Vandalen på ridskolan (Berättelse)

Superbra och spännande kapitel!

Jättebra

Och du ska inte känna dig tvingad att skriva, du ska skriva för att det är kul och för du har tid. Verkliga livet kommer ju först.

Asså denna fanfict e urbra ♥ I LOVE it

*bevakar*
Asså du skriver så sjukt bra!
Och jag älskar verkligen karaktärerna!

Jättebra! Var på väg att missa bussen till skolan för att jag inte ville sluta läsa.

Jättebra! Jag bevakar!

Egentligen skulle jag ha skrivit fler delar av denna berättelse, men i och med att jag inte har tillgång till datorn i helgen, får ni detta kapitel redan nu. Tack för ert stöd!
_________________________________________________________


Kapitel 4


Amy och hennes båda vänner cyklade i rasande fart mot ridskolan och när de anlände fick de syn på Janice som såg medlidsam ut.
”Åh, Helen!” sa hon. ”Jag är verkligen ledsen! Och miss Moyes också, hon berättade att hon ringde polisen direkt.” Helen bara snyftade.
”Är hon säker på att det rör sig om stöld?” undrade Amy.
”Hon misstänkte det på en gång”, förklarade Janice. ”Eftersom det inte fanns några tecken på att han kan ha smitit ut, så finns det bara en slutsats.”
”Jag ska slå ner tjuven!” skrek Helen gällt medan tårarna rann nerför kinderna. ”Jag ska slå ner den där typen som har kidnappat Arthur! Pappa köpte honom till mig på min tioårsdag!”
Amy lade armen om hennes axlar.
”Förlåt mig, Helen”, mumlade hon. ”Jag borde inte ha frågat så som jag gjorde. Det är klart att han inte skulle rymma.”
”Du behöver inte be om ursäkt.” Helen torkade sig i ansiktet med ärmen. ”Jag skulle ha undrat samma sak om det var Isadora.” Hon började gråta igen.
”Vi kanske borde gå och se efter för säkerhets skull?” föreslog Kate.
”Bra idé”, sa Amy och alla fyra gick in. Arthurs box stod tom och dörren stod på vid gavel.
”Allt annat är kvar”, snyftade Helen. ”Hans täcke som jag köpte till honom för två månader sen är här! Åh, Gud, min stackars häst!”
Ingen av dem sa något på en stund.
”Vi får prata med miss Moyes på måndag”, sa Janice. ”Eftersom hon har ringt polisen, så får hon säkert besked”, tillade hon.
Hon och Kate hjälpte Helen mot utgången. Amy skulle just följa med, när hon såg att något glimmade i höet. Hon böjde sig ner och fick se att det var en silverring, som pryddes med en grön sten. Utan att tveka drog hon fram en näsduk och lindade in ringen i den, för hon fick en känsla av att det vara en ledtråd. ”Amy? Kommer du?” hördes en röst.
Amy tittade upp och fick syn på Janice.
”Visst.” Hon stoppade näsduken i sin väska och gick med raska steg ut.
”Jag undrar vem som stjäl just Arthur”, sa Janice bekymrat. ”Helens pappa brukar ge generösa bidrag till ridskolan”, sa Amy fundersamt. ”Någon kan vara avundsjuk på honom för det.”
”Ja, vad det än är, så kommer jag också vilja klå den där typen gul och blå!” muttrade Janice hätskt.
De började ta sig hemåt under tystnad och allt som hördes var Helens förtvivlade snyftningar.


