That little thing between love and hate [SV]

Verkligen bra! Verkar som om Hermione har mycket att tänka på!

Tack så mycket, hoppas nästa kapitel duger!

Kapitel 5

Nästa morgon önskade jag mest att jag inte skulle ha varit uppe så länge dagen innan. Ögonen var alldeles matta, hela jag kändes som om jag skulle falla ihop vilken sekund som helst och så hade jag förstås ett väldigt oredigt brunt hår. Men det fixade jag ju lätt med magi, men i alla fall.
På frukosten var jag envis nog att inte se mot Slytherinbordet där jag visste att Draco skulle sitta, och jag lyckades, i femton minuter. Kan ni tänka er? Jag är så patetisk!
”Vad är det Hermione?”frågade Ron som glufsade i sig av frukosten. Motvilligt tog jag bort blicken från Draco som satt mitt emot mig, fast ändå fyra bord bort. Hur som helst, så hade han inte tittat på mig, men jag visste att han visste att jag hade tittat på honom. ”Du är så tyst.”
”Jag kunde inte sova i natt”, svarade jag, som sagt, jag ljög inte i alla fall. Sedan hann vi inte längre in i diskussionen innan McGonagall kom med våra scheman för vårt sjätte år. Förstås så brast Ron genast ut i ett glädjetjut över hur mycket håltimmar de hade, men inte jag, förstås. Att jag hade en bra utbildning var ju det viktigaste, men ändå, så verkade som om hela världen var emot mig. Första lektionen var trolldryckskonst med Slytherin, jag hoppades innerligt att Draco inte valt det ämnet som inte var så högst troligt.
”Jag går upp efter mina böcker”, sade jag och ställde mig raskt upp då jag såg att Draco var på väg att lämna salen. Vänta lite, varför brydde jag mig ens?
”Vi ses Mione!”sade Ron med munnen full av mat, jag grimaserade åt hans sätt och vände snabbt bort blicken innan jag stegade ut ur salen. Jag hann endast ut genom dörren innan en hand tog tag om min handled, förvånat svängde jag om och såg in i Dracos ögon då han drog med mig bakom dörren till stora salen så att vi inte syntes för någon.
”Seriöst?”sade jag med en suck. ”Kan du inte bara lämna mig ifred?”
Jag gjorde ansats att gå därifrån men vid det laget hade han redan ställt sig framför mig, envisa jävel.. Men ändå, så var det ju ganska gulligt av honom att inte låta mig vara ifred, på samma gång som det var väldigt störande.
”Vad du var munter idag”, sade han roat och lade huvudet på sned. Jag suckade och lutade mig mot väggen, jag kunde väl lika bra göra det bästa av situationen.
”Jag fick ingen sömn”, svarade jag anklagande och han drog endast upp högra mungipan i ett snett leende.
”Du klamrar mig för det”, konstaterade han, ”låt mig be om ursäkt.”
Han tog tag om min handled i en snabb rörelse innan jag hann protestera och innan jag hann dra bort den ur hans grepp hade han redan lagt något runt den. Jag kunde inte säga att det inte var vackert, armbandet var av silver, små rosetter fast i varandra som höll armbandet samman och på rosetterna fanns det massvis av kristaller. Det var det vackraste armbandet jag någonsin sett. Jag höjde huvudet för att säga något, men vid det laget så hade han redan försvunnit.



Länge var jag inte i sällskapsrummet, min hjärna var inte precis i det tillstånd som det brukade vara. Men i alla fall så kunde jag tänka tillräckligt klart för att få med mig alla böcker som jag skulle behöva för dagen.
Väl nere i fängelsehålorna så stod jag ensam, Harry och Ron skulle inte vara med på trolldryckskonsten eftersom de inte hade fått tillräckligt höga betyg i det ämnet. Eller ensam och ensam, jag stod nog med i gänget från Gryffindor, men de babblade på om allt möjligt som jag inte hade någon aning om. I vanliga fall skulle jag ha deltagit i deras konversation, men inte idag. Jag var inte speciellt intresserad av det för tillfället.
Professor Snigelhorn öppnade dörren till klassrummet och eleverna strömmade in, jag var en bland dem. På något sätt så kände jag hur en liten papperslapp damp ner i en av mina händer och då jag tittade upp såg jag att Draco gav mig en snabb menande blick. Jag svalde hårt och ställde mig lite bakom de andra tjejerna då Snigelhorn började med sin predikan.
Vad sägs som en deal?
Det var allting som stod på lappen, jag tittade upp mot Draco men hans ögon var ointresserat fästa på Snigelhorn som pratade om några kittlar och dess drycker. Jag skrev snabbt ner ett svar på tre ord Vad för deal? innan jag vände mig mot Snigelhorn och verka intresserad av vad han sade.
Precis som en längtan ifrån skyn så dundrade Ron och Harry in genom dörren, jag passade snabbt på att kasta lappen på Draco då ingen såg på. Inte ens Crabbe eller Goyle märkte något då Draco böjde sig ner efter lappen och vecklade ut den. Han tittade snabbt på mig och pekade sedan på sitt armbandsur och sedan mot dörren. Jag förstod genast, jag skulle vara tvungen att prata med honom öga mot öga efter lektionen...

