Kraften (femte året)

så bra!!!!

Gode Gud, min skapare! Nu har det haft en natt tillsammans!
Ja, hon har inte mött den gräsliga Umbridge än, så det har varit ganska lugnt.
Oj, vad kul att hon träffade Dobby! Han lever ju efter mottot: "Harry Potters vänner är Dobbys vänner!"

Ja, det blev romantiskt! Angående Jessica Raven: Jag har ganska lätt att se detaljer, så det var lätt som en plätt. Om inget annat kan jag misstänka saker och ting.
Men nog om det och åter till kapitlet. Undrar vad som skulle hända, om trion fick veta vad Miriam har gjort! Ja, Hermione skulle le, medan Harry och Ron skulle bli chockade. De skulle tänka: "VA?! Kan Snape bli kär?!"

Det är bara roligt att komma med tips.

Sällan hade himlavalvet över det snöklädda Hogwarts varit mer magnifikt än denna sena kväll.

Jag skulle vilja skriva på ett annat sätt, så det låter bättre.

Himlavalvet över det snöklädda Hogwarts hade sällan varit mer magnifikt än denna sena kväll.

När det gäller slutet: Hm... Snape säger Miriam ska lära Harry att visa ödmjukhet. Men Snape då?! Han verkar inte ha mjuknat efter att ha sett Harrys minnen! Jag vet att det var så i boken, men ändå. Ja, ja. Miriam försökte få honom att tänka om. Fast han är ju envis, så det kanske inte går.

Och när de pratar om skuld: Ja, Snape bär inte alls någon skuld! Nej då, han är helt oskyldig! Han skulle inte göra en fluga förnär! *host* OBS! Jag är sarkastisk! (Jag tror du vet vad jag syftar på.)

Bra jobbat, som vanligt.

Tack för respons på kapitel 40. ♥

♥♥♥Ginerva2003♥♥♥


♥♥♥Mintygirl89♥♥♥


♥♥♥Viloss♥♥♥


Idag fyller jag ett år som mugglis! Det var den 22 maj förra året som jag kom hit från fanfiction.net efter ett tips från Mintygirl89. Här inne har jag träffat helt underbara, kreativa och fantasifulla personer och fått ta del av fascinerande berättelser. Jag har även lagt ut … ehum … 92 kapitel.

Mintygirl89, Ginerva2003, Pride Potter, Viloss, SweeneyTodd och Trezzan skulle jag vilja tacka lite extra. Ni vet vad ni betyder för mig! Orden räcker verkligen inte till för att beskriva den glädje och inspiration ni gett det här året. ♥

Det var bara roligt att få tipsa dig om sidan.

Stort grattis! Jag fyller 7 den 30:e!

Grattis till 1 år på mugglis!!!!! ♥♥♥

Förlåt för denna sena kommentar, men jag har haft fullt upp ute i det verkliga livet med händelser som hindrat mitt kommenterande och läsande. Nu har jag i alla fall hunnit ikapp och kan inte vänta en sekund till så vi dyker rätt in;

Kapitel 37 - Nattbuss

ganska glatt

Undrar om det där ’ganska’ beror på Snape och Sirius lilla tvist tidigare… Det kan inte varit sådär jätteroligt att bevittna.

vilket fortfarande kändes i mig som en stor utmattning.

Jag kan verkligen relatera till Miriam här. För raseri, kalla det vad du vill, det tar extremt mycket energi. Alla tankar som far runt, och den där ilskan som bränner i bröstet. När det sedan lämnar en i ett utbrott blir man alldeles matt och tom. Lättad kanske på ett sätt att den hemska känslan dämpats något. Men det är nog som man säger att det tar mer energi att bli arg på människor än vad man vinner på det.

Som alltid innebar hans sällskap ett inslag av lugn i tillvaron.

Jag måste bara kommentera det här, för jag håller helt klart med om att Remus sällskap även i böckerna alltid inger ett lugn och att han utåt sätt, särskilt mot ungdomarna betraktas som den lugna och composed vuxna. Men det slog mig att han måste ju ändå vara den mest ångestfyllda och oroliga karaktären också. Med tanke på hans tillstånd. Han är ju ständigt rädd att skada någon osv. därför är det så intressant på något vis hur han uppfattas av omgivningen.

Ingenting är någonsin enkelt.

Aldrig har en sannare mening yttrats...! För om allting vore enkelt vore vi väldigt okomplicerade varelser…

“Snape har väl inte varit så svår mot dig det här året som tidigare?”

Det känns som en så trevande, hoppfull fråga från Miriams sida. Att hon liksom är lite rädd att Snape kanske inte förändrats så mycket mot omgivningen som hon inbillat sig. Ett hopp om bekräftelse på att han verkligen har blivit bättre, och ändrat sig. Slutat vara fullt så bitter som tidigare. Självklart triggar allt det här som avslöjas en liten oro inom henne. Eller helt självklart är det kanske inte men det var vad jag läste av det som stod.

vilket fick Tonks att se ännu mer vaksam ut

Det verkar som att hon äntligen tagit till sig Mad-eye’s ’Ständig vaksamhet!!” och gått och blivit paranoid på köpet

Sedan kom en väldig skräll och vi rusade plötsligt fram på en motorväg i rasande hastighet.

