One Way Out. [SV]

Tack så mycket allihop för att ni kommenterar och fortsätter läsa! Nästa kapitel kommer antagligen imorgon eller på Måndag!


Kapitel 3.
Draco Malfoy:

Sorteringen började på precis samma sätt som den gjort i 6 år tillbaka, och Draco mindes mycket väl hur det var att stå där framme och nervöst vänta på att professor McGonnagall skulle placera den slitna hatten på hans blonda huvud.
Professor McGonnagall harklade sig och tittade i ut mot de pyttesmå förstaårseleverna.
”När jag ropar upp erat namn så kommer ni fram och sätter er på pallen här så ska jag placera sorteringshatten på era huvuden.” Några av förstaårseleverna nickade svagt medan andra bara såg livrädda ut, och några hade även en antydning till förväntan i sina ansikten.
”Jones, Elanora!” ropade professor McGonnagall och en liten flicka med en blond hästsvans trippade fram.
Efter några sekunder utropade hatten,
”GRYFFINDOR!” och Gryffindorbordet applåderade kraftigt när Elanora slog sig ned bredvid Seamus Finnigan.
”Boomslang, Sara” en liten flicka med kaxig uppsyn slog sig ned på pallen och innan hatten ens hade nuddat vid hennes huvud utbrast hatten ”SLYTHERIN!” precis som i Dracos fall. Det ironiska var att flickan faktiskt var blond.
Efter en lång stund (väldigt tröttsam också för den delen) ropade McGonnagall ut de sista namnen (”Falk, Sophie” och ”Falk, Andreas” till Hufflepuff) och Draco pustade ut. Dumbledore höll inget tal utan klappade bara med händerna och då dök det upp en massa olika sorters mat på de skinande rena guldfaten som alltid.
Draco åt så mycket han orkade, han hade varit hungrig i flera timmar, men när det kom till saken hade han inte lika stor aptit längre.

Efter middagen och efter han hade gått och lagt sig låg han vaken och tänkte. Han tänkte på Hermione och hur han någonsin skulle få henne att tycka om honom. Han hade ju mobbat henne i 6 år. Draco suckade för sig själv och han hörde hur Blaise vände på sig i sömnen. Kanske skulle han bara sluta mobba henne, och försöka vara lite trevlig ibland? Så länge hans vänner inte fick reda på det. Det skulle bli katastrofalt.

Nästa morgon vaknade Draco med ett ryck. Blaise, Crabbe och Goyle hade redan klätt på sig så han skyndade sig att göra det samma och fixa till sitt morgon rufsiga hår. Blaise fnyste åt honom när han kollade sig i spegeln en sista gång och slätade till en tofs på bak huvudet.
Väl nere i matsalen åt Draco inte så mycket. Deras första lektion var Örtlära med Ravenclawarna och sedan hade de dubbeltimme i Försvar mot svartkonster med Gryffindorarna. Det var den delen han oroade sig mest för. Han skulle bli tvungen att vistas i samma rum som Hermione i två hela timmar. Shit, bara han inte började svettas så mycket att han fick blöta fläckar under armarna och började lukta illa! Det fick bara inte hända. Därför ursäktade han sig till professor Sprout och sa att han var tvungen att gå på toa, men istället sprang han ner till sovsalarna och hämtade sin oemotståndliga killparfym.
”Vad lång tid du tog på dig, Mr Malfoy!” konstaterade professor Sprout irriterat när han återvände.
Draco mumlade någonting ohörbart till svar.
”Ni kan plocka ihop nu, också ses vi i övermorgon!”
Draco rafsade ihop sina böcker som han hade lagt undan på bänken och skakade av lite jord från den ena. Han försökte att andas djupt, drog några misslyckade andetag och tog sedan ett till. När han fått kontroll över sin andhämtning någorlunda bra, kände han hur hans hjärta pulserade med hårda slag innan för bröstet. Han såg antagligen blekare ut än vanligt i det perfekta ansiktet, för Blaise frågade,
”Hur mår du egentligen, Draco? Du kanske borde gå till madam Pomfrey?” Just i den stunden var Draco glad för att ha Blaise Zabini som vän.
”Jag mår bra tack, Blaise.” svarade han lite kort. Egentligen skulle han vilja berätta hur han kände i den stunden för Blaises mjuka Slytherin personlighet. Men skulle man föreställa den tuffa Slytherin killen utan känslor så var det inte alltid så lätt att förklara för folk vad deras vänskap betydde för en.