Draco är så mystisk....I love him!


och din azome ff!

Jättebra! Awesome!

Gud vad bra! Känn dig bevakad

AMAZIN!

Tack Ginny.:.Weasley, Erica, InuYasha och JoMo för era uppmuntrande kommentarer, hoppas nästa Kapitel är roande!

Kapitel 6

Sedan kom skuldkänslorna, vad skulle Harry och Ron säga om de visste om vad jag höll på med? Ifall de visste att jag faktiskt frivilligt bar ett armband som jag fått av Draco? Förmodligen skulle de vara väldigt besvikna, och besvikelse var inget som jag gillade. Det var nog det värsta som fanns, eller också ifall någon svek mig.
”Fint armband, Mione”, sade Harry och nickade mot min högra handled. Jag tittade snabbt ner på det, jag borde ha lagt det i fickan medan jag tillredde drycken.
”Tack, hur fick du din trolldryck sådär?”frågade jag anklagande och kikade ner i hans kittel. Harry gav mig sin lånade bok som var full av nedklottrade saker som nästan var helt otydliga.
”Jag följde dem, du kan också få göra det om du vill”, föreslog Harry då jag räckte tillbaka hans bok.
”Aldrig i livet!”svarade jag och fortsatte att göra min dryck på samma gång som jag snabbt sneglade mot Dracos bord, vänta nu? Flinade han? Åt mig? Jag hade ju i princip sagt den senaste meningen väldigt högt, så det skulle ju varit konstigt om han inte hade hört den. Men så roligt var det väl inte, eller?
Men ändå, så var jag väldigt arg, jag vann inte Felix Felicis, det gjorde Harry och han hade ju fuskat! Bara för att han gjort en perfekt dryck, som Snigelhorn såg det. Jag däremot gillade det inte det minsta, arg som jag var så hade jag ingen större lust att tala med Harry alls längre.
Jag dröjde länge vid min plats för att samla ihop mina grejer, endast för att jag inte skulle behöva följa med Draco med en gång så att alla i hela klassen skulle se oss. Förresten så var ändå Harry och Ron vana med att jag brukade dröja med de saker som jag gjorde. Så det var inget problem med dem eftersom de försvunnit för länge sedan.
”Skynda dig”, flinade Draco åt mig där han stod vid dörröppningen och tittade roat på mig då jag samlade ihop mitt material. Snigelhorn däremot brydde sig inte om oss, han nynnade på någon munter melodi bara, förmodligen var han nöjd över Harrys prestation. ”Du vet, jag har inte precis all tid i världen heller.”
”Jaså? Det trodde jag”, mumlade jag då jag gick förbi honom ut i korridoren. Där fanns inga elever längre, vi hade tur som var ensamma i alla fall. Men jag undrade verkligen över vad för lögn han hade slängt in åt Crabbe och Goyle så att de inte flåsade oss över axlarna. ”Vart ska vi...”
”Jag vet ett ställe där vi kan tala ostört”, berättade Draco och svängde mot vänster bort från trappan som ledde upp till hallen. Både motvilligt och villigt gick jag efter honom, tills vi kom fram till ett porträtt med en gammal man med ett plommonstop på huvudet. Det bästa med Hogwarts porträtt var nog att det kunde finnas hemliga gångar bakom dem ibland.
Draco måste nog ha använt den gången flera gånger, men jag gillade den inte. Den var smal, mörk och så ledde den brant uppåt. Vilket betydde att jag snubblade hela tiden.
”Vart leder den här gången?”frågade jag till sist då jag fick nog av det eviga ljudet av vår andning och fotsteg.
”Sjunde våningen”, svarade Draco och tittade snabbt bakåt på mig. Jag log svagt och tvingande mig själv att ta bort blicken från honom medan jag gick uppåt för att inte snubbla. Sedan slog nästa tanke mig, visste han om Vid-behov-rummet. Men jag frågade inte, ifall jag försa mig så då skulle han ju få veta om det. Dum som jag var slog det mig en sekund efteråt att han visst visste om det, eftersom han hade varit med i 'Umbridge-armé' och då hade de ju hittat det rummet.
Till sist, efter flera mycket ansträngande minuter, så tog trapporna slut och en dörr av trä slog emot oss. Draco öppnade försiktigt dörren och kikade ut innan han lät mig gå först. Väggen framför oss var helt tom, i några få sekunder, sedan uppenbarades en stor dörr som vi lätt gick igenom.
Ärligt talat så var jag ganska förvånad över vad som uppenbarades därinne, en öppen spis med en sprakande brasa med en fluffig matta framför samt en soffa. Där fanns till och med ett fönster och eftersom rummet var mycket mindre än vad det hade varit med DA-medlemmarna så var det väldigt mysigt på något sätt.

azome!!!

Superbra!

Det kanske kommer ett nytt kapitel idag än, vad säger ni om det?