Jag hade dött. Hoppas Miriam klarar sig lite bättre… med den farten och den typen av vårdslöst körande. Tur att Ernie inte vet hur man använder en mobil…

Jag tog emot det framtrollade glas med iskallt vatten hon räckte mig och sköljde munnen noggrant.
Tack och lov för magi, indeed! – Synd att Miriam blev så sjuk av åkturen, men tur i oturen att Tonks är så pass omtänksam att hon har vett att trolla fram vatten

“Det är inte alla häxor och trollkarlar som klarar av det heller. [/i ]

Men detta påstår ju Tonks att Miriam inte är en häxa, eftersom hon tröstar henne med att inte ens alla de klarar av det ibland… vet hon om Miriams identitet? – Eller har de målat upp det på annat sätt för ordensmedlemmar?


Kapitel 38 - Ocklumenering


[i] “Jag ska börja här”, kom det buttert från Draco

Så Paddan har skickat in spioner… det har kan bli intressant…


Harrys steg blev dock alltmer dröjande, ju närmare kontoret vi kom. Han riktigt släpade fötterna efter sig.

Miriam och Harrys olika känslor över det här mötet är nästan komiska. Harrys steg är långsamma och dröjande, medan Miriam är ivrig och förväntansfull att få komma dit… det enda de delar är bankande hjärtan i brösten. Men av helt olika anledningar.

svarade Severus med en min av prövat tålamod.

Det är nog tur ändå att Harry ville ha med sig Miriam. Hon fungerar som en slags lugnande barriär mellan dem två. Snape och Harry hade förmodligen redan dragit stavarna vid det här laget ensamma…

Kapitel 39 - Nyheter

Jag hittade trion i biblioteket bakom högar med böcker, i gott sällskap med många andra femteårselever som arbetade febrilt vid de små upplysta borden.

Utan att du riktigt nämner det märker man genast av den där atmosfären som bara finns när det är examinationer på gång. Den där arbetsglödande paniken som bara existerar när man förstår på riktigt att man måste plugga ihjäl sig för att klara sig till nästa år…

“En sak är i alla fall säker”, sa Harry. “Voldemort vill ha någonting där inne … aj!”

Ibland undrar jag om det bränner till när han uttalar Voldemorts namn för att det tidigare legat en förbannelse över det… dvs. det som sker sedan när dödsätarna kan hitta de som vågar uttala hans namn…

“Hermione, om du hjälper mig med läxan lovar jag att tömma Krumbens kattlåda hela veckan. Utan att använda magi.”

Alltså Ron… ♥ Detta gav mig ett riktigt gott, välbehövt skratt. De är såå söta ibland!

Bara du och jag, så du inte blir distraherad.”

’Bara du och jag’ – Jag tror nog att det är mer distraherande… särskilt eftersom vi vet att redan här har de dolda känslor för varandra… även om de inte förstår det själva.

Jag skakade dock avfärdande på huvudet och fortsatte:

Jag kan ändå förstå varför Harry finner det så svårt. Inte bara för att det är en påfrestning rent i sig. Men också det faktum att Snape lyckas ta sig in och se minnen som för Harry är privata. De har ju inte den bästa relationen till varandra och bara det kan vara en stor psykisk påfrestning – när han dessutom inte kan ännu försvara sig helt mot hans intrång. Bra dock att Miriam inte av medlidande håller med och låter Harry gräva ner sig i det utan berättar för honom hur viktigt och gott det är.

“Jag har hört talas om det”, sa jag sakta. “Jag har också hört att det länge varit bättre. Människor kan ändra sig.”

Detta är otroligt viktigt, inte bara för denna berättelse men också för den verkliga världen – ’Människor kan ändra sig’. Egentligen borde Harry förlåta Snape för hur illa han betedde sig. Inte för att han nödvändigtvis måste ha förtjänat det men för Harrys egen skull. O tvärtom.
Bra att Harry har fått förtroende för Miriam så hon kan tala de båda till rätta litegrann i deras snåriga relation till varandra.

“Gör du det, alltså?” undrade Harry och såg upp på mig med skarp blick. “Helt och hållet?”

Åh, Harry du skulle bara veta…

Klumpen i halsen återvände, när jag såg hur trött han var. Om jag ändå kunnat ta hand om honom på något sätt! Bara stoppa om honom med en magisk filt, som gjorde hans sömn drömlös och fridfull.

Nästa Molly Weasley?
Nej, men det är så fint – det att Miriam är så himla omtänksam. Att hon sätter alla andras mående och välbefinnande framför sitt eget. Helt osjälviskt. Hon förväntar sig ingenting tillbaka. Kärlek till sina medmänniskor är en viktig gåva, och egenskap. ♥

Han är lycklig .... mår bättre än på fjorton år.”

