You're doomed by 15. (Privat)

Chuck svänger av mot sitt rum. Han tänker inte fara ut i krig, han tänker fly till det där konstiga landet i norr där kriget inte härjar och landets gränser är öppna för flyktingar. Vilket han kommer att bli. Troligtvis. Det mest underliga med det där landet är att ingen tycks veta dess namn - bara att det förut var 4 länder bredvid varandra och nu ett enda land som inte krigar med andra.

Jag såg att killen vek av till deras sovrum. Jag följde strömmen men stannade och tittade in på killen där han gick mot sitt rum.
Han skulle verkligen dra. Men jag visste att han skulle dö inom en vecka. Han skulle dö av kyla eller svält. Jag försökte sluta tänka på hur mycket jag ville slippa barnhemmet och började långsamt gå igen.

(Inser nu att jag omedvetet gjorde norden till en fristad... typ... owo känns som att jag gjorde det. XD Får hitta på något annat. >8D)

Dörren öppnas med knarrande läte och Chuck kastar sig genast på golvet för att dra fram väskan. Den var tyngre än han tänkt och chocken får honom ligga pladask på golvet, det ger honom en mindre skrattattack men han samlar sig snabbt och drar fram väskan. Han har grejerna, men han bara måste dubbelkolla. Vilket påminner honom att han ska rusa till köket och charma till sig lite extra mat.

(hahah, det är lugnt xD förresten så vet jag knappt vad jag ska göra. Känner att det inte passar min karaktär att följa efter dig, med tanke på att hon var blyg. Men jag vet inte :3)

Jag fortsatte gå för att göra mina sysslor. Det var samma visa varje dag. Vi jobbade tills vi var klara. Inga pauser förutom en kort lunch, men sedan skulle vi vara igång igen.
Jag tilldelades en skurborste och en hink som jag skulle dela med en annan tjej. De starka killarna fick göra de tyngre jobben. Ganska orättvist egentligen, men samtidigt så såg killarna alltid så utmattade ut att man var glad över att bara ha ont i ryggen.
"Sluta drömma och jobba!" utbrast en gammal och ilsken kvinna som hjälpte föreståndaren. Hon bar på en hotfullt lång piska som tack och lov bara hade rört vid min rygg en gång i mitt liv. Och det räckte gott och väl.
Jag skurade hårdare och fortare tills hon gick. Jag saktade ner en aning men tänkte inte sluta. Jag fortsatte skura golv och när jag var klar med det fick jag hjälpa till med fönsterna. Det var skönt att äntligen få räta på sig och inte jobba framåtböjd på knä hela tiden. Slitet fortsatte och inte en sekund kunde jag sluta tänka på killen.

(Panik? XD)

Chuck försöker räkna på vilka tider, när de brukade komma. Militären. Men han minns bara att senaste gången kom de runt sex på kvällen. Han har tid. Men han måste hinna med sysslorna också. Annars är han dömd. Han rusar för att fixa sysslorna, men ser till att de blir slarvigt gjorda. Allt för att göra livet till ett helvete för föreståndaren. Sedan tar han sig ned till skogsbrynet för att ordna med veden. Det var hans obligatoriska syssla. Ordna ved.

(JA! Min choklad tar snart slut, såklart jag har panik! D: nej men allvarligt, hur ska vi göra så de träffas? xD)

Jag såg killen genom fönstret. Han gick ner till skogsbrynet till vedhuggarna. Skulle han inte sticka? Han borde skynda sig härifrån, och inte jobba. Eller hade han ångrat sig?
Jag förstod inte varför jag brydde mig. Jag visste inte ens vad han hette, och ändå tänkte jag på honom och hans val hela tiden. Jag var bara obehaglig.
Jag kom på mig själv med att sakta ner med fönsterna så jag skyndade på lite igen.

(Hon kan stöta på honom vid lunchen eller något och haspla ur sig något om rymning. xD)

Chuck staplar upp veden. Det var inte ett tungt arbete. Det som var tungt var att effektivisera arbetet. Alltså att plocka upp så många vedträn som möjligt och stapla dem snabbare än föregående last. Beskrivningen kanske låter hemsk, men Chuck ser det som semester jämfört med att faktiskt hugga veden. Folk har förlorat ben när de huggit ved, han kan som mest krossa ben - men han är väldigt försiktig, så det borde inte hända.

(okidoki )


Strax efter halv ett var fönsterna klara och vi väntade otåligt på lunchen. Vissa dagar brukade de försena lunchen tills det kändes som om vi skulle svälta ihjäl. Idag var en sådan dag.
Men precis när vi var klara, som om de hade väntat på det, ropade kockerskan: "Mat!"
Vi gick till matsalen som vi sen skulle städa och tog en tallrik. Två stycken män stod och slevade upp tunn och äcklig soppa med broskfyllda köttbitar som troligen var rester från de anställdas mat.

Chuck staplar de sista vedbitarna och passar på att vila de få minuterna innan det ska vara lunch. Han - och resten av pojkarna som hjälpt till med veden - springer mot huset. Chuck är en aning snabbare än de flesta, men det tar han som ett bra tecken. För oavsett hur de klagar i hemlighet vet varenda barn i hela huset att maten är det enda de kommer få och att de behöver den minimala näring som finns. Chuck bestämmer sig för att sticka efter lunchen - även om det är lite för tidigt. Han ska dessutom iväg till skogen igen. För att ordna nästa last ved. Då tänker han passa på att rymma.

Jag fick tag på kniv, gaffel och en sked. Knivarna och gafflarna var där bara för att de skulle smutsas ner egentligen, men jag behövde skära bort brosk på köttet.
Jag gick lite längre och såg ingen ledig plats bland borden förutom platser som folk sparade åt sina vänner. Men jag hade ju inga speciella vänner. Ingen sparade en plats till mig. Jag hade bara mig själv att skylla och det visste jag.