Klockan var halv tio när Amy kom hem.
”Är du redan hemma?” sa Amber förvånat.
”Ja, Helen… mådde inte så värst bra”, svarade Amy undvikande. Hon kunde inte berätta att hon hade cyklat till stallet under kvällen, för hennes mamma skulle bli tokig. ”Då tyckte hon det var bättre att vi åkte hem.”
Hon smet in på sitt sovrum och fick syn på Melanie som satt och läste.
”Hej Amy!” sa hon glatt. ”Du borde ta och läsa den här boken! Det handlar om… ” Hon avbröt sig när hon såg Amys bekymrade min. ”Har det hänt något?”
Amy stängde noggrant dörren efter sig innan hon satte sig på sin säng och i viskande ton berättade vad som hade hänt. ”Stackars Helen!” sa Melanie och hennes ögon blev nästan blanka. ”Jag minns att hon lät mig klappa Arthur när jag var yngre, han var jättesnäll!”
”Jag vet”, sa Amy innan hon plockade fram näsduken och visade ringen. ”Jag undrar om det är tjuvens ring”, tillade hon bistert.
Melanie stirrade på den.
”Den ser dyr ut. Jag hoppas personen gråter floder över den”, muttrade hon. ”Då vet människan hur det känns för Helen!”
”Vi har tänkt cykla dit på måndag för att prata med miss Moyes”, sa Amy medan hon lindade in ringen i näsduken och lade tillbaka den i väskan. ”Du kan få följa med om du vill”, tillade hon.


Helgen tog slut och Amy gav sig av till skolan. Vid entrén stod Janice och Kate.
”Kommer inte Helen?” frågade Amy förvånat.
”Inte efter det som hände i lördags”, sa Janice medlidsamt. ”Hon är verkligen förstörd”, sa Kate med allvarlig blick. ”Innan vi åker till ridskolan, tänkte jag att vi kunde åka förbi henne”, tillade hon.
”Det var en fin tanke”, sa Amy innan de rusade till skåpen. Matematik var den tråkigaste lektionen på hela skolan tyckte Amy och hon sneglade på klockan. Tjugo minuter kvar. Den enda som alltid hade haft lätt för matte var Janice, så henne kunde man alltid fråga om hjälp. Amy kämpade vidare med den sista uppgiften innan det äntligen ringde ut.
”Tur att det är en halvtimme kvar till historialektionen”, sa Kate. ”Jag tänker sätta mig ute en stund.”
”Det låter trevligt”, instämde Janice.
”Gå i förväg ni, jag måste lämna igen en bok”, sa Amy. ”Och om ni vill, kan ni kanske kolla hur Helen mår”, tillade hon.
”Vi ringer henne på en gång”, sa Janice.
Amy småsprang till skolbiblioteket. Just som hon kom in råkade hon knuffa till någon. När hon såg vem det var blev hon röd i ansiktet.
”Åh, förlåt mig Lionel!” utbrast hon och blev förskräckt när hon såg alla papper på golvet.
”Ingen fara”, sa Lionel lugnt. ”Jag var också i egna tankar.” Amy slängde sig på knä och började plocka upp hans saker. ”Jo”, mumlade hon. ”Tack för att du kom med min mobil. Mamma skulle bli tokig om hon fick veta att jag hade glömt den”, tillade hon.
”Som jag sa, ställer jag alltid upp”, sa Lionel och log. ”Det är mitt motto!” Han blinkade åt henne. ”Hur gick det med din syster?”
”Bara bra”, sa Amy medan hon fick fjärilar i magen. ”Vi satt och såg Ringaren i Notre Dameoch… ”
”Menar du Disneys version?” frågade Lionel med ivriga ögon. ”Det är min älsklingsfilm!”
”Åh, vilket lustigt sammanträffande”, sa Amy. ”Min syster och jag ser den så ofta vi kan.”
”Det låter häftigt med en sån lillasyster.” Lionel log strålande. ”Vi kan kanske se den tillsammans”, föreslog han.
”Det skulle vara kul, men idag kan jag inte”, sa Amy och blev genast dyster. ”Jag hade tänkt hälsa på Helen.”
Lionel såg genast medlidsam ut.
”Jag kan förstå det. Miss Moyes berättade för min mamma vad som hade hänt och jag tycker synd om Helen”, sa han. ”Jag tror det är bäst jag går innan jag kommer försent. Hälsa Helen från mig.”
”Visst.” Amy kände sig genast dum. Hon kunde ha erbjudit honom att följa med.