Det är någonting som känns väldigt sjukt med den meningen. När en… människa (?) (Kan man ens tala om Voldemort så?) som är helt o-kapabel till att känna kärlek känner sig lycklig… Det känns väldigt sjukt bara. För vad gör en människa utan kärlek lycklig? – Blodbad, makt? – Nä, usch jag ryser lite av det hela.


ovårdade kvinnan på bilden, Bellatrix Lestrange.

Jag kunde inte låta bli att skratta vid den beskrivningen. För kan man vara allt annat än ovårdad när man suttit i Azkaban i 14 år? – Det blev så skrattretande på något vis, hur vet jag inte riktigt. Men jag är trött såå jag försvarar mig med det!

“Den här Mysterieavdelningen dyker hela tiden upp”, instämde jag, illa berörd. “De som befinner sig där verkar ha en tendens att råka illa ut …”

Inte konstigt när Voldemort försöker komma dit in. Att man torterar, eller dödar de som jobbarr/jobbat där för att få information…

“Varför måste hon göra sådär?” klagade Ron

Hermione är expert på att aldrig avslöja något förrän hon verkligen vet säkert att hennes teori stämmer. Ett drag jag känner igen hos mig själv. Det är dock väldigt underhållande att se Ron och i de flesta fall också Harry se helt utelämnade ut när hon lämnat de.

Malfoy i latinklassen, Dödsätare på rymmen och Hagrid på prov. Nu behövde vi verkligen inga fler utmaningar i tillvaron.

Och då är detta ändå bara början på alla problem…

Kapitel 40 - Stjärnljus

Värst var det dock för de elever, vars familjemedlemmar fallit offer under Voldemorts skräckvälde för fjorton år sedan.

Usch, det går knappt att tänka hur det måste kännas för alla dem som råkat ut för honom tidigare på ett eller annat sätt. Som fått familjemedlemmar torterade, dödade under hans händer. Eleverna måste bli än mer splittrade än tidigare. För det finns ju de som är släkt till dem som begick handlingarna också… sådana som tycker att det var gott och sedan de som inte egentligen vill ha något med det att göra.

Man pratade inte alltför öppet med tanke på Umbridge, särskilt inte lärarna. Hon hade precis drivit igenom en ny förordning att de inte fick prata med eleverna om någonting som inte var strikt kopplat till undervisningen.

Fruktansvärt och ännu mer så när det påminner om min nuvarande arbetssituation… Mer än så vågar jag inte säga för ögon och öron finns överallt… (Umbridge finns på riktigt, typ…)

vilket gjorde det möjligt för mig att för första gången träda in i Hogwarts enorma kök.

Åhh, Hogwarts köket ♥3

Min enda närmare erfarenhet av husalfer var Krake, och det hade varit avskräckande nog,
Miriam kommer få en smärre chock när hon inser att alla husalfer inte är som honom…

Jag fick lust att klappa den på huvudet, men det var täckt med flera av Hermiones virkade hattar, och den hade även på sig så många strumpor att fötterna blivit oproportionerligt stora i förhållande till resten av kroppen.

AHH, DOBBY ♥ Alltså finns det en sötare husalf? – Så snäll dessutom och fantastiskt roligt obsessed med strumpor…

Dobby är djupt fäst vid Harry Potter, som gjorde Dobby till en fri alf! Dobby gör allt för Harry Potter och hans vänner!” Det hela var fullkomligt rörande.

Åh, med tanke på vad som händer sedan, gör detta mig lite rörd…

“Ehm, något lite … smått romantiskt … om det går att ordna, förstås?”

Nämen, det går säkert att anta att Miriam inte är ute efter en måltid ihop med Umbridge… Utan kanske en viss trolldryckslärare…

“Dobbys specialitet, miss!

Alltså jag döör av skratt och söthet… ’Dobbys specialitet’ – Tror inte han behövde fixa så mycket sånt hos Malfoys… undrar vem han har lagat romantiska måltider åt? Haha ♥

Hela korgen var översållad med glittrande hjärtan i en nästan självlysande rosa nyans, och röda rosor - var de nu kommit ifrån - var instuckna överallt mellan champagne, jordgubbar och hjärtformade chokladpraliner.

Kan inte sluta skratta. Ser framför mig Snape helt dränkt i rosa glitter… Var har Dobby lärt sig denna romantiska korg…? – Om det var hos Malfoys dör jag officielt nu av skratt.

Jag drog fram de glittriga sockorna och räckte honom dem,

Det känns som en form av langning. Mat för sockor – Miss, glittriga sockor!

förbli i sitt transparenta tillstånd tills jag nått våningen.

Tänk om hon stöter på Umbridge och så blir innehållet plötsligt synligt. Ska hon försöka övertala Umbridge att det är en gåva till henne för ett jobb bra gjort? – Jag ber också att hon ska lyckas ta sig upp oförberett så pinsamma situationer slipper uppstå.

