Antikens Grekland [Rollspelare och Countess]

När Leonidas stod ensam igen dök det upp en kvinna vid hans sida. Det var konungens mor. Liksom Cleopatra hade hon blivit bortgift i ung ålder och relationen mellan henne och den bortgångne konungen hade varit stormig. De kom sällan överens och syntes bara tillsammans vid särskilda tillfällen. Istället hade hon lagt all sin tid åt att skämma bort sonen och detta sades vara anledningen till att hans arroganta attityd.
"Jag beklagar er förlust", sade Leonidas för att vara artig. Hon log. "Jag är tacksam för din omtanke, men det är en stor dag för min son. Vi måste se framåt", svarade hon och la en varsam hand mot hans överarm. Leonidas kunde inte mer än att nicka instämmande, men visste samtidigt att han saknade fadern mer än vad hon gjorde.
"Hon är vacker, inte sant?", fortsatte modern samtidigt som hon lät sin blick följa Cleoptara som nu vandrade genom salen tillsammans med två pojkar. Leonidas svalde.
"Hon kommer bli en bra drottning". svarade han till slut och återigen smög det fram ett litet leende på hennes läppar.
"Jag har bett till gudarna, med hopp om att de får en arvinge snart". Orden fick Leonidas att ta ett fastare grepp om sin bägare. Kände han modern rätt hade hon redan planerat Cleoptaras framtid.

Cleo gick ut från lokalen och vidare ut i mörkret med sina bröder, hon lutade sig mot en pelare medan hon ännu höll om August. Hon lämnade små pussar på hans huvud då och då, hon märkte att han var väldigt sömnig och höll på att somna. Philip däremot berättade på om hur de hade det där hemma, som om Cleo visste precis vilka alla han pratade om var. Hon log svagt mot sin bror och smekte lätt hans kind.
"Ni tar hand om varandra, Philip, snälla gör det för min skull." sade hon lågt och såg sig omkring, hon var rädd att någon tjänare eller högre uppsatt skulle höra henne då hon visste hur snabbt skvaller rörde sig. "Gift inte bort någon mer, det är fruktansvärt ensamt och jag känner inte min man. Alexandria och alla tjejerna gifte sig för att de ville och för att de kände deras män. Jag gifter mig för att bli drottning. Jag vill älska och bli älskad, snälla låt ingen mer göra som mig." mumlade hon tyst och suckade då hon såg Philips sorgsna blick. Han skakade dock snabbt av sig den och kollade istället bistert på henne.
"Du kan inte tänka så, syster. Du är drottning, många kvinnor hade gjort mycket för att vara i dina skor. Du lär dig att älska konungen på samma sätt som han lär sig att älska dig." sade han strängt mest för att han inte ville få henne på andra tankar såsom otrohet eller liknande. "Jag och August borde bege oss snart, han gillar inte att vara borta från mor särskilt mycket." sade han sedan och tog den lilla pojken från Cleos famn. Han kysste lätt sin systers panna innan han lämnade henne där ute för att ta sig till byn där de sov över natten. Cleo suckade lågt och lutade huvudet mot pelaren bakom sig. Hon visste att Philip hade rätt i allt, hon var lyckligt lottad att bli vald av konungen själv men det kändes inte bra i hjärtat. Hon stod kvar ute, istället för att gå in och hitta sin man. Hon la armarna om sig själv då det blev en aning kyligt och kollade mot stjärnhimmeln.

Konungens mor fortsatte att prata om framtiden som väntade för hennes son och hans nya hustru. Men till slut fick Leonidas nog. Han må va konungens närmaste vän, men hur många barn de skulle få och hur de sedan skulle uppfostras var inte hans ensak. Han ursäktade sig och begav sig genom folkhavet, mot utgången.
Kvällen var svalkande skön efter trängseln inne i lokalen. Solen hade bytts ut mot en tunn skära av en nymåne och över hela himlavalvet fanns så många stjärnor att han inte kunde urskilja Orion. Det var total mörker och den enda ljuskälla som fanns var lyktorna utanför byggnaden som sakta börjat slockna. Leonidas upptäckte snart att han inte var ensam där ute. Vid en av de stora pelarna stod en mörk skepnad, men då hans ögon ännu inte vant sig vid mörkret kunde han inte urskilja vem det var.
"Det är en vacker kväll", sade han till slut och tittade ut över natten. Hans händer vilade fortfarande omkring bägaren som nu nästan var tom. Att tala inför främlingar hade aldrig varit en svårighet för Leonidas. Det hade han lärt sig från tidig ålder.

