Hush, hush PRS Emma07 och wolfy

Ederel log mjukt emot henne, stannade vid motorcykeln för att dra på sig sin hjälm igen och sätta sig på cykeln. Vägen hem så vågade han köra lite mer som han brukade än vad han hade gjort på ditvägen, kanske för att han fått inse att hon också gillat åkturen vilket fått honom att våga mer. Visserligen inga dumma risker eller något, men ändå mer vågat. Inte hade han egentligen bråttom heller, trots att han verkligen gillade att köra så såg han ändå fram emot att få vara själv med henne. Så hem ville han ju ändå snart. När han väl stannat utanför sitt hus igen var det med ett leende på läpparna, både efter åkturen och bara på grund av henne.
"När behöver jag skjutsa hem dig igen?", frågade han, räknade bara med att han skulle göra det - han kunde ju inte låta henne gå hem när det var så mycket trevligare att köra henne.

Då de var framme klev hon av motorcykeln, tog av sig hjälmen som hon räckte över till honom. Tunga, gråa moln hade dragit ihop sig på himlen trots att det nyss varit solklart väder. Inte för att den snabba förändringen i vädret bekymrade henne, hon skulle ju mysa med sin kära pojkvän inomhus.
"Till kvällen." Grace vände blicken till honom och la huvudet något på sned, som om hon grundligt tänkte efter, "om jag inte skickar ett sms åt mamma om att jag sover över hos dig." Det skulle förmodligen löna sig att hon i såfall skrev att hon sov över hos en vän istället, med tanke på att hennes mor inte var förtjust i Ederel och än mindre att hennes dotter skulle sova över hemma hos honom. Som om det inte hade hänt förut.

Ederel drog av sig sin hjälm för att sen också ta emot hennes, han hade en slags låda bak på som rymde de båda, vilket var väldigt lättvindigt. Det var också där han nu lade ner dem, innan han återigen vände blicken till henne och flinade lätt.
"Jag skulle ju bli besviken om du inte stannade tills imorgon", sade han retsamt, såg på henne med en precis lika retsam blick. I många fall kunde man väl säga att man blev klokare med åren och mer allvarlig, men Ederel hade då definitivt inte blivit det, snarare tvärtom. Han hade väl snarare fått inse att det blir inte roligare än vad man gör det. Fortfarande flinandes gick han med snabba steg fram till henne, lade armarna kring hennes midja.
"Men det ser ut som om vi får gå in nu om vi inte vill bli blöta", sade han med ett leende, lade händerna bättre om henne för att helt sonika - fast inte så lite retsamt - lyfta upp henne och börja gå in.

"Skulle väl bara göra dig gott," tyckte Grace då han menade att han skulle bli besviken om hon inte stannade till följande morgon. Han hade ju under gårdagen tyckt att det varit viktigare att de skulle äta ugnsvarm mat istället för att ägna sig åt henne, så idag kanske det var hennes tur att tycka att det var viktigare att ta sig hem i tid istället för att stanna med honom. Lite kunde han ju smaka på sin egna medicin. Hon hade kanske tagit lite väl vid näsan men det fanns vissa saker hon inte tyckte om. Och det var att komma i andra hand oavsett vad det handlade om. Eller riktigt så allvarligt var det inte. Grace himlade med ögonen då han lyfte upp henne i famnen, men kunde inte låta bli att le.

Ederel flinade roat, visserligen hade hon kanske en poäng men det tänkte han definitivt inte låtsas om. Det skulle ju vara otänkbart.
"Jag förstår inte alls vad du menar", sade han oskyldigt, med ett långt ifrån lika oskyldigt leende medans han bar med sig henne in. Även om han helst skulle vara med henne ändå tills imorgon, så lät det ändå väldigt lockande att få vara med henne tills kvällen. Han kunde gott tänka sig en hel del att fördriva tiden med. Då han väl kommit innanför dörren släppte han ner henne igen, lät retsamt handen komma åt att vidröra hennes rumpa när han tog bort dem. Han var ju trots allt på väldigt gott humör, men retsamt.
"Och nu när du är här, vad hade du tänkt vi skulle göra?", frågade han med ett leende samtidigt som han drog av sig sin jacka och skorna.