“ Verkligen?” Han strök en hårslinga ur min panna och kysste mig fjäderlätt vid hårfästet, så att jag rös ända ner till tårna,

Åh, jag får aldrig nog av sådana här små söta tillfällen. Tänk vad en liten gest kan göra mycket med den man älskar.

“Du är oemotståndlig.” Han betraktade mig med ett ömt uttryck i ögonen.
Åh, jag vet inte ens vad jag ville kommentera med det här förutom att det var oehört vackert. Det liksom värmde. Så underbart att se två människor som älskar varandra utbyta små vackra ord.

“Alldeles oemotståndlig.” Han tryckte sina läppar mot min tinning. “Jag ville ha dig. Där och då.” Hans läppar mot min panna. “Kyssa bort allt det där sotet från ditt näpna lilla ansikte.” Han fortsatte strö kyssar över min panna och mitt hår, och dimman och begäret började sänka sig över mig. Långt inne i den stigande hettan vaknade insikten om vad han just sagt.
“Menar du att .. när jag bodde här … ville du … tänkte du …”
“Hela tiden.”
“Jag också.”
Och bara stjärnorna hörde vår bekännelse.

Ja, jag citerande nyss all den där texten, för att det var helt… ah magiskt. SÅ fint, och så vackert skrivet. Jag gråter på riktigt. Amor vincit omnia! ♥



Det var som om själva världsalltet beslutat att avslöja så mycket av sig självt som ett mänskligt öga och förstånd kunde uppfatta.

En otroligt fin beskrivning, och sann. Det känns dessutom som en flytande beskrivning av hur Snape och Miriam den kvällen verkligen gett det sista av varandra till den andra. Fastän snön ligger vit på taken känns det ändå som att det ligger värme i luften.

“Har det någonsin funnits en vackrare himmel än den här? Våra strider på jorden verkar så små, till och med den stora som nu byggs upp.”

Detta får mig genast att tänka på deras kärlek till varandra. Hon hade likaväl kunnat säga ’Har det någonsin funnits en vackrare kärlek än den här?’ För det är det som jag känner när jag läser den där frågan. Som att tillsammans så ser de helheten, hela rymden, och himlen och i förhållande till det de känner tillsammans blir allt annat litet och nästan oviktigt.

Om jag ändå kunnat stanna för evigt i denna trollkrets. Var det ens möjligt att återgå till ett vanligt vardagsliv och dessutom låtsas som ingenting, när man upplevt det vi gjort i natt, med stjärnorna som enda vittnen? Borde det inte synas lång väg - som om förtrollat rymdstoft vidrört oss?

Jag kan inte låta bli att citera hela detta också. För så vackert det är skrivet, beskrivet – nästan med poetisk ton.

Det var svårt att med förnuftet greppa den enorma djup och bredd av känslor han väckte hos mig.

Det går inte att med förnuftet förstå vad kärlek gör med kroppen. Det är därför förnuftiga människor oftast gör dumdristiga saker. För att de glömmer att ta känslorna med i räkningen. För att de tror att förnuft är större och väger tyngre än känslor (Intet att säga att vi inte behöver förnuft också).
Men som Miriam säger, kärlek är en djup känsla, en känsla vilken vi föddes med och som vi nog aldrig kommer förstå djupet i. Det är det viktigaste vi har. Jag menar Voldemort var smart, men i slutändan var det kärleken som besegrade honom. Han förstod den inte och därför lyckades Harry till sist besegra honom. (Du förstår nog hur jag menar, när han som offerlamm låter sig dödas av Voldemort och hans död ger de andra skydd… och hur Voldemort inte förstår att han egentligen bara förstör delen av sig själv i Harry etc.) Ännu en gång, Amor vincit omnia!

“De kallar faktiskt inte in mig på vilka tider som helst. Med tanke på den position jag har här”

Säga vad man vill om Voldemort och hans följe, men de bryr sig verkligen om Hogwarts elevernas utbbildning. De väntar alltid till slutet på året…

Han tar gärna på sig skulden för saker.

Jag tycker att det är bra att Miriam faktiskt ifrågasätter det som Snape säger och försöker rätta till hans lite snedvridna vy av Harry. Precis som hon försöker göra med Harrys vy av Snape.

Jag såg stadigt tillbaka: “Att ingen av oss är fri från den.”

Yeah, you tell him Miriam!!

Och bara gryningen såg oss.

Ett fantastiskt fint avslut på ett lika underbart kapitel.

Nu har jag äntligen hunnit läsa ikapp alla kapitel. De var allihopa på sina sätt helt magiska. Jag älskar denna berättelsen och känner mig bara mer och mer indragen för varje ord.
En helt fantastisk berättelse, och jag är så glad att du publicerar den här, och ännu gladare att jag upptäckte denna historia förra året. Den har varit så betydelsefull för mig under det mörka vinterhalvåret då jag kämpade mot min depression. Varje gång det kom ett nytt kapitel, kunde jag fly undan och in i denna världen istället och för en kort stund känna mig lite levande igen. Verkligen – Tack på riktigt. Tack för denna historia som verkat som anti-depressiva. ♥
Jag längtar förstås, som alltid, på mer!

