Harry Potters liv efter striden [SV]

HELT AWESOME bevakar lungt

Kapitel 6 kommer när min storasyrra släppt mig ur sitt babbelvåld...
EDIT: Nu släppte hon mig så jag ska lägga upp det

Kapitel 6: Två förändrade liv och ett nytt

Harry hade för länge sedan konstaterat för sig själv att det var väldigt svårt att jobba när solen sken in igenom fönstret och man var tvungen att läsa en förfärligt ointressant och framförallt förfärligt lång faktatext om dementorer, men han slapp inte direkt undan det för det.
'Dementorens värsta vapen är dementorskyssen...' Jamen, det hade han lärt sig när han var tretton... Han suckade, sköt ifrån sig häftet och tillät sig själv att ta en liten paus i läsandet medans han betraktade det konstgjorda fönstret, där solen fortfarande lyste in. Helt plötsligt fångades hans gröna ögon av något annat, starkt lysande, bakom honom. Han vände sig snabbt om och såg Lunas harpatronus sitta och titta på honom. Han tittade förvånat tillbaka på den.
”Vad vill du?”, Frågade han den förvånat och kände sig helt otroligt dum. Haren tittade en stund till på honom och började sedan prata.
”Jag tror du får lämna jobbet för ett par veckor nu”, hördes Lunas röst. ”Det verkar inte så bråttom än, men... jag tror Ginny skulle bli lugnare om du kom.” Haren löstes upp och Harry behövde inte tänka efter en sekund för att förstå vad Luna menat. Han tittade en hastig blick på den mörkgröna klockan över dörren som visade att klockan var ganska precis 12, och satte fart mot Kingsleys kontor.

Kingsley tittade upp från några papper när Harry andfått satte sig på stolen mittemot honom.
”Du ser stressad ut”, sa Kingsley och log. ”Något brådskande?”
”Ja, det kan man kalla det... Jag skulle behöva gå ifrån jobbet”, sa Harry och försökte få sin stressade andning att återgå till det normala. Kingsley nickade långsamt och tittade på sin kalender. Sedan tittade han intresserat på Harry.
”Gissar jag rätt om jag får det till att du ska bli pappa nu?”
”Det verkar tydligen så”, sa Harry. ”Så...”
”Du får ledigt, såklart. Jag pratar med din chef.” Kingsley log. ”Lycka till... Och hälsa Ginny.”
”Ja, visst...” Harry reste på sig och gick ut ur kontoret för att transferera sig hem.

Ginny såg inte ut att ha särskilt ont för tillfället, men hon såg ändå lättad ut när Harry kom in i vardagsrummet och Luna sken upp.
”Perfekt. Nu ska jag prata med dina föräldrar, jag ska bara flampulvra mig dit...” Hon gick fram till brasan och sträckte sig efter krukan som stod på spiselhyllan.
”Varför inte bara stoppa in huvudet?” Ginny rynkade pannan.
”Det går inte, då ökar man större risk för att bli angripen av narglar”, sa Luna upprört och klättrade in i brasan. Ginny skakade på huvudet när hon försvann och Harry vände sig till henne.
”Vad har hänt?”
”Inte särskilt mycket...” Hon började andas kort och tog sig för magen. ”Fast det gör ganska ont”, lyckades hon få fram genom smärtan. Harry kramade om henne.
”Du fixar det. Din mamma kan säkert något för att lindra smärtan...” Harry fattade inte riktigt hur han lyckades låta så lugn och sansad, men det gjorde han i alla fall. Ginny andades ut, uppenbarligen hade smärtan släppt.
”Ja, jag antar det. Hoppas det går snabbt för Luna.” Hon hann precis säga det så dök Luna upp i brasan igen.
”Ni får packa det ni behöver och sedan transferera er till Kråkboet”, sa hon och nickade. ”Molly säger att det blir bättre där.” Hon försvann.
”Klarar du att packa, eller ska jag göra det åt dig?” Harry tittade på Ginny.
”Eftersom jag inte står ut med tanken på att du skulle glömma något viktigt klarar jag att packa.” Hon blinkade busigt åt honom och reste sig upp från soffan.
”Hur lyckas du med att vara uppkäftig just nu?” Harry skakade på huvudet och Ginny skrattade.
”Inte uppkäftig, ärlig. Och det är roligt att vara uppkäftig mot dig eftersom du saknar förmågan att bli arg på mig”, sa hon med ett leende som övergick i en grimas när en ny värk började och hon sjönk ner i sittande ställning på golvet medans hon andades djupt. ”Det går över”, sa hon snabbt när Harry såg oroligt på henne. ”Börja packa lite du.”

