Det är i o för sig sant, men det är aldrig för tidigt för vin," yttrar han och tar en enkel klunk medan han lutar sig tillbaka mot ryggstödet. Jae tar det han vill ha när han känner för det, ingenting mer med det. Han dricker aldrig när pappersarbete ska göras, däremot när han går på möten blir det lite frestande. Varför vet han inte.

"Det är klart dina klienter ska ha det bästa," påpekar han halvhjärtat. Han är ändå rätt glad över att mannen framför honom kommit till honom för hjälp i första hand. Det hände nog inte hans var särskilt ofta. "Några specifika droger säger du, vilka pratar vi om då?" undrar han och rynkar enkelt på de nyligen plockade ögonbrynen. Jaes mörka ögon glider till den spända handen i Brians knä, och när han sedan blickar mot de andra livvakterna ser han deras lika spända ansiktsuttryck. Ibland tycker han att de är för lojala mot arvet Jae vaktar, och ibland irriterar han sig på det. Att handla med fienden är samma sak som att ligga med fienden, det är ord han ofta fick höra som ung. Jae hummar lite som svar och låter sin blick förflytta sig mot ledaren mittemot. Det intresserar honom, hur Yakamoti sonen satt sig gränsle över stolen med armarna över toppen på ryggstödet. Han verkar inte det minsta berörd. "Kan inte se varför jag inte skulle köpslå med dig. Hoppas du förstår att det inte är gratis?"

Uta lekte med sin mugg mellan händerna, han kände att den redan var halvfullt, något som gjorde honom besviken. Detta var inte ett stort problem, då kaffe inte var en bristvara, men Uta föredrog om hans mugg inte tömdes för snabbt. När mannen påstod att det aldrig var för tidigt för vin, ryckte han på axlarna.
"Många lever efter uttrycker att klockan är tolv någonstans" sa han och smittade på sitt kaffe. "Andra skulle säga att dricka vid den här tiden kan vara ett tecken på alkoholism"

Uta kände hur Jorah gav honom en vass blick, han uppskattade inte hans uttryck. Uta visste att Jorah var en välförd talare, och sa det som ansågs rätt av samhället. Uta själv föredrog att tala utifrån vad han själv ansåg, ofta genom att nämna två sidor av samma mynt. Han fann det intressant att se hur människor reagerade på hans uttal, och vad som kunde provocera, information som kunde vara användbar inför framtiden.

"Jag har trots allt återkommande kunder det och ett tyckte att tänka på. Vad skulle ske ifall jag försåg dem med sämre varor" sa Uta, nästan skämtsamt. Då av hans kunde var i stånd att bedöma kvaliteten på olika varor. I detta fall visste han att hans klient kunde avgöra kvalitén. Men oavsett om hans kunde kunde göra en rättvis bedömning, föredrog Uta art erbjuda det bästa. Att vara snål, var inget som lönade sig i längden.

"Just denna kunde efterfrågade; Anafranil, Xenon gas, salamander Brandt, MMDA, Hydramorphone, Fencykkidin, samt nikotin i flytande form" sa Uta Dom ett rinnande vatten. Han fann fortfarande listan underlig, och inte säker på varför de begärt just dessa droger, men han ställde aldrig några frågor till dina kunder. Det var deras val, och han respekterade det, så länge de betalade honom.

Uta studerar vakterna runt den andra ledaren, och de är allt annat än nöjda över situationen. Hans män var inte tillfreds med hans val att komma hit, men de verkade inte vara lika ilskna över det. Uta undrade hur hans far haft det när han mött med Elliot den äldre, och hur vakterna hade agerat runt dem. Uta misstänkte att de hade lika mycket har mellan varandra, men inte lika mycket missnöje. Mellan de äldre männen hade det funnits ett tydligare hat. Förvisso visste inte Uta vad den andra mannen tyckte om honom, men han kunde inte känna ett tydligt hat. Något som verkade påfrestande för vakterna.

"Det finns inget som är gratis i den här världen, inte ens luften vi andas. För varje andetag vi andas kommer vi en sekund närmare döden" sa han med ett kallt leende, något som vakterna verkade ogilla än mer.
"Så länge priset är rätt, är jag villig att betala" sa han och inväntade den andras prisförslag.

Jae rynkar enkelt på näsan, utan att försöka dölja sitt äcklade ansiktsuttryck. Han vet hur mycket han kan ta och när på dagen han kan ta det. Det är som en inbygd faktor. Ledaren dricker aldrig mängder med alkohol, det är något han haft kontroll på. Alla han stött på som varit alkoholister har aldrig behandlat honom med någon respekt, och kan inte se sig själv hos dem alls. Därför är den enkla kommentaren en förolämpning i hans öron.
"Jag kanske är en alkoholist då," svarar han och hoppas på att rynkan i pannan lugnar ned sig. Jae kommer ihåg hur hans fader haft perioder då han drack dag in och dag ut. När det inträffade var han inte den fadern han vanligtvis var.