Precis hemkommen från avslutningsdagarna på skrivarkursen och väldigt duktig på att tolka saker. Så var förberedd.

Direkt när trion sitter bakom högar med böcker får jag känslan av att de diskuterar något hemligt, att de gömmer sig lite bakom denna mur av litteratur. Men det kan även vara den extrema arbetsmängd som ligger framför dem! Vilket säger sig självt när du skriver ”arbetade febrilt”.

Stackars Harry - du beskriver det riktigt bra! Mystiskt och hotfullt. Gillar att han ser grön ut också - påminner ju om dödsförbannelsen.

Karaktäristiskt för Ron att sitta och läsa om quidditch istället för att studera!

Åååh Hermione som säger ”bara du och jag”, låter så hemlighetsfullt!!! Men förstår att det inte ligger något romantiskt i det utan är en chans för Harry å Mirre att få en stund för sig själva!

Aaah Hermione förstod det här med stunden på tu man hand. Såklart! Lika intuitiv som Voldymoldy!

Vilken underbar dialog dem emellan. Kunde inte annat än läsa och ta in det. Och så fint att Harry som då litar på Miriam tar åt sig det Miriam säger om Snape. Att lita på Snape! Och sista meningen är så perfekt. ”magisk filt, som gjorde hans sömn drömlös och fridfull”. Gillar det skarpt.

Och sen återkopplingen i nya stycket till det förra stycket och återgående kväll. BRA!

Oj - Voldy är lycklig???? Fast lycklig - är han verkligen lycklig? Eller bara nöjd? Han känns inte som en lycklig lustigkurre? MASSFLYKT FRÅN AZKABAN!!!! OMG - men jag undrar om han inte bara är vääääldigt nöjd och inte lycklig?…

Åhh JESSICA!!! Förbannat av dig att göra mig hemskt sugen på att ägna resten av sommaren till att skriva om Jess… Lär nog bli så också… HIHI ♥ Och Mirre kände igen henne från Sirius foto såklart. Gaaaah. Kanske man hade kunnat skriva in att hon var fängslad för konspiration mot trollkarlssamhället och änka till Rosier eller något - så man får ett hum om varför hon är i fängelse eller aah. Jag vet knappt själv. (Har influensa så lever lite i ett delirium hihi)

Krukväxten och Mr Bode är ytterst intressant och tycker mig minnas det väldigt bra faktiskt. Någon planterade säkert krukan där så han skulle dö.

Tycker det blir konstigt när du skriver ”Utan ett ord mera”
Hade hellre skrivit ”Hon ställde ifrån sig glaset med pumpasaft och rusade ’bestämt(kanske)’ iväg.”

Åååh sista meningen låter så ödesmättad. ”Nu behövde vi verkligen inga fler utmaningar i tillvaron”
SÅ ska man ALDRIG säga. För det är när livet går åt pipsvängen som det bara går ännu mer åt helvete. )))) *krystat leende*

Kap 40

”Om man lyssnade noga, kunde man genom de tjocka väggarna ana ett avlägset slamrande med porslin.”
Så bra! Köket är ju där - men det vet inte Mirre hon hör det bara. Eller nevermind nu vet hon det. Tydligen, hihi. Saker är på gång!

ÅH SKA HON ÖVERRASKA SNAPE MED ROMANTISK MIDDAH!?!!? Och hon har med sig glittriga strumpor till Dobby! Och jag borde anat att de var något med Snape när jag läste titeln ”stjärnljus” för deras relation är alltid något förknippat med natthimmeln!!!

”Intresserad betraktade jag den pågående aktiviteten…”
Jag hade något skrivit ”intresserat” med T istället för D. Varför vet jag inte men det känns som det rullar bättre på tungan?

Tycker det är så rart och underbart att Mirre börjat tänka på Snape som Severus!

HAHA! Korgen med de rosa och romantiska glittrande hjärtan alá alla hjärtans dag eller madam pudifoots gör mig helt fnittrig! Undrar hur mycket Snape uppskattar det. Något säger mig att han kommer bli väldigt road iallafall.

HIHI ”föreställde mig bävande kombinationen av Severus och det rosa innehållet i korgen” HAHAHAAAA jag havererar. Kan knappt föreställa mig det men när jag gör det så känns det mest som Snapes bistra min säger ”tio poäng…. Till Miriam”

NEEEJ! Miriam tog bort glitterhjärtanen! TYPISKT. ÅHHH alltså ”skatten min” låter så perverst gulligt på något vis. Men jag gillar det faktiskt den här gången och får inte några plötsliga infall att gå in på toaletten och spy för att Snape säger det(??? Vad gör du med mig) så det är ju bra!

OOOOOHÅÅÅÅH ”Du är oemotståndlig”. Vaaad gulligt. Så lägger han in det skära hjärtat i sin klädnad också. Kanske i en innerficka till vänster??? Det ser jag det som iaf. ♥

Åååh Snape som perfekt beskriver året innan och lilla Miriam som krupit fram från under bordet. SÅ gulligt.