Harry var inte så lite imponerad av Ginnys effektivhet när hon lyckades packa snabbare än honom trots alla pauser hon var tvungen att göra, och de blev klara hyfsat snabbt.
”Transferens?” Ginny reste på sig från golvet och sträckte ut sin hand, som Harry tog. Han blundade, koncentrerade sig hårt på Kråkboet och några sekunder senare hade de hamnat omkullvälta på golvet i Kråkboet.
”Varför ligger vi på golvet?” Ginny lät förvirrad.
”Jag kanske var okoncentrerad...” Harry reste på sig och hjälpte Ginny upp från golvet. Bill tittade upp från sin tidning.
”Hej på er. Mamma... De är här nu!” Ropade han upp till övervåningen.
”Nu är ni här!” Luna kom in i rummet, glatt leendes. ”Gick det bra att packa?”
”Förvånansvärt”, sa Harry skrattande medans Ginny slog sig ner i en soffa.
”Är det okej med dig, hittills?” Bill tittade med en glimt av oro i ögonen på Ginny.
”Just nu.” Hon ryckte på axlarna.
”Och med dig, Harry?”
”Det är okej med mig...” Harry satte sig på armstödet till soffan och Ginny lutade huvudet mot hans ben medans Molly stormade in i vardagsrummet.
”Hej Ginny, Hej Harry... Vi kan gå upp.”
”Jag skulle gärna prata lite med Harry först”, sa Bill. ”Jag har varit med själv och så...”
”Om du vill, så... Går det bra med dig, Harry?” Frågade Molly.
”Visst, det går jättebra...” Harry svarade automatiskt, utan att tänka efter. Ginny och Molly gick upp till Ginnys rum och Harry satte sig på den plats som redan var aningens uppvärmd av Ginny.
”Helt ärligt nu... Hur känns det?” Bill tittade granskande på honom och Harry tänkte efter en stund.
”Läskigt... Fast jag antar att det kommer gå bra.”
”Det kommer det nästan garanterat... På tal om läskigheten, ja... Det är ganska blodigt.” Bill log lite. ”Men det är en häftig upplevelse, och den är inte farlig. Folk har överlevt sedan världen skapades.” Han skrattade och Harry drog lite på munnen.
”Något jag ska tänka på?”
”Hm... Inte så mycket mer än att, typ... Vara med. Försök göra det du kan. Fy, vad jag är dålig på att peppa...” Bill skrattade och Harry drog också på mungiporna.
”Jag kanske ska gå upp till de.”
”Gör det... Lycka till! Jag väntar”, sa han leende och tog upp sin tidning igen.
”Var är Fleur och Victoire, förresten?”
”De är i Frankrike. Jag kunde inte följa med, för de är hemma igen imorgon och jag har jobbat tills nu, så de fick en tjejresa.” Harry nickade och gick uppför trappan till övervåningen.

Molly höll på att bädda om sängen med handdukar när Harry kom in, men Ginny, som satt sig på fönsterbänken och för tillfället inte såg ut att ha särskilt ont, lyste upp i ett leende.
”Har du pratat klart med Bill nu?” Frågade hon. Harry nickade, satte sig bredvid henne och tittade frånvarande ut genom fönstret. Solen lyste inte lika starkt längre, och en del moln var på väg mot den. Han hörde Ginnys andning bli mer ansträngd och lade en arm om henne, samtidigt som han önskade att han kunde göra något mer.

