The ship of Pirates

BARA SÅ NI VET SÅ VAR DET MIN IDÈ MED ARMÈ SAKEN! OK??!

Nico hade bara nickat och dem hade inte sagt ett ord till varandra på vägen till stuga 13. Jag packade ner mina kläder som fortfarande var i min garderob och var antagligen några storlekar små men det gjorde inget. Pappa hade gett mig lön och en liten del av den fanns i mina fickor men för säkerhetsskull så la jag drachma i min ryggsäck. Jag hade gömt en massa dollar under garderoben och det verkade inte som om någon tagit dem.
"Lycka till med uppdraget", sade Nico innan han gick ut.
"Tack", mumlade jag och la dollarna i min ryggsäck.

Jag himlade med ögonen när jag hörde Wilmas röst. Jag dumpade väskan på sängen och gick till dörren där Will stod och stirrade på korphåret. Som stirrade tillbaka, fast snarare på ögonlappen.
Korphåret var det senaste halvblodet som blivit erkänt av Athena, jag orkade inte ens hålla koll på alla namn längre. Jungfru gudinna jo visst.
" Stick," korphåret hoppade till och sprang iväg som en skrämd katt in i stugan. Hon var fortfarande vettskrämd varje gång jag uttryckte mig, jag vände mig åter mot Will. " Vad vill du?"
Wilma fingrade på skaftet till sitt svärd.
" Kan vi duellera? Jag behöver rensa tankarna."
" Du vet väl att jag vinner, jag kommer ju bara läsa dina tankar," jag brukade fuska under dueller nu för tiden, rent spel var inte alls kul. Dessutom så var det en vana för mig nu, jag behövde inte fokusera längre. tankarna kommer automatiskt, en fördel med att vara stum antar jag.
" Ingen tankeläsning, vanlig duell utan våra förmågor med bara svärd," jag suckade men nickade, hade det varit någon annan så hade jag inte brytt mig och fuskat ändå.
" Vad tycker du om uppdraget? Helt ärligt," frågade jag medans vi gick ner mot svärdfäktingsstationen.

Jag föröskte hålla farten med henne, fasten det inte gick så jätte bra då hon typ joggade. Jag funderade på vad jag skulle svara, och kom fram till att jag faktiskt inte riktigt tänkt på uppdraget.
"Jag trodde att jag ville hen skulle komma tillbaks" Började jag, höll upp blicken. "Men nu verkar ingenting vettigt- om du fattar"
Jag vet inte om hon nickade eller inte, ville inte möta hennes blick för ögonblicket. "Det är bara massa ilska.. Hat" Som när jag var med Kronos..
"Hnm"
"Men jag vill inte känna så" Jag höll tanken i huvudet, det blev lättare på så sätt. Till min förvåning stannade Emma, lade armarna i kors. Hon var längre än mig.
"Ally Black tog någonting från oss, skadade oss på sätt att vi aldrig kan bli helt okej. Sluta tänk att du inte borde"
Orden fick mig stum, överrumplad. Jag visste inte ens om jag blev arg, fortsatte bara gå mot arenan.
~
Jag duckade, parerade ett av hennes slag. Utförde dem mest osannolika dragen, men hon tog ändå emot dem. Som om hon kunde läsa mina tankar.
"Ut ur mitt huvud, Cole!"
Och så med ett morrande, lyckades jag snyrra fram till henne, vrida svärdet ur hennes grepp, och placera svärdet mot hennes strupe.
"Jag vann"

Jag hade tagit en promenad i skogen för att rensa tankarna vilket slutade med att jag satt och grubbla över hur hemsk jag varit mot mina vänner. Även om jag ibland inte tänkte på det så var det rätt så svårt när jag träffat mina gamla vänner och Nico, det skulle vara ännu svårare med Thalia. Utan att ha märkt något så gick jag in i ett träd och förlorade medvetandet.

Jag var i ett piratskepp och en massa människor som liknade pirater sprang förbi mig ch det såg inte alls ut som om det var ett problem för dem att springa på ett guppande skepp.
"Jag ser att du har kommit hit, Ally Black. Jag hörde att du varit dum", hörde jag en röst bakom mig som jag aldrig hört förut men samtidigt så visste jag vem personen var.
"Vad vill du Svartskägg?" frågade jag utan att vända mig om och hörde hur det knarrade när han började gå mot mig.
"Jag vill ha dig i mitt team, Black. Jag vill ha tillbaka den onda Lord Black", svarade han och stod nu framför mig mig och stirrade på mig med sina mörkbruna ögon och log ondskefullt.
En liten del av mig viskade att jag skulle följa med, att de andra hatade mig och ville aldrig se mig igen medan den andra delen var äcklad över vad den lilla delen av mig tyckte och viskade att jag redan ställt nog med problem.
"Aldrig, Svartskägg. Du kommer krossas", sade jag iskallt och gav honom du-har-ingen-chans-att-vinna-mot-mig-och-mina-vänner blicken.
"Det blir ett sant nöje att se, förrädare", var det ända han sa innan jag vakna upp av ett ljud från ett horn.

