PRS Velleity & Daphne (PJO/HOO]

Fanny sprang runt som en yr höna på lägret. Tillsist visade några halvgudar, som hon trodde var barn till afrodite, henne till Keiron, som tydligen inte var i det stora vita huset.
När de kom fram till Keiron så blev hon chockad. Han var..hälften häst? Lite märkligt ändå.
”Hej, mitt namn är Fanny och...ehm jag har en viss sten med mig..”, sa hon och visade honom stenen.

När de kom till sjukstugan så föll Lana ihop på golvet. Inte förens nu hade hon känt hur utmattad hon var. Hon hörde röster runtomkring henne, hennes halvsyskon hade tagit hand om Ana och My.
Hon kände en hand på sin axel. Hon tittade upp. Lee stod där och räckte henne en kopp varmt te.
"Tack," sade hon och tog emot muggen. Trots den heta sommaren så frös Lana.
"Lana..." sade Lee och tvekade några sekunder innan han satte sig bredvid henne. "Det finns någonting du borde veta. Ni lyckades kanske få hit månstenen men vi misstänker att Kronos armé har hittat en väg hit genom labyrinten...vi... vi förväntar oss en attack ganska snart," sade Lee. Lana kände hur en klump bildades i halsen.

"Ni hittade den", sa Keiron och log mot Fanny. Tyvärr nådde inte leendet ögonen.
"Det är något som hänt va? Dog de andra? vad har hänt?," frågade hon oroat.
"Nej, nej, de andra lever. De kom faktiskt tillbaka nyss.," sa han och Fanny andades ut.
"Dock så har vi anledning att tro att Kronos lyckats hitta en väg in genom labyrinten. Vi väntar oss en attack inom en snar tid...," sa han.
Fanny tog handen för munnen. Hon orkade inte med fler dåliga nyheter. Hon lämnade Keiron och begav sig mot sjukstugan. Den första hon såg var Lana med en kopp te i handen.

Lana log sorgset mot Fanny när hon klev in i sjukstugan.
"Keiron berättade, eller hur?" sade Lana. Det kändes hopplöst, tänk om hela uppdraget varit för ingenting?
___________
Ana vaknade till. Hon visste inte hur länge hon varit medvetslös, men hon låg på en mjuk säng och stirrade upp på ett tak av trä. Rummet hon var i luktade... sjukhus. Hon satte sig upp i sängen. Vad hade hänt? Sedan kom hon ihåg. Hon förde upp handen mot halsen, och kände ett bandage. Det var lite ömt, men det var definitivt inte något djupt sår där längre.
Runtomkring henne gick ett par tonåringar runt i vita sjukhusrockar. Hon såg Fanny och Lana sitta vid en av väggarna. Hon hörde Fanny säga någonting om Luke, en attack, och labyrinten. Först fattade Ana inte, sedan slog det henne. Luke hade till sist hittat vägen till lägret genom labyrinten.
"Åh nej" sade Ana svagt, hennes röst var fortfarande hes. Alla i stugan vände sig förvånat mot henne.
"Är du vaken?" sade någon förvånat.

Fanny kröp i ett hörn och slog armarna om benen. Hon hade inte trott lägret och uppdraget skulle betyda så mycket för henne som det faktiskt kom att göra. Tänk om lägret förstördes nu? När hon faktiskt hade kommit dit. Hon hittade en filt som hon drog på sig.
”Jaa...alltihop”, sa hon sorgset.
Ett svagt ord, som skulle kunnat vara ”Onej”, hördes från Anas säng.
”Är du vaken?” frågade Fanny och höjde på ögonbrynen. Hon visste att halvgudar läckte fort men det där var förvånande.

"Jag vet inte.. men kanske kan jag vara till hjälp.." sade Ana tyst. "Jag arbetade med Luke i fem år. Jag vet vad har han för vapen och jag vet hur hans armé brukar attackera," sade Ana.
Lana och Fanny utbytte en blick. Ana hade en poäng.
"Vi kanske borde ta henne till Kieron?" frågade Lana

"Jag tror det är en bra ide faktiskt," sa Fanny menande. Hon de hade minsta chans att vara bra förberedda skulle det öka deras chanser. Fine, oddsen var extremt dåliga, men då kunde de alltid bli bättre. Fanny reste sig upp och gick mot dörren.

Ana kunde gå. Visst kände hon sig lite skakig, men Apollo-barnen hade gjort ett bra jobb med att läka henne. Lana gick precis bakom henne medan de gick tvärs över lägret.
Herregud, hon hade inte varit där på nästan fyra år. Allt kändes så bekant men också så ovant. Stugorna, träden. När de gick förbi så vände sig folk och stirrade på dem.
När de gick förbi Hermes-stugan så kunde Ana inte låta bli att försöka få en skymt av sina syskon. Tyvärr verkade stugan tom för tillfället.
Tillsist stannade dem.
"Här är stora huset," sade Lana.

Fanny gick med Lana och Ana tvärs över lägret. Tydligen var dem ett hett samtalsämne för viskande röster hördes från alla håll och nyfikna blickar kollade på dem. De kom från till det stora vita huset och Fanny gick upp för trappan. Hon lyfte upp handen och knackade på dörren. Knappt en halv sekund senare öppnades dörren och Keiron klev ut.

Keiron kände igen Ana, hans ögon blev vida av förvåning.
"Anastasia Petrova," sade han "Det var... ett bra tag sedan," sade han långsamt. Han såg på henne, och verkade försöka bedöma hennes trovärdighet. Runt om kring dem hade en liten samling människor samlats. Ana sneglade över axeln och såg att en av dem som stod där var Travis Stoll. Han såg väldigt förvånad ut. Ana tittade upp mot Keiron igen.
"Jag har inforation... om Luke," sade Ana till sist. Keiron nickade.
"Kom in," sade han.