PG-13 PRS Frivolt Lazarus - Sheriarty

Sherlock stirrade på Moriarty. Fan, han visste väl att han va vänsterhänt. Och han var inte den personen som städade, eller? Sherlock insåg att han ljög om den saken. Han måste ansträngt sig extra mycket för något..eller någon....
Sherlock ställde ner tekoppen på rumsbordet. Moriarty gjorde detsamma efter en stund.
- Jag tror jag måste gå nu, maten får vi ta nån annan gång.
Sherlock gick mot dörren och Moriarty följde besviket efter.
När de kom till hallen tog Sherlock sin kappa och öppnade dörren. Men halvvägs tvärstannade han, stängde dörren och slängde av sig kappan på golvet. Sen gick han fram till Moriarty och tryckte upp honom mot väggen och började kyssa honom ordentligt. Moriarty hängde på, och plötsligt låg de nakna i sängen bredvid varandra

Han kollade mot Sherlock och log, fast hans ansiktsuttryck avslöjade att han var förvirrad.
- Var fan kom allt det här ifrån? - frågade han medan han vände sig mot Sherlock och vilade huvudet på mannens axel - Inte att jag... tycker det var dåligt eller nåt. Det var faktiskt bland det bästa jag varit med om. Men jag är lite förvirrad, det erkänner jag.

Och det var han. Det hela har varit så konstigt från första början. När han låtsades vara Jim från IT, och allting.
Nu låg de i sängen, hemma hos Moriarty. Nakna. Efter att ha varit intima.
Han log för sig själv när han tänkte på att han egentligen fick som han ville. Han fick Sherlock.

Sherlock tittade på honom.
- Jadu, det vet jag faktiskt inte heller. Ingen aning, det bara hände.
Han rodnade och kände att han kanske gjort ett misstag. Men vad han såg på Moriarty så var det allt annat än ett misstag.
Han lutade sig fram och kysste Moriarty på munnen.

Plötsligt ringde Sherlocks telefon.
- Fan, vem vill något nu då? Förlåt, måste svara. Annars lär de väl skicka hit polisen eller nått då de lär tro att du kidnappat mig, sa Sherlock och skrattade!
Han satte sig upp och lutade sig över Moriarty för att nå sin mobil. Han insåg själv att det nog inte var det bästa han gjort men samtidigt njöt han, något han aldrig trodde han skulle göra på det här sättet.
- Jaa, vad vill du?
Sherlock hörde Johns röst från andra sidan telefonen.
- Var är du? Du skulle ju komma hem snart! Är du okej?
- Ja, jag är okej. Jag blev distraherad. Kommer hem senare. Vi ses!
Sherlock la på luren och lade sig ner bredvid Moriarty igen!
Så, vart var vi?

Moriarty log för sig själv när han hörde Sherlocks korta konversation med John. Han kunde inte låta bli att reta Sherlock lite.
- Erkänn, jag är så mycket bättre än John. Annars skulle du vara hos honom, och inte hos mig.

Han tänkte en stund på hur allting kändes. Han har aldrig känt såhär, och ändå var han glad. Det var en främmande känsla, men som ändå fick honom att le för sig själv. Det kändes bara rätt.
- Så du tänker åka hem sen? No cuddles?
Moriarty insåg hur desperat han lät och harklade sig - Men förstås, du har rätt, någon kanske får för sig att jag kidnappat dig. Även om du faktiskt kom hit frivilligt.
Han satte sig upp i sängen och bestämde sig för att klä på sig igen, han orkade inte ligga kvar och låta känslorna styra. Han tog på sig en t-shirt och byxor.
- Jag går och duschar nu. Du gör som du vill, antingen stannar du eller åker hem - Jim ansträngde sig verkligen för att få fram ett litet leende. Han var ganska nöjd med att han inte lät känslorna styra, utan kunde vara tillbaka till sitt gamla jag. Även om han fortfarande var väldigt förvirrad.

Sherlock vände sig om i sängen. Nu låg han med ryggen mot Moriarty som stod bredvid sängen. Han lät täcket glida ner lite så hela hans rygg syntes.
- Gå och duscha du, jag stannar här, sa han med en bestämd ton. Mig blir du inte av med så lätt. Kom bara tillbaka sen, annars ser jag till att du blir inspärrad för kidnappning!

Han klev in i duschen och försökte skynda sig. Det enda han ville just nu var att få ligga bredvid Sherlock. Känna hans hjärtslag.

En stund senare var han tillbaka i sovrummet, nyduschad.
- Vet du vad sex gör med dig, Sherlock? - han tittade på honom medan han torkade håret med handduken - Man blir så hungrig. I alla fall jag. Annars blir jag grinig. Vill du att jag beställer nåt för dig också?

