Come home (Hunger Games/Tintin) [SV]

Super bra! :-D

Kapitel 6 – Everything I can't be, is everything you should be

Morgonen där på var Ambroise på plats vid frukosten, han var mer huvudstadsklädd än han hade varit på tåget men han var fortfarande lika sur och butter som förut.
De tre personerna åt sin frukost under tystnad, Levionne hade inte tagit bort sminket från paraden så allting hade hamnat under ögonen och hon åt nästan ingenting.
Tintin var däremot pigg, han var den enda av de tre som fick i sig en del av frukosten och som var redo för de nästkommande tre dagarna som skulle innebära hård träning.

Ambroise släppte allt han hade i händerna och tittade först på Levionne och sedan på Tintin, vad var det han hade i kikaren nu?
”Som ni vet så kommer ni inte få någon mentor under eran tid här och inne på arenan, hoppas ni inte har något problem” sa han med ett hånflin och tittade mot Tintin som om han väntade på en attack eller ännu en utskällning.
Men ingen av de två spelarna sa något, de bara nickade och återgick sedan till sin mat eftersom ingen av de kände att det var rätt tidpunkt att ge någon en utskällning.

När de ätit klart gick de till sina rum för att göra i ordning sig och sätta på sig sina träningskläder de skulle ha under träningen.
Tintin mötte Levionne i korridoren utanför deras rum för att gå tillsammans med henne till träningssalen där de skulle tränas, det var som en sed att deltagarna skulle gå dit tillsammans.

När de gick till träningssalen var de tysta hela vägen, de kände inget behov av att starta en konversation och eftersom de inte var vänner var det ingen idé att göra det heller.
När de kom fram till salen möttes de av de andra spelarna, karriäristerna var inte några vanliga karriärister. De var små och de alla var bara tolv till tretton år gamla, de var magra och såg svaga ut så ingen av de hade någon chans att vinna i år.

Deltagarna från Distrikt 4-9 var alla mellan fjorton och sexton år gamla, de var kraftigt uppbyggda men såg inte särskilt smidiga ut.
Sedan har vi de från distrikt 10, 11 och 12. De deltagarna som aldrig varit riktigt bra och som inte vunnit mer än kanske en eller två gånger, deltagarna var som väntat väldigt spinkiga och svaga precis som karriäristerna.

På något sätt hade alla deltagare i årets hungerspel mer svaga sidor än starka sidor och det bara för att de inte fått träna lika länge som Tintin och Levionne.
Karriäristerna hade bara fått träna ett eller två år och de andra distrikten som var lite lägre hade inga träningsredskap alls och de överlevde sällan.

Det var bara för Tintin att konstatera en sak:

Han skulle få jaga, döda och försöka överleva på egen hand.

(Förlåt om jag gjorde alla deltagarna svaga i år, men ni får se det som ett dåligt år :3)

Jättebra!

Kapitel 7 – Three days that feels like 100 years

De nästkommande tre dagarna var värdelösa, deltagarna gick runt på de olika träningsstationerna under tystnad och ingen pratade med någon annan.
Det var för att de alla visste att de snart skulle släppas lösa inne på en arena och döda varandra under bara några veckor.

Tintin och Levionne gick tillsammans runt på stationerna, men de sa inte så mycket till varandra och de jobbade mest under tystnad för att hålla koncentrationen i schack.
Sedan kom den tredje och stora dagen då de skulle få visa sina färdigheter för spelledarna och få sina poäng, de tio personerna innan Levionne och Tintin gick in i salen och bara några minuter senare ropades nästa person in.
Efter några minuter ropades Levionne in, hon skakade av nervositet och hennes ansikte var alldeles blekt.

De fem minuterna hon var inne i salen kändes som en evighet, de deltagarna som stod bakom honom i ledet pratade med varandra om vilken poäng de skulle kunna tänkas få. Antagligen hade några redan nu bildat lite grupper som skulle hålla ihop inne på arenan.
Men sedan kallades han in och den lilla skaran människor som stod bakom honom tystnade och tittade efter den rödhåriga pojken som med tveksamma men ändå beslutsamma steg gick genom dörren in till salen där han skulle få visa vad han går för.

När han kom in i salen så tittade han sig omkring, uppe längs med ena väggen satt spelledarna och tittade på honom och mitt i rummet stod massa vapen han kunde använda.
Han tog ett svärd och började svinga det runt sig och hugga av huvudena på några träningsdockor en bit därifrån.
Sedan försökte han visa lite grann av det han hade lärt sig med kastknivar innan spelledarna bad honom att lämna salen.