”Finns det verkligen ingenting jag kan ta nu, mot den här sjukt irriterande smärtan?” Frågade Ginny irriterat efter drygt två och en halv timme utan någon som helst förändring.
”Det fanns den där konstiga gasen”, påminde Harry henne.
”... Som för det första fick mig att känna mig onykter och för det andra fick mig att må illa. Nej tack, du.”
”Jag vet inget mer än den”, suckade Molly. ”Det finns en jättebra förtrollning, men då måste ha vattnet gått. Det har det inte.”
”Inte en droppe”, muttrade Ginny. ”Hur lång tid tar det, egentligen?”
”Olika. Väldigt olika. Tydligen lång tid i detta fall.” Molly log.
”Det har vi upptäckt.” Harry skrattade och Ginny drog lite på mungiporna hon också.
”Bara att vänta, antar jag.” Hon bet sig i läppen. ”Och stå ut med värkarna.”
”Det har gått bra hittills.” Harry kysste henne mjukt på pannan.
”Ganska.” Hon andades ut när den släppte och suckade. ”Jag måste röra på mig innan jag blir en staty här.” Hon reste på sig och så fort hon tagit ett par steg rann det vatten om hela henne.
”Det kanske var det där som behövdes”, sa Harry och nickade mot pölen som bildats på golvet. Molly skrattade och Ginny såg ganska äcklad ut.
”Det här känns inte särskilt fräscht.”
”Jag vet”, skrattade Molly. ”Men då slipper du ju i alla fall klaga på att det inte har gått. Alltid något.”
”Hm, ja... Hur lång tid brukar det rinna?”
”Runt fem minuter.”
”Blä”, sa Ginny och skrattade lite. ”Jag tror jag går till badrummet i så fall...” Hon log och försvann ut ur rummet.

Några minuter senare lyckades Molly i stort sett ta bort smärtan med en fiffig förtrollning, och gjorde någon ytterligare trollformel så att de kunde följa på ett papper när Ginny hade ont, eller snarare sagt, borde ha haft ont.
”Det är en ganska lustig känsla att se att man har ont, när man har inte det”, sa Ginny och följde den taggiga linjen med fingret. ”Ser det bra ut, mamma?” Molly lutade sig över axeln på henne och kollade.
”Ja då, ganska. Fast det är ett tag kvar, tror jag.
”Tack för det”, muttrade hon surt. ”Hur lång tid kommer det här att ta, egentligen?”
”Det är oförutsägbart.” Molly log.
”Finns det något man kan göra medans man väntar?”
”Vad brukar du göra när du inte har något att göra?”
”Spela Quidditch. Fast det är ingen bra idé just nu, antar jag.” Hon skrattade lite.
”Vi kan spela trollkarlsschack”, föreslog Harry och Ginny lyste upp.
”Det låter bra. Jag har inte hunnit ta någon revansch för senast än...”

Efter att ha spelat schack, läst, ätit middag, spelat schack igen och pratat lite med Ron och Hermione som kom för att vänta tillsammans med alla andra bestämde Molly för säkerhets skull att ta bort Ginnys smärtlindring en stund för att den inte skulle överdoseras, men Ginny klarade knappt en minut utan den, så hon trollade tillbaka den igen och bestämde sig för att låta Ginny sova en stund medans Harry gick ner i vardagsrummet.

Alla tittade nyfiket på honom så fort han kom ner. Han skakade på huvudet och kunde skymta lite besvikelse i ansikten på Ron, Hermione, Bill, George och Angelina, medans Arthur och Percy fortfarande såg ganska neutrala ut.
”Det kan ta tid”, sa Arthur tröstande. ”Verkar det vara lång tid kvar?”
”Nja”, sa Harry ärligt. ”Molly trodde inte det, i alla fall. Fast nu sover hon.”
”Molly eller Ginny?” Frågade Ron fundersamt.
”Ginny, klantskalle”, fräste Hermione. ”Det tror i alla fall jag.”
”Ginny, ja.” Harry satte sig ner i en soffa. ”Jag vet inte om Molly också har somnat, men jag tror inte det.” Han log.