ÅÅÅÅH hon insåg att han velat ha henne hela tiden!!!!! Och återigen är sista meningen perfekt. ”Och bara stjärnorna hörde vår bekännelse”
Påminner om ett rim jag skrev för ett par år sedan. ”Titta på stjärnorna och lyssna på mig - jag älskar dig.”

Omgmgmggomgomgomg ”Jag måste få se dig i det här stjärnljuset” GAAAH vad gulligt och romantiskt och sexuellt laddat!

”av hans mörka intensitet” är så perfekt beskrivet Severus måste jag ändå säga. Och så känns han så poetisk som vill ha den magnifika utsikten över Svartsjön. Som att han kan bo hur spartanskt som helst. Bara han får se gryningen i sjön och stjärnornas speglande lek på natten.

Åh vad poetisk ton du har ”med stjärnorna som enda vittnen? Borde det inte synas lång väg - som om förtrollat rymdstoft vidrört oss?”

Kanske är därför Snape har så fett hår? För att han rullat runt i sänghalmen halva nätterna med Miriam? Och svettats tills det blivit fett?

Åh. Severus mörka fransar - en bild jag gillar!

ÅH hon kallade honom för Severus och han skälver till. OCH återigen den sista meningen som är så bra och så laddad och så fantasy-berikad!!!

Du är SÅÅÅÅ talangfull. Tack för att du skriver! ♥

♥♥♥SweeneyTodd♥♥♥
Tack raringar! Ni betyder så mycket för mig, mer än ni kan ana. Grattis i förskott på den stundande sjuårsdagen, Trezzan!

SweeneyTodd och Trezzan, att med blott några timmars mellanrum få hett efterlängtade kommentarer från er båda är nästan mer än vad mitt hjärta klarar av. Jag höll på att kollapsa av lycka och smög iväg och läste … på jobbet (!!!) Känner mig darrig som ett asplöv av all den glädje era ord innebär! Har redan läst om kommentarerna många gånger och fler lär det bli.