Grace låtsades inte om hans händer som rörde vid hennes rumpa, tog istället av sig skorna och hängde upp jackan på en galge. Därefter rättade hon till sitt linne innan hon fortsatte vidare in, ignorerade fullt ut den retsamhet som han utstrålade. Hon planerade inte att ge efter så fort: speciellt inte med tanke på hur det för hennes del hade slutat under gårdagen.
"Äta," svarade hon bara och försvann iväg mot köket, bestämde sig bara för att äta en frukt. Något större än så var hon inte sugen på. Hon lutade sig bakåt mot köksbänken medan hon tog en stor tugga av äpplet, lät blicken vandra runt från vägg till vägg.

Zacharias blev lite förbryllad över hennes reaktion, som han nog inte ens kunde räkna till en reaktion. Och trots att det varit så lite så irriterade det honom ändå något enormt att han på något vis inte verkade nå fram till henne helt och hållet. Och han tvivlade inte på att hon faktiskt förstod, vid det här laget kände han henne bra och han visste hur hon brukade fatta sånt. Nej, där var inte problemet. Det var snarare att hon bara jäklades med honom, något som lätt skulle kunna driva honom till vansinne.
"Åt du inget innan vi åkte förut?", frågade han, fick väl åtminstone vänta tills hon fått i sig det där äpplet. Kanske. Han tog ut ett glas för att hälla upp lite vatten åt sig själv och vända blicken till henne. Han höjde lätt på ögonbrynen.
"Men du lär knappast äta det där äpplet hela kvällen", sade han envist.

"Jag var inte hungrig då." Hungrig var hon i och för sig inte direkt nu heller. Grace ryckte på axlarna och strök tungspetsen över läpparna, gav honom en frågande blick och motstod lusten att le. Det faktum att han verkade lite.. rastlös, otålig eller hur man nu skulle beskriva det hela, var ganska underhållande. Kanske han nu skulle begripa sig på hur det kändes att komma tvåa till mat. Eller så skulle han inte förstå någonting alls.
"Nej, men jag äter kanske något mer. Och sedan kan vi ju se på teve." Hennes blick fastnade på en tidning som låg framme på bordet, nickade långsamt för sig själv.
"Men först bläddrar jag nog i den där," tillade hon sedan och såg på honom igen, tog en till tugga av äpplet som hon långsamt tuggade i sig.

Ederel förstod inte alls varför hon var såhär... Omöjlig. Han tvivlade inte på att hon bara låtsades hålla på såhär, men varför hade han själv inte en aning om. Kvinnor... Ibland kunde dem sannerligen driva en galna, vilket hon var på god väg att göra nu med hur hon höll på och jäklades utan någon synbar orsak. Han rynkade lätt pannan. Än tänkte han inte ge upp med att försöka få henne att fatta i vilket fall som helst, chansen fanns ju att hon bara ville se mer hur han tänkte försöka eller något i den stilen.
"Jaså? Jag har då mer intressanta planer än nån tidning", sade han menande, med en lika menande blick mot henne - lite som ett test. Det kunde hon ju inte undgå att förstå.

"Säger du det?" hummade hon och höjde på ögonbrynen, sög tillgjort fundersamt på den lilla äppelbiten hon hade på tungan. Nu kunde hon ju också komma på en hel del saker som var intressantare än exempelvis att bläddra i tidningen, men det var ju inte det som var poängen här.
"Det kan vi ju ta senare," fortsatte hon och gav honom en menande blick, tog den sista tuggan av äpplet innan hon slängde det lilla skruttet i skräpkorgen. Grace drog händerna genom sitt tjocka hår innan hon tillsynes oberört gick fram till bordet, satte sig ner där för att börja läsa tidningen och låtsas intressera sig för vad som hände i världen just nu.