Förolämpningen får honom nästan att vilja avstå förhandladet, men han påminner sig själv om att det inte skulle vara en tillräckligt bra anledning. Om Jae började slutade handla med människor som han på ett eller ett annat sätt ogillar, så skulle det dra in en hel del. Många ut av de han ogillar är andra nätverk med dryga ledare, och oftast är det de som betalar större summor. Dock är historien hans familj haft med Yakamoti en rimlig orsak, och då behöver han inte ha sura livvakter över sig resten av veckan.

"Vilka mängder?" frågar han när ledaren framför honom radar upp de olika varorna de vill köpa. Han skulle kunna tjäna en hel del på efterfrågan som kommit upp, det medger han. Det kan vara en bra ursäkt ifall han tar erbjudandet. Jae snuttar på det röda vinet medan han fundersamt överväger om han ska gå med på handlandet eller inte. Jaes far skulle aldrig ha förhandlat med Yakamoti, iallafall inte på detta sätt.

Jae borrar in sin blick i ögonen framför sig när han börjar prata om döden mitt från ingenstans. Tjugofem åringen har aldrig tyckt om meningar som låter som att de blivit tagna från någon dålig dokusåpa. Det ledaren sagt om luften är tillvisso sant, men han ogillar det.
"Varje sekund som går är närmare döden helt enkelt," rättar han medan ryggen lutar sig mot det mjuka ryggstödet bakom honom. Spelar ingen roll om djur andas eller inte, de kommer fortfarande närmre döden med varje sekund. Samtalsämnet gör honom irriterad, särskilt när det kalla leendet sträcker sig över den andres ansikte. Det låter som ett hot, men mannen skulle vara dum i huvudet om han försökte få död på Jae här och nu. Därför väljer han att inte påpeka det. "Och vad anser ni är rätt pris?"

Uta log åt den andra mannens reaktion, ett knappt synbart leende. Det var honom en oväntad reaktion, då den andra mannen gett honom intrycket av att vara en samlad och lugn man.
"Det var era ord inte mina" sa Uta "Jag personligen är inte i tillräckligt nära relation med dig för att kunna avgöra huruvida det är sant eller ej. Men om du anser det kanske dina mannar kan bekräfta detta, ifall de instämmer"
Uta märkte att mannen bredvid ledaren gav honom en ilsken blick, något som inte berörde honom nämnvärt. Uta hade förvisso inte menar att provocera den andra ledaren, så han vände blicken mot honom.
"Men om mina ord förolämpade dig, ber jag ödmjukast om ursäkt" sa han uppriktigt. Han hörde hur någon av de andra vakterna mumlade något. Uta hörde inte vad mannen sa, men han skulle gissa på att det var något föga smickrande, särskilt när mannens kamrar log ett hånfullt.

"Varierande, allt mellan några gram, till något kilo" sa Uta och räckte sträckte handen innan gör västen för att ta fram en lapp. Genast reagerade vakterna och riktade vapen mot honom, han kände att hans vakter var på väg att göra det samma, men han hindrade dem. Med ett skratt i halsen tog han fram en lapp som han placerade på skrivbordet framför den andra ledaren. Lappen innehöll de olika mängderna hans klient beställt. När han gjort detta så han på vakterna.
"Om ni tror att jag skulle vandra in här, i egen hög person och döda er ledare, misstar ni er. Om jag skulle ha ett sådant intresse skulle jag inte riskera mitt egna liv" sa han bara.

Uta nickade bara, döden var något som var ständigt runt omkring ön, något han var medveten om sedan moderns bortgång. Kanske var det därför han såg så sakligt på det, eller för att få människors liv betydde något för honom. Att släcka ett liv, var inget han behövde fundera på. Få människor förtjänade egentligen att vandra på jorden, och om han var uppriktig, var han långt ifrån en av dem som förtjänade det.
"Du får rätta mig om mina beräkningar är felaktiga, då jag inte har de senaste siffrorna, på dessa drogers värde. Men med de beräkningar jag gjort, över mängden och hur ovanliga de är, bör priset på gatan vara femtiotusen, för besväret att samla in dessa varor, hade jag varit villig att betala dig hundratusen." Sa Uta.hans klient var villig att betala honom tvåhundra tusen för det hela, därav att Uta var villig att ge den andra mannen hälften. Huruvida mannen var villig att gå med på priset visste han inte.