Han satt där ett bra tag, pratade och diskuterade med alla andra om bland annat Quidditch. Det var väldigt skönt att stressa ner ett tag, och bara få tänka på något annat, särskilt med tanke på att om några timmar skulle det nästan garanterat finnas en person till att tänka på. Harry hade inte riktigt kopplat helt och fullt än att barnet skulle finnas med de genom resten av deras liv, och när han kom på det kände han sig ännu mer nervös. Tänk om han inte kunde känna några känslor för det? Ron, som satt bredvid honom, verkade se att han såg nervös ut och klappade honom vänskapligt på axeln. Harry log lite mot honom och tittade på den av klockorna i Kråkboet som visade den vanliga tiden, och alltså visade att klockan var halv elva på kvällen. Harry kände en lustig instinkt att han borde gå upp till Ginnys rum igen, och utan att tänka efter reste han på sig och gick upp dit.

Han gjorde rätt i att gå upp, för även om Ginny sov när han kom in tog det inte lång tid innan hon vaknade, och en halvtimme senare satt Harry, fortfarande väldigt omtumlad men otroligt lycklig, med en liten pojke, avtvättad, påklädd och invirad i en handduk, i sina armar. Han kunde inte förmå sig att slita blicken från honom. Det lilla hår som fanns var brunrött, ögonen var kopior av Ginnys underbara bruna, och de tittade nyfiket runt i rummet. Ginny hade gått för att duscha (Dels för att känna sig fräschare, Dels för att hennes hjärna skulle få en chans att ta in allt) och Molly bäddade återigen om sängen. Ögonen stannade på Harry, och när han för första gången såg in i ögonen på sin son tänkte han att den allra minsta oro varit i onödan. Solen höll på att gå ner utanför fönstret, och ljuset var väldigt behagligt. En nappflaska stod bredvid på fönsterbänken, men pojken hade inte velat ha mer än halva, så Harry hade gett upp. Ginny kunde få försöka senare.

Fem minuter senare lämnade Molly rummet, och Ginny kom in och satte sig bredvid honom. Hon såg ganska trött ut, men hon log större än Harry någonsin kunde påminna sig att hon gjort när hon såg den lilla pojken i Harrys famn, som däremot inte verkade fästa någon större uppmärksamhet vid henne förrän Harry flyttade på honom till Ginnys armar.
”Du vet att du var fantastisk, va?” Harry log och strök handen över hennes lätt fuktiga hår. Hon log, men ryste ändå till vid påminnelsen.
”Det var hemskt. Fast det var för en bra sak, i alla fall.” Hon skrattade lite nervöst. ”Har du mycket emot släktnamn?”
”Nej... Hur så?”
”Jag har alltid gillat namnet James.”
”När jag tänker efter”, Harry skrattade, ”Så har de samma ögonfärg. Fast det blir säkert femte generationen James i så fall.”
”Det är ganska gulligt, enligt mig, med namn som gått från generation till generation.”
”Ja, det är absolut inget fel på James… Det passar faktiskt lite. Heter du James, kanske?” Harry rufsade om det lilla hår pojken hade, men han märkte inget eftersom han hade somnat.
”Han kan heta James så länge.” Ginny skrattade. ”Jag undrar om jag kommer att sova något alls inatt. Jag är ganska trött, men… Jag kommer att ligga och titta på James hela tiden.”
”Du är inte ensam… Han verkar hur som helst inte fästa någon större uppmärksamhet vid oss än.” Harry log igen vid synen av den nu djupt sovande James. ”Vi kommer att bli invaderade imorgon. Först av alla Weasleys, sedan av alla vänner och tidningarna.”
”Tack för påminnelsen… Mamma har ställt fram madrasser. Vi kanske borde försöka sova lite, i alla fall.”
”Ja, jag antar det.” Harry kysste Ginny snabbt på kinden. ”Två förändrade liv och ett nytt idag.”

Babbelvåld? Så hemska är jag väll inte

Jag älskar titlarna på dina kapitel ♥

Joho då Ibland i alla fall.

Tack tack

Jättebra! *bevakar*

Awesome! c:

Tack på er båda två

Bra

Sjukt bra! Har inte hunnit läsa alla kapitel ännu, men du borde skicka in den till nåt bokförlag när den är klar! Jag KOMMER att läsa den!

Jag har forskat och tyvärr har JK upphovsrätt på nästan allt i denna fanfiction, alla karaktärer till exempel, och då får inte jag bli känd på hennes karaktärer, typ..
Men jag ska defintivit skriva något någon gång som jag kan skicka in.