The cold in our bodies [PRS]

Hon såg på henne med ett leende medan hon åt. Såg sedan sorgsen ut.
"Det känns läskigt. Varför skulle jag inte se det så? Kan du inte lämna honom. Bara åka?" Hon åt upp det sista och sträckte på sig.
"Jag ska bara klä om så kommer jag ner. Det finns så mycket att göra.."

"Men.. Rätta mig om jag har fel, men det låter som att du har haft att göra med vampyrer tidigare?" Olivias ögon blev större. "Greven är snäll med oss, Alice. Han tar hand om oss.", sa hon, nästan i en ton som att det var något hon intalat sig själv länge. "Jag hörde att du inte skulle jobba hos oss idag, utan vara med någon annan, stämmer det?"

Hon såg på henne och såg sedan ner.
"Inte direkt.." Hon såg sedan på henne.
"Jag vill helst inte göra det. Jag är livrädd för dem. Ivar ser inte vänlig ut...." Hon kände hennes hand och såg nu oroad ut.

Olivia drog osäkert på mungiporna. "Men du är mätt- eller hur? Och han gav dig ett rum. Och du slipper jobba! Han kan inte vara helt genom-ond! Någonting bra gör han menar jag bara." Olivia log påtvingat åt Alice. "Seså, jag hjälper dig med klänningen så kan du gå ner sedan. Jag följer dig om du vill." Hon ställde sig upp.

Hon såg på henne och såg sedan sorgsen ut. Det kändes som något var fel.
"Okej.." Hon svalde det sista och hon reste sig upp. Det gjorde ont i kroppen och hon såg nu på henne.
"Är det något du undrar över?"

Olivia tvekade och såg länge på Alice. Nog hade hon frågor. Vem var Alice? Var kom hon ifrån? Vad betydde tecknet Olivia hade sett på hennes rygg? Varför trivdes hon inte slottet med de andra? Så dåligt hade de faktiskt inte.
Men hon såg också hur trött och sorgsen Alice var. Det var inte läge att fråga henne nu. "Nej. Jag tänker snarare att det är du som funderar på något. Men tids nog, ska du se, så klarnar allt." Olivia strök Alices arm och plockade sedan upp klänningen som var lämnad åt Alice. "Se så fin den är. Jag hjälper dig med snörningen om du vill."

Hon hade tagit sig upp och tagit av sig sitt nattlinne. Lade det på sängen och stod framför henne.
"Du är så vänlig." Hon såg sedan över axeln. Suckade innan hon tog på sig klänningen och vände sig om.
"Ivan verkar så... arg över att inte veta vem jag är."

Olivia gav ifrån sig ett fnittrande.
Hon svarade inte Alice, utan gick fram för att snöra i ryggen på klänningen. "Sådär." Hon backade ett steg. "Wow, du ser kunglig ut!", sa hon förtjust och applåderade. "Jag slår vad om att du passar i allt." Hon fnittrade igen och rörde sig sedan mot dörren. "Greven är van att ha kontroll. Han vet inte vem du är. Varför berättar du det bara inte för honom? Du döljer väl inget?"

Hon såg sig själv i spegeln och hon hade fortfarande Rions halsband på sig. Snurrade runt och såg på Olivia.
"För att jag inte kan. Jag vet att det låter konstigt men det är sanningen." Hon såg på sina händer.
"Jag kanske inte får vara kvar?"

Olivia såg oförstående ut igen när hon rynkade pannan. Hon litade på Alice. "Hm. Det kanske kommer en tid då du kan berätta.", funderade hon och öppnade dörren åt henne. "Det är klart du får vara kvar. Vad pratar du om? Vad får dig att tro det?"