♥♥♥SweeneyTodd♥♥♥


♥♥♥Trezzan♥♥♥


Kapitel 41 Funderingar

“Nu vet man åtminstone att man lever. Det märks att vi går vårt femte år”, konstaterade Hermione, medan hon lade ifrån sig en avslutad uppgift för att direkt ta itu med nästa. Vi kunde nästan inte se varandra på grund av de högar med böcker, som omgav oss - i hennes fall läxor och uppgifter i samtliga skolämnen och i mitt fall fransk litteratur. Jag hade äntligen fått tillgång även till ljudböcker, så att inte mina studier skulle bli alltför ensidiga gällande förmågorna. Tentamen i juni skulle ju även vara muntlig och då måste jag ha god kännedom om uttalet.
“Har du alltid tyckt om att studera?” undrade jag, som kunde känna igen mig i hennes flit, dock mer i vissa ämnen än i andra.
“Ja, jag antar det”, sa hon. “Jag klarar mig, även om undervisningen är undermålig, som nu i en del ämnen.”
Det var nämligen inte bara Umbridges lektioner, som haltade för tillfället. Både Hagrids och Trelawneys kurser var nu tydligen rena skämtet, eftersom den nitiska överinkvisitorn var ständigt närvarande och gjorde dem nervösa på alla tänkbara sätt. Trots att Hermione försökt hjälpa Hagrid, och att han numera följde hennes råd och inte tog några risker alls med djuren, var han så orolig under lektionerna att undervisningen blev alldeles osammanhängande. Och enligt Harry och Ron var det ännu värre för Trelawney.
“Har du sluppit fler inspektioner?” undrade Hermione nu med bekymrad blick.
“Ja, faktiskt, hur det nu kan vara så”, sa jag och tänkte på Severus. Hermione var dock inne på ett helt annat spår:
“Hon har ju en spion i din klass, så där behöver hon inte springa längre. Hur går det med Malfoy förresten?”
“Bra fråga … Egentligen borde jag väl inte prata om en elev, men jag kan säga så mycket som att …” Jag tvekade, visste inte riktigt hur man skulle beskriva Draco. “Han verkar inte alls vilja vara där egentligen. Det är som om han ständigt utkämpar en inre strid.”
Hermione såg på mig med ett förklarat ansiktsuttryck.
“Det är precis så jag alltid uppfattat honom också! Han är i konflikt med allt och alla, men kanske även med sina närmaste … och med sig själv.”
Jag drog mig till minnes mitt ensamma möte med den renblodige ynglingen. Vi hade båda varit väldigt avvaktande och försökt göra processen så kort som möjligt med studieplanen. Draco sa inte ett ord mer än nödvändigt till mig. Som om det varit under hans värdighet, hade jag först tänkt - men det fanns något annat i de där grå ögonen. En skygghet - och något annat som jag grubblat över alltsedan han dykt upp i gruppen. Det lämnade mig ingen ro och till sist hade jag trott mig komma på vad det kunde vara han bar på. Rädsla - kanske rent av skräck. En fruktan som till varje pris måste gömmas. Och han var sannerligen inte ensam om att dölja saker.
“Tur ändå att vi har DA-mötena”, sa jag tyst efter en hastig blick runt biblioteket. “Harry är en väldigt bra lärare, är han inte? En naturbegåvning.”
“Han gör bra ifrån sig”, sa Hermione nöjt. “Det visste jag att han skulle.”
“Mötena verkar vara det som driver honom just nu”, funderade jag. “Och det kan man ju förstå.”
“Ja, med tanke på att han förlorat nästan allt annat här som han gillade att göra”, sa Hermione. “Quidditch för det första, men även att brevväxla med Sirius och att besöka Hagrid. Det vågar vi inte riskera nu längre, när han är så nära att bli av med jobbet. Allt det här är hennes fel!” Hon blängde argt mot ett av Umbridges anslag, som satt uppe även i biblioteket.
“Åtminstone har det lett till att alla arbetar extra hårt under mötena”, sa jag. “Det behövs nog nu när tiderna blir alltmer oroliga. Visst märks det en förändring sedan Dödsätarna rymde från Azkaban?”
“Ja, absolut”, sa Hermione. “Speciellt när det gäller Neville. Det är ett mirakel, mer eller mindre. Han var ju den som lärde sig skyddsförtrollningen näst snabbast!”
“Ja, verkligen”, sa jag. “Jag hade inte en chans att komma åt honom när vi tränade.”
“Det måste bero på att han vill kunna bekämpa dem som gjorde hans föräldrar illa”, sa Hermione. “Stackars Frank och Alice - jag minns när vi träffade dem på sjukhuset …”
Frank och Alice. Jag hade hört det förr, vid flera olika tillfällen kändes det som, men var? Så kom jag på det - Frank var ju Quirinus bäste vän, som till slut hamnat på sjukhus! Quirinus hade varit där och besökt honom och Alice. De var alltså Nevilles föräldrar! Jag mindes Quirinus förtvivlan och tänkte, att om hans trofaste kamrat fallit offer för en Dödsätares tortyr, kunde han aldrig ha gett sig åt Voldemort frivilligt. Han måste ha varit helt utan chans. Om detta kunnat hända honom, kunde det hända vem som helst av oss. Det gällde att bygga upp sin styrka och DA-gruppen var min enda chans att göra det praktiskt.
“Du gjorde själv bra ifrån dig”, berömde Hermione. “Nu kan du verkligen flytta föremål snabbt och kontrollerat och lägga dem som ett skydd mellan dig och motståndaren.”
“Ja”, sa jag tankfullt. “Träningen under mötena har verkligen betytt allt för mig. Och det är din förtjänst att allt kom igång.” Jag log tillgivet mot henne. Det fanns verkligen inga gränser för den beundran jag tyckte att hon var värd, inte bara på grund av sin intelligens utan även sin sanna och rena personlighet. Ibland kändes det som om hon var moralen personifierad. Inte alltid enligt det allmänna regelverket, utan det som var det verkligt rätta att göra.

Just nu måste det vara berättigat att träna sin magiska försvarsförmåga. Den mörka sidan blev starkare och sedan det som hänt i juni visste jag, att man aldrig kunde förutse när man hamnade i en situation där man behövde försvara sig. DA-mötena var det enda tillfället där jag naturligt tillsammans med andra kunde träna på sådana situationer.
“Det är Harrys förtjänst att det har gått så bra”, sa Hermione. “Det flyter verkligen på … men jag är ändå orolig för honom.” Hon lade fjäderpennan åt sidan och lutade bekymrat hakan i händerna.
“Jag vet att han har de där drömmarna, jag bara vet det”, suckade hon. “Och har du sett hur ofta han rör vid ärret nuförtiden? Han har ont i det, Miriam.”
Jag nickade sorgset: “Ja, det syns. Om vi ändå kunde hjälpa honom! Men han litar inte fullt och helt på professor Snape och då går det inte. Merlin ska veta att jag försökt tala med honom.”
“Jag också.” Hermione slog frustrerat ut med händerna. “Och vet du vad jag tror, Miriam? Jag tror att han känner ett ansvar för att hålla den där informationsvägen öppen. Om Ron hade kunnat hjälpa till ändå! Men han är ännu värre.”
“På vilket sätt?” undrade jag.
“Han litar ännu mindre på Snape än vad Harry gör, och nu har han en teori om att Snape försöker ‘öppna’ Harry för Voldemort …” Hon såg sig om som av gammal vana när hon sa namnet, som om Ron suttit intill henne och sett vettskrämd ut.
“Det skulle professorn aldrig göra!” utbrast jag hett.
“Så klart inte”, sa Hermione lugnt. “Dumbledore litar ju på honom. Men försök att övertyga Ron, när han väl har bestämt sin uppfattning! Det är likadant när det gäller Viktor …” Hon slog igen boken hon öppnat och såg tankfullt ut på himlen genom fönstren. Jag följde hennes blick och såg att stjärnorna började framträda. Skulle jag någonsin kunna se stjärnor och måne utan att obeskrivliga minnen nästan tog andan ur mig?
“Viktor, som sagt”, fortsatte Hermione stilla. “Ron har nu en gång för alla bestämt sig för att sura när det gäller honom. Visst, jag skriver till Viktor ibland. Det är intressant att höra om deras värld långt däruppe i norr … och jag ska inte förneka att han ser … hm, bra ut … men ändå …” Hon tystnade och såg drömmande ut på stjärnorna.
“Vad känner du egentligen för Ron?” vågade jag äntligen fråga. Det var något jag undrat över ungefär lika länge som jag känt dem.
Hermione verkade inte förvånad över frågan, snarare fundersam.
“Tja”, sa hon långsamt, “vad känner jag inte för Ron? Han är en del av mitt liv. Av mig.” Hon var tyst ytterligare ett ögonblick innan hon tillade: “Han behöver mig.”
“Ja”, sa jag leende, “så är det nog.”
Och leendet dog långsamt på mina läppar medan längtan tog sitt vanliga grepp om mig. Det var numera en naturlig del av mitt liv att känna en ständig dragningskraft. Ett konstant begär till den skugga, som gav det djup och de konturer vilka gjorde mig levande. Om igen lät jag blicken vandra mot stjärnorna och funderade på vad det egentligen innebar.