Cleo pillade med alla smycken hon hade på sig medan hon njöt av mörkret och tystnaden. Hon brukade alltid smita ut från slottet på kvällarna för tystnaden. Hon hoppade skrämt till när hon hörde någon bakom sig, hon vände sig om och kisade lite med ögonen. Hon rynkade lite på pannan och rodnade svagt då hon kom på vem det var. Hennes mans kompis.
"Visst är det." svarade hon bara innan hon vände honom ryggen igen för att kolla mot himmeln igen. Hon kliade sig lite på armen och bet sig på läppen, hon ville fortsätta konversationen med honom. "Får jag fråga varför du inte är där inne med gästerna och firar?" frågade hon tillslut då hon inte kom på något bättre. Hon klagade dock däremot verkligen inte på att han hade kommit ut och gjort henne sällskap.

Rösten fick Leonidas att rycka till. Han väntade sig inte att konturerna skulle tillhöra drottningen. Men när hans ögon vant sig vid mörkret kunde han urskilja den bekanta bröllopsklänningen och det långa håret. Innerst inne var han glad över att det var just hon, men det var någonting han knappt vågade erkänna för sig själv vid det här laget. Han drack upp det sista av vinet och fick sedan fram ett svagt leende.
"Ärligt talat kom jag precis från ett samtal med Er makes mor. Hon kan vara rätt energikrävande ibland", svarade han och såg åter mot flickans ryggtavla. "Men jag måste fråga detsamma. Festen är för dig. Varför är du här ute?", fortsatte han och ställde sig längst ut på den upphöjda plattformen. Även Leonidas hoppades på att konversationen skulle fortsätta och att ingen, särskilt inte konungen, skulle komma och störa dem.

Cleo rynkade på pannan och skrattade till, sin makes mor. Hon var helt galen men bland de få källorna till humor som fanns där.
"Berättade hon om alla söner jag ska föda?" log hon smått och sneglade mot den unga prinsen. Hon rynkade sedan på pannan igen, vad gjorde hon ute? Hon ville undvika allt där inne men det kunde inte riktigt berätta. Han var hennes mans bästa vän, han fick inte ana att hon hade tvivel om sitt äktenskap. "Jag pratade med min bror för en sekund sedan bara, behövde lite luft." sade hon och bad till gudarna att han inte skulle fråga mer om hennes bror eller något.

Det var första gången som Leonidas hörde henne skratta. Han tyckte om det. Fastän att det endast varade i en bråkdels sekund.
"Inte bara det. Hon berättade även om hur de ska uppfostras för att bli som sin far", svarade han och drog återigen på munnen. Han ville lära känna henne. Men visste inte ens om Cleopatra mindes honom efter alla nya ansiktet som hon presenterats för under kvällen. För henne var han förmodligen bara en i mängden.. När hon sedan nämnde sin bror så nickade Leonidas först förstående. "Din bror måste vara stolt", sade han sedan. Det var inte en fråga, utan mer ett påstående.

Cleo log svagt och höll blicken ifrån honom, hon var rädd över vad hon skulle tänka på om hon mötte hans blick. Rädd att hennes tankar skulle leda till handlingar som kunde få dem både i problem som inte ens gudarna kunde lösa.
"Men helst inga döttrar, väl?" log hon smått och skakade lite på huvudet. Hon bet sig hårt på läppen åt hans påstående och nickade lite, tänkte inte inleda något där.

Leonidas log lite för sig själv. "Kan inte minnas att hon sa någonting om döttrar", svarade han och lät blicken falla ner på den tomma bägaren i sin hand. "Men jag förstår inte varför… Om de nu växer upp och blir lika vackra som sin mor".
Leonidas stelnade till. Det var inte meningen att säga det sista högt. Han harklade sig tyst.
"Ursäkta mig… Det måste vara vinet", sa han snabbt som en dålig ursäkt och slängde sedan en blick mot flickan för att se hennes reaktion.

Cleo spärrade förvånat upp ögonen och vågade sig på att kolla på honom för första gången. Hon skrattade lätt och la huvudet på sned.
"Ber du om ursäkt för att du högt medgav att du tycker jag är vacker eller för att du ljög?" frågade hon mjukt och pillade lätt på tyget på sin klänning. Hon visste ju vad han menat men hon ville se honom svettas lite. Hon log mot honom och tvekade en sekund innan hon tog några steg närmre honom. Hon sträckte sig sedan efter bägaren och höjde ena ögonbrynet. "Fundera en stund, jag kan hämta mer vin." erbjöd hon sig och log.