Jag suckade, orkade inte bry mig. Det var så här våra dueller brukade vara, jag läst tankarna men så upptäckte Wilma mig Då slutade jag och det gjorde att hon vann.
" Ska vi gå till skogen en sväng?" frågade jag, om vi gick upp mot stugorna redan så skulle jag bara sitta rastlös i Athenas stuga. I väntan på uppdraget. Will nickade frånvarande som om hennes tankar var någon annan stans
Då vi gick i skogen såg jag en avsvimmad gestalt, Will verkade också sett den.
" Är det där Ally?" jag nickade, det måste bara vara Ally.
Ally är den enda man kan hitta avsvimmad mitt i skogen. Henoms krok blänkte, jag visste ju att hen bara den på grund av mig. När jag högg av henom handen men jag undrade när hen skaffat silverarmen. Inte för jag tänkt fråga, det är henoms ensak. Frågan är hur lång tid det dröjer tills jag försöker läsa tankarna.
" Sover hen?" wow smartass, nej då Emma, Ally ligger bara på marken för skojs skull.
" Nej, hen gick troligen in i trädet," sa Will som ignorerade min sarkasm.

Det hela verkade ganska knäppt, med tanke på att Ally var en av dem starkaste jag kände. Att ett träd nockat henom var bara bevis på skingrade tankar, och i vanliga fall hade jag velat veta om dem, liksom lägga mig i- men, för tillfället kände jag inget annat än irritation för Al.
"Vad ska vi göra, då?" Muttrade jag, stoppade ned svärdet läderfodralet jag spänt fast på ryggen.
"Hen kan inte ligga här" mumlade Emma, bytte fot och satte handen i sidan.
"Jodå" Emma kollade oförståndligt åt mitt håll, liksom som om det jag sagt gjorde henne arg. MEn jag kunde inte låta bli. (Fast att lämna Al i en skog avsvimmad lät inte så bra i mina ögron heller).
"vi har henom till min stuga. Percy är med Annabeth" Hon nickade, lade till något jag inte kunde uppfatta.
Hemma räckte mig sitt svärd, böjde sig ned och lyfte upp Al som om en vore en bebis. JAg kunde inte hålla min, flinade till. Det hela såg ganska roligt ut. Emma vände mig ryggen, och liksom i en muttrnig sa hon
"Äsch, lägg av, Wave".
Lägermedlämmar kollade åt vårt håll, viskade och innom dagen varit slut hade alla på hela lägret säkert fått reda på att Ally Black låg avsvimmad i Athenabarnets armar.
Så gott jag kunde ignorerade jag dem- vilket hade blivit lite av en vana dem senaste två åren- samtidigt som jag makade folk åt sidan. Sen drog jag upp havsstyenen till dörr, pekade på min säng och att Emma skulle lägga Al där.
"Då får vi väl heltenkelt vänta" Mumlade jag, satte mig på en stol, fokuserade mig på mitt svärd.

"SVARTSKÄGG!" skrek jag och satte mig käpprakt upp.
Till min stora förvåning så var jag inte längre i skogen utan i Poseidons stuga. Jag vände min blick mot Emma och Wilma som stod framför sängen och kolla misstänksamt på mig.
"Svartskägg?" frågade Wilma förvånat och log lite.
"Det är han som invaderat Underjorden och han ville ha med mig i sitt team..." sade jag tomt och de kollade på varandra och sedan på mig med misstänksamma blickar.
"Black, om det här är en av dina planer till att se till så vi förlorar kroppsdelar igen så..." Emma avbröts av att någon knackade på dörren.
"Kom in!" ropade Wilma och Grover kom in i rummet.
"Keiron vill prata med er innan lunch", var det ända han sa och gav mig en konstig blick innan han gick ut igen.
Jag ställde mig och följde efter honom och fick misstänksamma blickar från Emma och Wilma på vägen till Stora huset. Keiron stod som vanligt på verandan.
"Rachel har förutspått ert öde", sade han. "Den löd så här:
Sjöbusar från de sju haven
Förrädaren som har lämnat graven
En vän som förlorat allting
Skall hitta sitt ting
Den lojala skall hitta sin sanna identitet
Medan det svarta skägget förlorar sin stolthet
Vid ståndet skall själen flyga i sommarvinden
Det sista som känns är en hand på kinden"