Att behöva varandra.

Jag vet inte riktigt hur jag ska inleda den här kommentaren, men jag läste allt du skrev och blev glad. Vill säga att jag inte reagerade på ordet ’lycklig’ för att det var fel utan för att det förstärkte det faktum att Voldemort är helt förvriden och sjuk.
Jag hoppar direkt in i kapitlet, för jag kan inte bärga mig en sekund längre!


Kapitel 41 Funderingar

“Nu vet man åtminstone att man lever. Det märks att vi går vårt femte år”,

Eller hur nära döden ligger… fast eftersom det var Hermione som sa det, kan jag vara beredd att hålla med

Jag hade äntligen fått tillgång även till ljudböcker,

Det här är intressant. För jag har alltid undrat om det fungerat att använda sådana verktyg innanför Hogwarts murar. Undrar vem som gav henne tillgång, och vad som händer om Umbridge får nys om det… hon är ju inte direkt mugglarvänlig…

Det är som om han ständigt utkämpar en inre strid.”

En ganska så klok betraktelse av Miriam. Att hon förstår att allt kanske inte alltid är så svart och vitt. Bara för att han tillhör en viss grupp genom sin familj, kanske det inte är hans innersta vilja egentligen. Han har ju mer eller mindre tvingats in i en tuff situation. Där han kämpar med alla möjliga sorters saker.

Rädsla - kanske rent av skräck. En fruktan som till varje pris måste gömmas. Och han var sannerligen inte ensam om att dölja saker.

Ännu en klok betraktelse. För rädsla och skräck får människor att göra dumma saker. Vi vet ju i vilken situation han senare kommer hamna i, och förstår ju att han inte vill det. Men han måste, för att han förväntas göra det.

“Det måste bero på att han vill kunna bekämpa dem som gjorde hans föräldrar illa”, sa Hermione.

Usch, jag tycker många gånger att Neville led av den största förlusten. För hans föräldrar lever, men är inte längre närvarande, de förstår inte att det är deras son. De har liksom inget förstånd kvar och det måste vara en stor sorg att kunna vara så nära men ändå så långt ifrån varandra.
En annan tanke jag har ang. det är hur utarbetat deras mentala läkevård är. Om de någonsin kunde få återfå sitt jag.

Inte alltid enligt det allmänna regelverket, utan det som var det verkligt rätta att göra.

En god beskrivning utav Hermione. För i vissa situationer fungerar inte det allmänna regelverket. Ibland måste man fatta obehagliga eller jobbiga beslut och bara veta och förtrösta sig med att det är det enda rätta.

“Tja”, sa hon långsamt, “vad känner jag inte för Ron? Han är en del av mitt liv. Av mig.” Hon var tyst ytterligare ett ögonblick innan hon tillade: “Han behöver mig.”

Åhh, ja precis så! – Alltså jag har personligen alltid tyckt om deras förhållande även om det inte varit det som legat mig närmst om hjärtat. Detta är så fint dock, att hon redan här kan uttala sig så. Som att det nästan är en självklarhet.

Ett konstant begär till den skugga, som gav det djup och de konturer vilka gjorde mig levande. Om igen lät jag blicken vandra mot stjärnorna och funderade på vad det egentligen innebar.

Så fint, poetiskt och ah allmänt vackert. Kärlek helt enkelt.

Detta nya kapitlet gjorde mig inte besviken. Sjukt bra som alltid. Jag längtar redan till nästa kapitel