Det andra kriget (Rollspel)

Okej det gör inget men ska vi snart börja eller?

Vet inte, ingen av de andra e inne.

Nej men vi kan väll vänta lite då!

Jag är inne

Vi är fyra av 7 inne! ska jag skriva mitt sen får ni oxå skriva!

Jag ser mig skräckslaget okmring. Var var mamma? Jag hade tittat bort en sekund sen var hon borta. Jag går i avgrunden och letar förtvivlat. "mamma" viskar jag med gråten i hallsen. Vart var hon? "här är jag gumman" säger då mamma plötsligt som fången i stormen kom hon och omfamnade mig. "vad händer" viskar jag och börgar gråta. "det börjar nu, vi har pratat om det och du vet att du klarar det" viskade hon mjukt och kramade mig hårt. "inte nu mamma, jag vill inte lämna dig" säger jag kväft av all gråt. "dem anndra barnen kommer, dem tar hand om dig" viskar hon. "mamma" säger jag i gråten. "här är väskan, jag har plockat åt dig en vattenflaska som är full och en filt" säger hon och ser på mig. Jag nickar sakta även fast jag inte förstår. "följ med mamma" säger jag med oro. "du vet att jag inte får även fast du bara är 5 du klarar det här" säger hon tappert till mig.

Cassandra

Mamma såg orolig ut och jag förstod vad som skulle hända. Mamma vänder sej mot mej med tårar i ögonen. Nej... Sa jag. Jo ni måste. Sa min mamma och tog fram en väska. Jag har packat med allt ni kommer behöva... Hon fick inte fram något mer. Ta hand om din lilla syster. Sa hon efter en stund. Hon är så liten. Hon började gråta och det gjorde jag också. Jag kramade om henne. Pappa. Sa jag och kramade honom också. Han såg mer sorgsen utt en jag någonsin hade sätt honom. Ta hand om er. Viskade han. Kom nu. Sa jag till min lilla syster. Men jag vill vara kvar hos mamma och pappa! Grät hon. Det går tyvärr inte... Sa jag med tårar i ögonen. Jag tog henne i handen. Oroa dej inte allt kommer bli bra det vet jag. Men jag visste att jag inte talade sanning. Jag hade ingen aning om om det skulle sluta bra...

Jag vill alldrig släppa mamma. Då brakar en siren igång och det låter som en bomb som slår i marken för jag skriker. "chyyy gumman allt är ok" viskar mamma i mina öron. Gråten går inte att stoppa och den bara väller fram. Lampor blinkar omkring och jag bara blundar. "mamma" gråter jag förtvivlat.

((Min mall:
Namn: Minoo
Efternamn: -
Smeknamn: -
Ålder: 13
Familj: Storebror Omid (20år)
Utseende :
Fickvapen (misnt 10 år) : En kniv och en dolk
Packning: En väska med en flaska vatten, en filt, bröd m.m.
Rädsla: Ormar
Styrka: Smidig, bra på att klättra och lite till))

Cassandra

Det hörde en smäll längre bort. Ni måste je er av nu! Sa pappa. Men ni då... Började jag. Kom bara ihåg att ta hand om Lio. Sa mamma. Och dej själv förstås. Varför måste vi lämna dom? Varför hände det som hände? Tänkte jag.

Minoo sitter inklämd i ett hörn. Hon håller händerna för öronen och blundar.
För bara en minut sedan såg hon sin bror föras bort till kriget. Nu var hon lämnad ensam i deras lilla bostad. Men hon måste göra något. Annars dör hon.
En stund senare står hon på gatan med väskan på ryggen och tittar sig omkring.