Inne i lektionssalen hade både Dracos puls och andhämtning konstigt nog lugnat ner sig ytterligare och han kände hur en del av hans självsäkerhet började återvända. Men trots det så kände han hur en del av nervositeten och ängslan fortfarande klamrade sig fast inuti honom.
Lektionen började utan problem och professor Snape bad dem att skriva en uppsats om vad ett bett från en Billywig hade för inverkan.
Draco kände sig inte speciellt förberedd eller påläst, men nu visste han hur han skulle få träffa Hermione lite mer i ensamhet. Biblioteket.

jättebra! Vill veta vad som händer!

Jag med! Den är amazyn!

åååh, vad bra DD

hur bra som helst !

Sjukt bra! ;o

Kapitel 4.
Hermione Granger:

”Hermione, kommer du? Det börjar bli rätt sent, vi kan skriva mer på uppsatserna imorgon! Jag är då jätte trött i alla fall.” Att Ronald aldrig slutade prata.
”Nej, jag vill få klart åtminstone professor Sprouts uppsats ikväll, men gå och lägg er ni.” Hermione försökte hålla irritationen borta från sin röst.
Harry och Ron himlade med ögonen, men lät henne vara. Hermione pustade ut när de äntligen hade gått, trots att hon fick lite skuldkänslor för det. Men hon kunde faktiskt behöva lite tid för sig själv ibland. Det var ju inte hennes fel att hon blev så trött på Rons eviga pratande oh Harrys…ja, vad var det egentligen som var problemet med Harry? Hermione visste inte riktigt, men det var hursomhelst skönt att slippa dem båda ett tag.
Hermione slog sig ned vid ett närliggande bord med en tung suck. Han doppade sin fjäderpenna hon köpt när de varit i Diagongränden för några veckor sedan i en flaska med bläck som stod bredvid hennes halvt färdigskrivna uppsats om vatten plantor i saltvatten och började skriva.

Draco Malfoy:

Han vandrade med bestämda steg mot våningen där biblioteket låg. Han brukade inte vara där så ofta, bara när han behövde en speciell bok till en extra klurig uppsats. Draco brukade inte lägga ner så mycket tid på sina läxor, utan slarvade mest igenom dem.

Han svalde hårt och tog de sista stegen in i biblioteket. Det var tomt. Eller nästan i alla fall. Dracos hjärta tog ett skutt när han såg den brunhåriga figuren som satt lutade över en hög pergament och ett halvt dussin böcker. Hermione Granger.

Han drog ett tyst, djupt andetag och gick in bakom bokhyllan som låg närmast. Hermione verkade inte ha hört honom. Draco kände hur hans hjärta bankade hårdare än någonsin. Han drog ett till djupt andetag och klev fram ur sitt gömställe, lite högljuddare så att hon skulle bli förvarnad om att det var någon där. Men Hermione verkade vara så uppslukad av sin text att hon inte lade märke till honom.
Han harklade sig lite grann och viskade ”Granger.” Sen suckade han åt sig själv inombords. Han måste sluta kalla henne vid efternamn.
Hermione hoppade till och vände sig snabbt om. När hon såg vem det var fylldes hennes ögon med rädsla, irritation och glädje på samma gång. Han kunde se hur hon försökte neutralisera sina ansiktsdrag och hon frågade,
”Va-Vad vill du, Malfoy?” lite för ostadigt för att låta riktigt säker.
”J-jag ville bara fråga h-hur… em… vad du… jag menar…” han rodnade och Hermione gav honom en frågande blick.
”Äsch det var inget.” han började uppgivet gå mot utgången.
”Malfoy, vänta!”
Han vände sig om och såg att hon hade rest sig ifrån stolen.
”Du kan kalla mig Draco…”
”Draco…” hon såg ut att smaka på hans namn med tungan. ”Var det något särskilt du ville?”
”Nja… eller jo, förresten…” Hon såg uppmanande på honom.
”Förlåt.” han kunde inte komma på något bättre att säga så han vände på klacken och gick där ifrån.