Han hade varit där i max fyra minuter och sedan hade de bett honom lämna salen, tyckte de att han var för dålig eller ville de bara få det överstökat så de kunde lämna poängen?
Oavsett vad det berodde på insåg han att han inte skulle få de bästa poängen men lite poäng skulle han få.

Senare på kvällen var det dags, poängen skulle presenteras och sponsorerna skulle börja satsa inför morgondagen då de skulle släppas in på arenan för att försöka överleva.
Tintin och Levionne satt i soffan i vardagsrummet, de satt i varsitt hörn av soffan och såg medans de andra personerna i distrikten före deras fick sina poäng, de personerna fick poäng mellan fem och åtta.

Sedan tystnade uppläsaren medans han letade reda på nästa deltagare bland sin papper.
”Från Distrikt 6, Tintin Remi” sa uppläsaren och en bild på Tintin visades på skärmen bakom uppläsaren.
De två sekunder som uppläsaren var tyst kändes också som en evighet, allt kändes som en evighet i träningscentret men och det måste ha varit något som spelledarna gjort med huset.
”10 poäng” sa uppläsaren triumferande och bilden bakom honom tonades bort.
Levionne vände sitt huvud mot Tintin och gav honom ett starkt leende, Tintin tittade tillbaka och log mot henne med.
Sedan ropades Levionne upp och de vände sina huvuden mot TV-skärmen igen.
”9 poäng” sa uppläsaren och även Levionnes bild tonades bort.

Nio och tio poäng till två spelare från de lite mindre distrikten.. ”Det var inte klokt”, tänkte Tintin förvånat och skuttade till lite av glädje.
”Grattis” sa Levionne glatt innan hon gick till sitt rum, antagligen hade hon bara spelat det där leendet och det hon sa eftersom när hon hade vänt sig om fällde hon en tår och hon smällde igen dörren efter sig.
Men Tintin reagerade inte på hennes beteende, de tio poängen betydde förhoppningsvis både mat och medicin inne på arenan om det skulle behövas.

För nu var det nära.

Samtidigt på Torget i Distrikt 6

På torget var det en stor fest, alla som hade tagit sig dit jublade och började satsa inför morgondagens startskott och en del stannade bara kvar för att diskutera poängen.
Till och med Chang var på torget, han hade stått själv ganska nära de stora skärmarna och sett när hans vän fått tio poäng, tio poäng.. det kunde innebära att hans vän äntligen var på väg hem.
Den lilla pojken skuttade runt av glädje på torget, en del människor gratulerade honom för att hans vän hade fått så höga poäng.
För nu var det nära på att hans största önskan blev uppfylld.
Tintin var på väg hem.

Åh vad bra!

Kapitel 8 – For those days we felt like a mistake

Dagen var här, dagen då allt skulle avgöras och deltagarna skulle släppas fria mitt ute i vildmarken för att mörda varandra.
Tävlingen skulle börja tidigt på förmiddagen för att sponsorerna skulle få en chans att få se vilka de satsat på och hur långt de kom från ymnighetshornet, därför gick Tintin och Levionne upp redan klockan fem på morgonen för att få i sig frukost och för att träffa sina stylister som skulle ge de deras kläder de skulle ha inne på arenan.

Vad frukosten möttes de av Ambroise, han var inte likadan som han hade varit de tidigare dagarna, i stället var han klädd i bara svart och han tittade ledset på de två deltagarna han hade framför sig vid frukostbordet.

”Jag..” började han lite svagt och sedan fortsatte han ”Jag är ledsen för hur jag har betett mig, men ledningen har inte gett oss någon hjälp med att få en mentor och det var därför jag var borta på kvällarna..” sa han lågt men ändå tillräckligt högt för att Tintin och Levionne skulle höra.
”Borta på kvällarna?” sa Tintin med en lite strängare ton ”Du var borta nästan hela tiden”.
”Det var för att jag ville hjälpa er att få en mentor” sa Ambroise och tittade upp på de båda ungdomarna.
Levionne och Tintin tittade upp på honom och blev genast lite bättre till mods, Ambroise hade bara varit borta för att hjälpa de och för att se till att de skulle överleva.
”Se bara på er, så fantastiskt vackra ni är och hur ni strålar av kraft och kämparglöd” sa Ambroise lite högre och pekade på de med tårar i ögonen.
”Ni utsågs som Distrikt 6 bästa spelare sen starten av kommentatorerna och jag kommer inte klara av att se er dö”

Tintin svalde och kämpade mot tårarna, det var inte rätt tidpunkt att visa sina starkaste sidor så i stället reste han sig upp och ställde sig bredvid Ambroise.
Levionne gjorde likadant.
”Vi kommer överleva, oavsett om det blir en eller två som kommer ut så blir det vi som kommer ut från arenan” sa Tintin innan de ombads att gå till bottenvåningen för att gå på svävaren som skulle ta de till arenan där.