Sherlock skrattade till!
- Ja, jag är otroligt hungrig! Snälla, gå och köp mat. Jag ligger här och väntar!
Han log och vände på sig igen i sängen. Han var så nöjd!
När Moriarty hade gått gick han upp ur sängen och ringde Greg!
- Har ni löst fallet?
- Va, nä inte riktigt, men var ä....
- Förvånar mig inte, ni är otroligt sega!
Sherlock började förklara fallet och hur allt låg till. Greg skrev ner allt medans han pratade.
- Så, fick du med allt?
- Ja, det tror jag. Men var...
- Det var bara det jag ville säga. Bye!

Sherlock la på och ramlade ner i sängen igen. Han ville inte stiga upp, även om han visste att han borde! Han låg kvar en stund men plötsligt hade han somnat.

Moriarty himlade med ögonen. Gå och köp. Pfft, sånt orkade han inte med just nu.
Han kände hur irriterad han blev på Sherlock. Hur Sherlock verkade tro att bara för att han är hos Jim så kan han göra vad han vill och bestämma över honom. Han tittade mot Sherlock, och lämnade rummet. Men inte för att köpa mat, eller för att beställa något att äta. Han gick ut för att ta lite frisk luft. Ånger sköljde över honom, och han var förbannad på sig själv. Varför lät han det här gå så långt?

En timme senare var han tillbaka hemma. Det var tyst, vilket inte var så ovanligt då han sällan hade sällkap och var van vid tystnaden. Tystnaden var så lugnande.
Han gick till sovrummet och såg att Sherlock var kvar, och sov.
Känslorna kokade i honom, och han försökte kontrollera sin ilska. Utan att tänka kom han fram till sängen och drog bort täcket.
- Du. Ut med dig. Du får inte stanna här inatt.

Han ville verkligen inte ha Sherlock här. Han ångrade så mycket att han utsatte sig för det här. För känslor. Att han visade sig vara sårbar.
- Ut! - skrek han. Innerst inne undrade han varför han var så arg, men han visste inte. Han ville bara få vara ensam. Som hela sitt liv. Som han var van vid.

Sherlock flög upp ur sängen! Han drog åt sig sina kläder, satte på dem så fort han kunde och försökte behärska sig för att inte skrika rakt ut på Moriarty!
Han stod kvar en stund och bara tittade på honom. Hur han stod där och var så bestämd, och arg.
Sherlock kände att både en enorm ilska och en enorm ledsamhet infann sig i hans inre.
Han sprang ner för trapporna, tog sin rock och sprang ut genom dörren. Han tog första bästa taxi och sen ringde han John!
- John, vad gör du?
- Mja, ingenting. Sitter bara här
- Jag är påväg hem nu, finns det någon mat? Är utstulten.
- Mja, jo kanske. Du får handla.
- Vad har hänt? Sherlock hörde hur John inte alls var glad.
- Mary har gjort slut.
EN våg av konstiga känslor fyllde Sherlock. Han var både ledsen för Johns skulle men samtidigt glad. Han blev mest glad.
- Åh, ush då! Jag köper nå pasta på vägen hem. Är hemma om en kvart ungenfär.

Han la på och tittade ut genom fönstret, Han skulle nog ångra detta sen men just nu var han både förbannad på Moriarty och förvirrad över hur han kände.

Nu ville han bara tillbaka till lägenheten, hitta första bästa fall och ha något annat att tänka på. Han skulle aldrig ha låtit sina känslor komma honom nära. Känslor gjorde ont.

Moriarty stod kvar i sitt rum och försökte ta in allting som precis hände.
Vad fan hände?

Han tog ett djupt andetag. Vad ska han göra nu? På ett sätt var han nöjd med sig själv, Sherlock började irritera honom. Men på ett sätt var han arg på sig själv. Varför lät han honom gå. Han borde ha gått efter honom, och gjort någonting. Inte stått här med världens flin.

Han gick ner till vardagsrummet och tog ner en bok från bokhyllan. Att läsa brukade hjälpa när han inte visste vad som pågick i hans hjärna. Känslor förvirrade honom.
Han satte sig i fåtöljen och försökte läsa, men ord och bokstäver flyttade sig hela tiden och ingenting verkade stämma. Det enda som han hörde i sitt huvud var Sherlock.
Irriterad la han ifrån boken och gick upp till sovrummet. Han la sig i sängen, med mobilen i handen och hoppades att han skulle få något meddelande. Någonting.
Han visste innerst inne att det var han som borde höra av sig, men han visste också att han var alldeles för envis för det.

"Förlåt. JM", skrev han och tryckte på 'skicka'. Han kände hur hjärtat började slå fortare och han ångrade lite att han skickade iväg sms:et. Det enda han kunde göra nu var att lägga ifrån sig mobilen och försöka sova.