Jag frös vid raden ” Den lojala skall hitta sin sanna identitet”. Den enda av oss det går in på är mig. Vad menas med det? Ska jag hitta mitt inre jag?
” Keiron, vad betyder profetian?” frågade jag spänt med mina ögon fästa på honom.
” Den kan betyda vad som helst men det är iallafall tydligt att den handlar om er tre,” Keiron såg fundersam ut, han vände blicken mot Ally, ” kan du berätta om din dröm?”
Jag rös vid Allys beskrivning av Svartskögg, det lät som en kopia av Kronos. Min blick mötte Wilma som verkade tänka samma sak.
Skulle Svartskägg börja hemsöka våra drömmar nu också? Kronos var fortfarande med i mina mardrömmar även om jag inte berättade för någon om det. Jag misstänkte att han hemsökte de andra också.
” Men Keiron, hur vet vi vart vi åka?” frågade Will. Hon lät förväntansfull. Det var jag också även om jag inte visade det. Wilma skulle ju passa i en piratbesättning, hon har ju en ögonlapp. Ally har en krok, men hur skulle jag passa in i en besättningen? Nämn någon pirat som var stum och kommunicerade via tankar.
” Som Ally sa så är har Svartskägg tagit över Underjorden och befinner sig på ett skepp. Så ni får antagligen skaffa en båt om ni ska ut på havet.” Hitta en båt, lysande. Den enda båten förutom kanoterna är Argo II och den används inte längre. Leo vill inte låta någon använda den längre.

Ally kollade kort på mig, och en skuldmedveten glans svepe over henom. Hade hen verkligen förändrats?
Är jag den som förlorat allt? Well, thanks for that, man. Ja, jag förlorade min mamma, ja, jag har bara ett öga. Men jag lever för fan fortfarande, har vänner liksom. Eller, inte många, men några.
Skall hitta sitt ting? vad ska jag hitta?
Tankarna snurrade i huvudet, och allting kändes bara för mycket. Den döde vännen kommer tillbaks, med både ett uppdrag och profettia.
"Skaffa ett skepp? Liksom bara sådär?" JAg hörde själv hur skarp min röst lät, liksom misslåtande. Men Keirons ord lät så lätta att det nästan gjorde mig irriterad.
"Du är ju Poseidons dotter-" Emmas röst ekade i huvudet.
"Mm, tack för påminnelsen" tänkte jag tillbaks, avbröt henne.
"- KAnske kan han hjälpa till? Poseidon alltså?" Hon vände sig mot Keiron, liksom väntade på vad han skulle säga. Men han log bara, och den vita hingsten vände sig om, gick långsamt iväg. Hovarna mot marmorgolvet klapprade i hela huset, ekade.
"Jag vet inte, Emma" Ally tog till orda, hade en tvivlande stämma på rösten. Jag kom på att det nog var första gången jag såg hen så oroad. "gudarna har så mycket själva..."
"Och ändå har dem bett oss om hjälp? Igen?" Wow vad jag var negativ idag då, lät liksom som om jorden snart skulle gå under.
"Eh-" ett ängsligt 'bääh' bräkte sig ut ur satyrens mun, och liksom nervöst, som om han var rädd att vi skulle anfalla stammade han "JAg borde väl dra"
Så försvann vår vänn Grover underwood ut ur huset. Slut. Eller något..

Jag svarade inte på frågan för jag hade annat att tänka på.
Vid ståndet skall själen flyga i sommarvinden, skulle en av de dö? Ståndet... sommarsolståndet, det skulle ju ske den 21 juni! Idag är det den 4 juni.
"Någon kommer dö vid sommarsolståndet..." viskade jag dystert och de blev genast tysta. "Vid ståndet skall själen flyga i sommarvinden, fattar ni inte? Någon kommer dö vid sommarsolståndet..."
De stirrade förvånat på mig över att jag varit uppmärksam och inte dragit ett skämt över den saken, men jag var inte längre samma gamla Ally.
"Du menar alltså att det kan vara någon av oss som dör?" frågade Wilma och jag nickade tyst.
"Men det skulle kunna vara någon annan", tänkte Emma till oss och korsade armarna.
"Det skulle det kunna vara, men profetian fick det låta som om det är någon vi bryr oss om, jag tror inte att någon av hans besättning skulle springa fram till honom", förklarade jag innan jag hörde hornet igen blåsas. "Vi får prata om det här senare"
Sedan lämnade jag de där ensamma för att gå till matsalen och fick en massa äcklade och sura miner från många andra.