Ambroise följde med de till bottenvåningen och gav de de sista tipsen han kunde komma på innan de gick på svävaren och fick sina spårsändare.
Väl framme vid arenan släpptes de in i rummen som alltid skulle vara deras där deras stylister tog emot de.
Tintin möttes inte helt oväntat av Mr. Florence, den sure stylisten var mer sur och elak än vad han hade varit vid paraden och det enda han sa var ”Lycka till, baby faced assassin” efter att han hade gett Tintin den jackan han skulle ha inne på arenan.

Sedan var det dags, Tintin ställde sig i tuben som skulle hissa upp honom på arenan och just på den plattan han stod på skulle han få stå i evighetslånga 60 sekunder innan han fick springa i väg och fånga någonting.
Han hissades upp mot arenan och efter några sekunder mötte han solljuset ovanför marken, han
tittade sig omkring för att vänja sig vid naturen.
Det var en riktig öken och på något lustigt vis hade spelledarna lyckats placera en skog i utkanten på arenan så att han skulle kunna ta något skydd.

Sekunderna tickade, han försökte hitta Levionne och hittade henne snabbt. Hon stod nästan rakt mittemot honom med blicken fäst på en enda sak.. döden.
En skärm dök upp i ymnighetshornet och då insåg han att det bara var tio sekunder kvar, han svalde hårt och förberedde sig på signalen.
Och då kom signalen, som ett hårt slag ljöd den genom arenan och befriade spelarna från sina plattor.
Tintin var den första som kom iväg och lyckades fånga något, han sprang så fort han kunde och försökte undvika alla flygande pilar och kastknivar som spelarna redan lyckats fått tag på.

Då såg han det, en stor mörkgrön ryggsäck och ett svärd med läderhandtag lutat mot den.
”Det där är mitt” tänkte han medans han ändrade riktning och började springa mot sakerna, ingen spelare verkade bry sig om honom så han saktade in farten lite grann samtidigt som han fångade ryggsäcken i ena handen och svärdet i den andra.
Då hörde han ur en flicka i hans ålder sprang bakom honom och utan att tänka vände han sig om och stack svärdet i flickans mage.
Då insåg han vad han hade gjort, han hade dödat Levionne Allard från sitt eget distrikt utan att se sig för.
Han bet läppen lite svagt innan han fortsatte in i skogen, det torra underlaget knakade under hans fötter och han stannade inte förs än han hade kommit några hundra meter in i skogen.

Han satte sig ner på en sten bakom några träd och torkade bort lite blod han fått i ansiktet vid ymnighetshornet med jackärmen innan han började kolla i ryggsäcken efter användbara saker och saker han skulle kunna lämna där för att få en lättare packning.
Men han kunde inte lämna något där, allting var viktigt att ha i den varma solen och den torra öknen så han la i svärdet i ryggsäcken så bara skaftet stack upp, satte på sig ryggsäcken och började gå rakt framåt.

Solen brände i ryggen på honom och det började bli allt tunnare med skog så han beslöt sig för att börja leta efter lite bär att äta på kvällskvisten innan han klättrade upp i närmaste träd och sov.
Han försökte sysselsätta sig hela tiden och han beslöt sig att inte stanna förs än han kom upp i ett träd, han behövde komma på andra tankar och koncentrera sig på nuläget och inte vad som hände i början av spelen.
Solen började gå ner när han slutade leta efter bär, han hade hittat en näve tranbär som han stoppade i ytterfacket av ryggsäcken innan han började klättra högt upp i ett träd in närheten som såg stabilt ut.

Tintin hittade en gren nästan högst upp som såg bra ut och sedan band han fast sig vid grenen, sedan var det bara att vänta och sova tills solen gick upp igen.
Han tittade igenom ryggsäcken lite noggrannare den här gången, i ryggsäcken låg en tom aluminiumflaska och en bit bröd sen hade han även repet som han hade bundit fast sig med innan han skulle somna.
Han tänkte en stund på Levionne, hon hade trots allt varit hans vän några timmar innan spelen började så varför hade han varit så klantig och dödat henne bara några minuter efter startsignalen?
Det blev inte så mycket mer tänkande på det innan han slutligen föll i en djup sömn och för en gångs skull kunde han börja andas lugnare och slappna av ett tag.