Hermione Granger:

Vad tusan tog det åt killen? Förlåt? Menade han det eller var det bara något han sa? Hennes känslor svajade lite fram och tillbaka. Den förnuftiga sidan av henne vägrade tro att han verkligen menade det, medan den förälskade sidan av henne mycket gärna ville lita på hans ord. Hon rafsade ihop sina grejor från bordet. Hon hade inga tankar på att avsluta uppsatsen nu. Hon behövde helt enkelt en god natts sömn.

azome!

Egentligen hade jag tänkt vänta på fler kommentarer innan jag la upp nästa kapitel, men nu har jag så många på lager att jag knappt kan hålla reda på dem!


Kapitel 5.
Hermione Granger:

Nästa morgon när hon vaknade var hennes första tanke om hon skulle berätta för Ron och Harry eller inte. Saken var den att de skulle ändå aldrig tro på det, och hon visste ju inte ens om hon gjorde det själv, så det var nog ingen god idé trots allt.

När Hermione kom ner till Stora salen letade hon direkt men diskret med blicken efter Slytherin bordet. Han var där. Han satt bredvid Blaise Zabini och Pansy Parkinson. Pansy försökte ta hans hand och Hermione kände hur en okontrollbar svartsjuka steg inom henne. Hon ville skrika till Pansy ”Låt bli honom, han är min!” men lyckades kontrollera instinkten.
Draco ryckte bort handen och verkade fräsa någonting åt Pansy. Synen gladde Hermione fast hon aldrig skulle erkänna det.
Hermione slog sig ned mellan Harry och Ginny och började äta. Allt tänkande hade gjort henne jätte hungrig.
”Vach ha’ schvi fö’ första lekchtion?” frågade Ron Hermione med munnen full av mat.
”Tugga ur mu innan du pratar, jag hör inte vad du säger!” fräste Hermione till svar.
”Vad Ron försöker fråga dig är vad vi har för första lektion.” sa Harry hjälpsamt.
Hermione kollade på schemat hon drog upp ur väskan.
”Trolldryckskonst med Slytherinarna.”
Ron verkade vilja spotta ut maten på den som var den nästa person att upprepa Hermiones ord. Harry såg ganska oberörd ut medan Hermiones hjärta tog ett skutt vid tanken.

Harry, Ron och Hermione var i riktigt god tid eftersom Hermione hade dragit med dem dit rio minuter tidigare än nödvändigt.
”Vad skulle det här vara bra för?” frågade Ron surt.
”För att du ska lära dig att komma i tid, Ronald Weasley.
Harry flinade och Ron knyckte irriterat på nacken just som en lång, blond figur kom in genom dörren med ett litet följe av elever bakom sig. Hermiones hjärta tog ett skutt och hamrade hårt mot insidan av bröstet. Bara han inte hörde!
Hon tyckte att hon kunde se hur hans blick följde henne när hon slog sig ned på stolen och hans ögon var helt utan den retsamma blicken som brukade fylla dem, de var snarare fulla med värme. Men hon inbillade sig säkert.
Lektionen började men lyckades inte fånga Hermiones uppmärksamhet. Hennes tankar virrade iväg åt andra håll.
”Miss Granger, lyssnar du ens?” skrockade professor Snigelhorn. ”Du svarade inte på min fråga.”
”Ursäkta sir, kan du ställa frågan igen?” sa Hermione förvirrat och tycke sig höra ett flickaktigt fniss från sidan där Slytherin eleverna men hon ignorerade det.
”Vad hette kärleksdrycken som jag visade er förra året?”
”Amortentia.” svarade Hermione snabbt.
”Bravo, Miss Granger, Bravo! Fem poäng till Gryffindor.” professor Snigelhorn såg överlycklig ut.

Ååh två jättebra kapitel :')