Criminal love PRS rollspelargärna och Emma07

Aaron hade varit iväg och handlat, han hade så smått fått börja jobba och sånt igen - dock var han ännu inte tillåten att börja som vanlig brandman igen, utan hade istället hamnat på adminstration så länge. Så fick dem se sen. De hade också pratat på att han kanske skulle föreläsa, men han var inte säker ännu på hur bra han ens skulle kunna prata inför grupp. I övrigt var han relativt oskadd ändå sen olyckan - hans arm och bröstkorg hade blivit väldigt brännskadade och huden skulle aldrig bli sig lik igen. Vilket var något han skämdes för och helst inte visade öppet. När han kommit in hade han rätt snart fått syn på kartongen till det där graviditetstestet, och av att hon inte visat sig ännu så anade han genast oråd. Han fann henne snart i sovrummet, mycket riktigt rödgråten som befarat.
"Men älskling då", sade han med en suck, gick fram för att kunna dra in henne i en kram.

Hon såg upp när Aaron kom in i rummet, självklart ville hon inte visa något för honom men när han la armarna om henne så kunde hon inte hålla tillbaka tårarna utan hon började tyst snyfta i hans famn.
- vad är det för fel på mig? Varför går det inte? Viskade hon mellan snyftningarna och man kunde verkligen höra hur ledsen hon var, inte bara för sin egen skull utan för att hon så gärna ville att han skulle komma hem och hon skulle kunna visa honom en graviditetssticka med ett plus på. Varje gång hade hon hoppats men varje gång hade hon blivit exakt lika besviken.

Aaron höll om henne ordentligt och suckade lätt, strök henne över ryggen med händerna. Att se henne såhär gjorde ont i honom, samtidigt som det också smärtade att veta att dem misslyckats ännu en gång. Och att hon dessutom lade skulden på sig själv? Det kunde lika gärna vara han som inte var kapabel till det.
"Du kan inte tänka så, vi vet inte varför det inte gått", viskade han tillbaka, gav henne en puss på pannan.
"Ifall det är meningen att vi ska få barn, så kommer vi nog få det. Är det inte meningen, så får det vara så", sade han mjukt.

Hon såg upp på honom och torkade tårarna.
- jag var hos läkaren idag, jag ville inte säga något för jag ville först veta vad han skulle säga och kunna bearbeta det. De gjorde tester och det är mig det är fel på, enligt läkaren har jag mindre chans att kunna få barn naturligt än andra kvinnor mumlade hon och kröp ihop på sängen.
- och du vill verkligen ha barn Aaron, det vet jag att du vill. Det kanske är meningen att du ska vara med någon annan sa hon, nästan lika tyst som en viskning, medan hon pillade med sin kudde och såg ner i täcket. Det gjorde ont att säga det men kanske var det saningen.

Aaron lyssnade, förvånad över att hon gett sig av dit och resultatet.
"Du borde ha sagt något, det här är sånt vi borde ta oss igenom tillsammans", sade han, uppriktigt lite sårad över att hon inte ens sagt någonting om det till honom. Han suckade lite och såg på henne.
"Det där är nåt du bara hittar på. Ja, jag vill ha barn - men jag älskar dig och jag vill inte lämna dig för den sakens skull", sade han.

Hon kröp ihop och nickade sakta.
- Jag vet att jag borde ha sagt något, men jag var väl rädd för resultatet och rädd för vad din reaktion skulle vara, jag var rädd för att jag skulle bryta ihop och jag ville samla mig innan jag berättade för dig. Jag vet att det är fel men det var mitt val sa hon tyst och torkade sina tårar med handen och pillade med sina fingrar.
- jag vet att jag inte ska ha såna tankar, okej? Men det är verkligen svårt, inte för att jag inte litar på dig men för att jag vet att det finns många tjejer som är intresserade av dig och som säkert skulle kunna göra dig till en lycklig gift familjefar. Något jag kanske inte kan sa hon tyst.

Aaron såg på henne och suckade.
"Vi är ett par, låt mig då finnas där när du behöver det. Det borde väl vara vad tillit bygger på, inte sant?" frågade han tyst, något sårad över det och den här nyheten tog ju självklart på honom också. Han hade alltid velat ha barn, och att det kanske inte skulle gå med henne gjorde ont - ändå ville han definitivt inte lämna henne för en sådan sak.
"Det kan finnas hur många andra tjejer som helst, men det finns bara en för mig och det är du. Så nej, jag tänker inte lämna dig för det här - men snälla, prata med mig istället. Och det där är bara en massa kanske - det kan också funka iallafall", sade han envist.

Sophie nickade sakta.
- jo, det är vad tillit bygger på och det handlade inte om att jag inte ville ha med dig, det var ett beslut jag tog som kändes rätt där och då men som jag ångrade när jag kom dit. Jag tror att jag bara ville försöka ha kontroll över situationen sa hon tyst.
Hon såg upp på honom och tog hans händer i sina och kysste dem försiktigt.
- Tack Aaron, tack för att du är stark för oss båda när jag bryter ihop, jag kan va ett vrak ibland sa hon tyst.

Aaron såg på henne och suckade igen.
"Och ett förhållande bygger på tillit. Ser du inte att du ställer till och sårar mer med att inte säga något då?" sade han tyst, han hade ju haft rätt svårt att börja lita på henne igen efter att ha blivit lämnad men hade egentligen till slut börjat få tillbaka det helt. Men det blev ju inte bättre av att hon höll på såhär.
"Jag gissar att nån av oss måste hålla ihop någorlunda iallafall", sade han, även om han kanske tog det hårdare än vad han gav sken av så försökte han iallafall hålla upp det här inför henne.

- Okej helt ärligt Aaron så behöver jag inte höra just nu att jag sårar och ställer till det för det är jag fullt medveten om att det typ är det enda jag gör i det här förhållandet. Jag har precis fått veta att jag kanske inte kan få barn vilket jag har velat sen jag var liten sa hon och reste sig upp.
- strunt samma, jag går ut på en promenad, jag behöver luft. Vi ses om ett tag sa hon och gick ut mot hallen och tog upp paketet till testet som hon slängde i soporna innan hon började dra på sig sina skor medan hon envist torkade bort tårarna som rann längst hennes kinder.