Privat roll, De insvurna

Då de kommit längre bort från audiensrummet kände sig Tristan genast på bättre. Kungen hade blivit nöjd med Eleria och han hade inte blivit bestraffad för dröjsmålet.
"Du gjorde väl ifrån dig", sade han mjukt åt Eleria. Han kunde ännu visa sin riktiga jag åt henne, den snälla, hjälpsamma pojke han varit innan en utvald hämtat honom till kungen. Det var på kungens order han var kall och brysk, och så gjorde arbetet honom till sådan. Men han önskade att det inte var så.

Eleria såg förvånat upp på honom dels för hans mjuka röst och dels för hans ordval. Ingen hade någonsin talat till henne så, inte snällt...
"Jag gjorde inget, kunde jag gjort något annat?" mummlade hon surt fram. Såg sedan förskräckt upp på Tristan och liksom drog ihop sig av rädsla. Folk gillade inte att hon pratade det visste hon, och att hon till råga på allt klagade sa något nästan elakt om kungen, nu var hon rädd Tristan skulle slå henne han slåg säkerligen värre än fadern.

Tristan log roat vid hennes svar och ryckte lätt på axlarna.
"Använt den tonen, till exempel", svarade han och skuffade upp en dörr för att släppa igenom henne. De kom till en smalare korridor, och efter ett par trappor neråt knackade Tristan på en dörr.
Den öppnades av en liten tjänsteflicka, som skrämt såg på Tristan och pep till.
"Mary?" bad Tristan tonlöst och fick syn på den rultiga kvinnan längre in i rummet. Hon kom fram och skuffade undan flickan. "Det här är Eleria. Jag hämtade henne idag. Hon behöver..."
"Jaa jaa, jag har gjort det här förr", avbröt Mary otåligt och granskade Eleria från topp till tå. "Nätt en. Jag ska se vad jag kan göra. Kom med här barn." Hon vinkade mot Eleria och vände blicken sedan till Tristan. "Iväg med dig." Tristan nickade och gav Eleria ett sista leende innan han lämnade dem.

Eleria såg efter Tristan hon saknade honom då han försvann. Han hade vart hennes trygghet i allt det nya och nu skulle hon vara ensam, ensam med idel främlingar även om den där Mary verkade trevlig.
Eleria blev indragen i det varma rummet av Mary som moderligt började ta hand om henne. Hon beodrade fram ett bad och varmvatten. Klänningen Eleria hade haft på sig fick hon om än motvilligt ta av, men när det kom till det lilla silverhlasbandet, den med halvmånen det ända påtagliga minne av hennes mor sa Eleria bestämt ifrån, itne ens hennes far hade vågat rört den.
Mary var inte vrång på den punkten men ojade sig över Elerias blåmärken och det faktum att hon bara ar skinn och ben.
Hon drog ner Eleria i det varma vattnet och de började frenetriskt skrubba henne, de fick byta vatten ett antal gånger och även åt håret som var tvungen att avlusas innan det tvättades.
Sedan fick hon torkas och de började reda ut tovorna i hennes hår och klippte de kluvna tovarna. Eleria utstod allt utan ett ljud och fick tillslut se sig i spegeln. Hennes hy var blek och ren, dock syntes varje ärr och var blåmärke, men det var inget hon brydde sig om. Håret var silkeslent och rödare än någonsin och det kliade inte längre.
Mary gick några steg tillbaka för att beskåda sitt mästervärk medans de väntade på kläder till henne.

På grund av uppdraget hade Tristan missat sin morgonträning. Så nu styrde han stegen till träningsplanen, där han övade både morgon och kväll varje dag.
Trots att Tristan tagits till slottet först vid 18 års åldern var han redan bland de bästa kämparna på slottet. Han hade blivit lärd av mästare, som hänsynslöst tränat honom varje dag. Tristans främsta vapen var knivarna, för kungen använde honom ofta som lönnmördare, men nu tog Tristan en av svärden.
Kungen tyckte om att visa upp sina invigna, och Tristan fick ofta duellera mot främlingar från andra länder. Han hade dödat flera riddare som hamnat i onåd hos kungen i duell till döden, och varit nära att dö flera gånger.
Med bara den svarta tunikan började han öva sina rörelser, hugg, stick och pareringar, med allt snabbare takt.

En skräddare kom in synade Eleria med en massa nålar i munnen och började ta mott på henne. Elerias små hopp av att hon skulle få någon simpel tjänst grusades direkt då hon såg tygerna. Fina tyger, siden....hon skulle alltså bli kungens lersak. Roa honom och dela bädd med honom. Eleria stelnad till vid tanken men fann sig vid att bli mätt på alla ledder. "Du får dem ikväll. Innan middagen." säger skräddaren och försvinner och hon får låna en vanlig klänning som tjänsterflickorna använde tills vidare.
"Det är lunch åt dig i köket." sa Mary och pekade ut hållet åt henne. Och Eleria följde förundrat lukten, när hade hon senast ätit?

Tristan slutade en timme senare, svettig och andfådd. Ingen hade stört honom, men så var det alltid. Även soldaterna var rädda för en av de insvurna.
Tristan hade inte ätit något på hela dagen, och träningen hade gjort hans hunger påmind. Utan att byta om eller ta ett bad styrde han stegen mot köket för en snabb måltid. Eleria skulle svära sin ed ikväll och alla insvurna som bara hade möjlighet skulle vara på plats.
Som vanligt var det fullt stohej i köket då han anlände. Det var som om kockarna hela tiden förberedde någon måltid, och så var det säkerligen. Det var ingen brist av mat i slottet.
Lotte, en ung tjänsteflicka log då hon fick syn på Tristan, och dukade snabbt fram en tallrik, bestick och en kopp vid ett litet bord vid sidan om. Tristan log mot henne och satte sig. De hade känt varandra då de var unga, och hon var antagligen den enda på slottet, med undantag för kungen, som inte var rädd för honom.

Eleria kom snart fram till köket och skyggade snabbt tillbaka då hon nästan blev översprungen av en kökspojke som kom med en helstekt gris bärandes på ett silverfat. Då han försvunnin klev hon in och stod osäkert kvar, vart skulle hon ta vägen? Hennes blick for snabbt och granskande över rummet och hon fick syn på Tristan och gav honom ett litet leende dock litet osäkert, vem visste hur han skulle reagera?

Lotte hämtade en karaff med vatten och fyllde på Tristans mugg, och han tömde den snabbt och fyllde på. Han snurrade runt innehållet i glaset och fick syn på Eleria, som skyggt stod vid dörröppningen. Tristan log och vinkade över henne. Hennes liv skulle bli svårt, det minsta han kunde göra var att vara vänlig mot henne.
Lotte kom fram med stuvning de förberett åt tjänarna den dagen, och Tristan bad henne hämta fram en skål till åt Eleria.

Eleria såg mot Tristan och log då hon satte sig på platsen mitt emot honom. Och hon log vänligt mot flickan som serverade henne den underbart doftande stuvningen och vatten. Eleria gjorde stora ögon, vilken mat de hade. Utan att så mycket som växla ett ord med Tristan äter hon upp stuvnningen, hon var hungrig, näst intill utsvullten och maten var som himelriket för henne, även om hon ändå inte blev mätt.