Never and forever (SV)

Vad fiiiiiiiiiiiiiiint du skriver, människa! Gillar dina uttryck! När kommer det mer??? ♥3333333

meeeeeeeeeeeeeer

väldigt bra

Jättebra

nu (äntligen) kommer mer och bara för att det tog så lång tid är det lite längre än vanligt
---------------------------------------------------
Jag gick runt sjön mot huset, det tog bara någon minut att gå till utkanten av gräsmattan, trädgården var enorm. Det fanns en damm där och massor av rabatter och blombuskar och en altan.
Trädgården var tom, huset såg också ut att vara tomt, inte som om någon inte bodde där utan snarare som om de inte var hemma, ändå stod altandörrarna öppna.
Jag tittade fundersamt på huset. Det var något med det… något som jag borde märka men helt enkelt inte kunde sätta fingret på.
”Vem är du?”
Jag hoppade till och snurrade runt vid ljudet av rösten. Bakom mig stod en kille, kanske ett eller två år äldre än mig, med ljust blont hår och ljusgrå ögon.
”Öm…” blev mitt väldigt intelligenta svar.
”Nå?” frågade killen.
”Jag heter Lily.” fick jag tillslut ur mig.
”Och vad gör du i min trädgård?”
”Tekniskt sett är jag bara bredvid din trädgård.” Äntligen började jag få tillbaks talförmågan.
”Vad gör du där då?”
”Tittar.”
Killen höjde tveksamt ett ögonbryn. Han såg ganska… snobbig ut. Egentligen inte rätt ord. Mer… som om han skulle vara bättre än mig, som de där renblods-töntarna från slytherin som James och Albus pratat om.
”Men vem är du då?” frågade jag.
”Angår inte dig.”
Jag knep ihop munnen, gled lätt runt honom och började gå hemåt. Sen stannade jag mitt i ett steg, killen hade muttrat något om mugglare.
”Vad sa du?” frågade jag samtidigt som jag vände mig mot honom igen.
”Inget.” svarade han utan att ens titta på mig.
”Du sa något om mugglare.” sa jag.
Han tittade förvånat upp på mig.
”Är du en häxa?”
”Uppenbarligen.”

meeeeeeeeeeeeeer

Spännande! Fortsätt!

Jättebra!
mer!