Men han väcktes sedan av att nationalsången spelades, spelledarna hade tappat bort sig helt och glömt bort att spela nationalsången och visa de fallna.
Och det var rekordmånga fallna, hela sexton stycken hade dött vid blodbadet och sedan hade antagligen några dödats efteråt.
Tintin räknade snabbt ut vilka som var kvar förutom honom och han insåg att det dels var karriäristerna från distrikt 1 och 2 som hade slagit ihop sig som vanligt och sedan måste det vara fyra till som antingen gick själva eller som hade slagit sig ihop med någon.

Det skulle han ta reda på – i morgon.

(ursäkta för ett långt kapitel :3 )

Ny läsare här. superbraaaa!

Nejdå, långa kapitel är bra :3 Mer!

Kapitel 9 – I miss you

Morgonen där på vaknade Tintin tidigt, solen hade precis börjat gå upp och en del fåglar hade börjat kvittra.
Inte en enda människa syntes i området så de flesta måste ha tagit sig till utkanterna för att invänta en festmåltid eller liknande så Tintin hoppade ner från sitt sovställe, men precis när hans fötter nuddade marken hörde han en smäll från kanonen.
Ännu en död, sju personer kvar om inte han hade missat att någon dött under natten men oddsen för att det skulle ha hänt var låga.

Han började gå och försöka hitta något att ta med sig på sin vandring under dagen, han förstod att det skulle bli riktigt varmt denna dag så han började leta upp vatten men utan resultat.
Spelledarna hade antagligen torkat ur vattenkällorna runt de områden spelarna var så att de skulle börja gå inåt mot mitten där det antagligen hade placerats en vattenkälla under natten.
Timmarna gick och skogen började bli allt tjockare vilket var ett säkert tecken på att han var närmare ymnighetshornet och att en spelare kunde vara i närheten.

Men värmen blev värre och utan vatten kom han inte längre än 300 meter från ymnighetshornet på ett ungefär så han sjönk ner bakom en sten och försökte desperat leta efter något att äta, något med vätska så att han skulle kunna leta efter vatten ett tag till.
Men det enda han hade var brödet, en halvbränd limpa som antagligen hade lagts ut för att någon deltagare skulle kunna överleva ett tag till.
Brödet var bränt mest på undersidan och torrt och det smakade bara mjöl, men med det kunde han ta sig fram till ett bra gömställe vid ymnighetshornet och titta efter en vattenkälla.

Precis när han hade svalt en bit till av brödet hörde han kanonen och sedan några fotsteg som kom springande mot honom.
”Där är han ju, ta honom!” hördes en av fotstegen sägas och sedan kom stegen fortare.
Utan att tänka flög Tintin upp på benen igen och började springa längre in i skogen åt det hållet han hade kommit ifrån, men gruppen av deltagare hann komma i kapp honom och en av de lyckades dra honom baklänges i jackärmen och fick ner honom på marken.

Nu var han fast och så otroligt nära.

”Vem har vi här då?” sa en av pojkarna som lyckats dra ner Tintin på marken och höll nu fast honom.
”Remi..” sa Tintin högt och tydligt ”Tintin Remi, distrikt 6”.
”Åh..” hördes en av de lite mindre flickorna säga ”Baby-faced Assassin har visst hamnat i en fälla”
Baby-faced Assassin, var det ett smeknamn han hade fått innan han gick in i arenan eller fick han de när han hade dödat Levionne? Oavsett vad så hade han börjat kallas det.
”Ska vi fixa honom nu eller kan han vara värdefull?” sa någon annan i gruppen.
Tintin tittade upp lite grann och såg att de som hade fångat honom var en grupp om tre personer , två av de från distrikt 2 och en av de, den som verkade vara ledaren i den lilla gruppen var en flicka från distrikt 4.
Alltså var den från distrikt 1 själv ute i vildmarken och försökte överleva.

”Jag ser ingen anledning till att ha en yngling från Distrikt 6 med i våran grupp, ju mindre vi blir desto bättre. Jag fixar honom” sa flickan från Distrikt 4 och tog en av knivarna hon hade i bältet.
Hon satt bredvid honom och hennes ögon var fulla av förväntan och mördarkänslor.
”Några sista ord, baby-faced.. assassin?”

Åh, spännande :3