Efter några lektioner var skolan slut för dagen så Amy, Janice och Kate tog sig genast till Helen. På vägen dit köpte de blommor i ett försök att få henne lite gladare. När de ringde på stod Helens mamma där med bekymrad blick.
”Så trevligt att ni kommer flickor”, sa hon. ”Helen är på sitt rum och bara gråter.”
”Vi kan förstå det, mrs Graham”, sa Amy. ”Vi vill bara prata med henne en stund om hon känner för det.”
”Det var snällt av er”, sa mrs Graham. ”Ni kan gå in till henne, så kommer jag med te åt er sen.”
De tre flickorna tackade henne innan de gick till Helens sovrum.
”Helen?” sa Amy försiktigt när hon knackade på dörren. ”Kan du öppna? Vi vill prata med dig.”
En snyftning hördes.
”Vi vet att du är ledsen”, sa Janice. ”Det är därför vi är här”, tillade hon.
”Vänner ska ställa upp för varandra, oavsett vad som händer!” Kate lät bestämd.
Dörren öppnades och Helen såg på dem med tårar i ögonen. ”Kom in”, sa hon med tårfylld röst.
Amy räckte fram buketten med rosor och sa:
”Det här kanske inte får Arthur tillbaka, men det kan uppmuntra dig lite grann hoppas jag.”
”Det var snällt av er”, mumlade Helen med ett blekt leende innan hon lade blommorna i en vas. ”Förlåt, men jag kan inte låta bli att tänka vad som har hänt Arthur! Vem har gjort så här?!”
”Vi vet inte”, sa Janice och lade armarna om henne. ”Men vi tänkte prata med miss Moyes nu idag”, tillade hon.
”Det kanske skulle vara bra om du kom med”, föreslog Kate. Innan Helen hann säga något kom hennes mamma in med te och kakor och de fyra väninnorna tog för sig av det. Amy betraktade noga sin vän, vars händer darrade, och hon kände hur en klump formade sig i magen.
Jag skulle också vara förkrossad om det gällde Isadora, tänkte hon. Jag skulle nog inte lämna sängen.
”Jag kommer med!” Helens röst bröt den besvärliga tystnaden. ”Jag ska visa det där äckliga lilla kräket att jag är stark! Arthur skulle nog vilja att jag kämpade för hans skull!”
”Det är rätta takter”, sa Janice.
”Då är den trofasta kvartetten på språng!” utbrast Kate glatt. ”Ja, vi får bara inte glömma Melanie”, sa Amy, som kom ihåg systern. ”Hon blev väldigt upprörd när hon fick veta vad som hände.”
”Då hämtar vi henne!” Helen drog en borste genom sitt hår med beslutsamma tag. ”Ju fler vi är, desto bättre! Då kanske den där typen blir livrädd för fem arga tjejer!”


Så fort Amy hade hämtat systern tog sig alla fem till London Riding, men när de kom dit kunde de inte se miss Moyes någonstans.
”Hon kanske inte har kommit än”, sa Melanie fundersamt.
”Det är inte likt henne”, muttrade Helen. ”Hon brukar vara här innan eleverna kommer”, tillade hon.
”Vi får leta”, sa Janice bestämt. ”Jag och Kate kan leta vid hagarna.”
”Jag kan kika om hon är i stallet”, erbjöd sig Melanie.
”Bra tänkt, syrran”, sa Amy uppmuntrande. ”Då kan Helen och jag kolla om hon är på kontoret.”
De delade på sig och gick åt varsitt håll. Amy kom plötsligt ihåg ringen hon hade hittat och skulle just ta fram den, när hon hörde ett skräckslaget skrik.
”Det kommer från stallet!” Helen såg vettskrämd ut.
Skriket hördes igen.
”Åh, gode Gud! Det är Melanie!” utbrast Amy förfärat.
Utan att tveka sprang hon och Helen så fort de kunde.
Bara inget händer henne! tänkte hon medan hon sprang. Snälla säg att inget ont har hänt henne!

______________________________________________________

Nu blev det spännande!

Vi får se när nästa kapitel kommer. Jag måste skriva så att det blir bra.

Jättebra!

Superbra!

Oml vad spännande :O