[PRS] Theida & yehet

Anthony tar ett djupt andetag, och försöker att titta på allting förutom Ray. Han är rädd att om han möter den äldres blick, så kommer han börja gråta som den mes han är.
"Varför är du avundsjuk? Det är inte som att vi är tillsammans, inte sant?" minnen från dagarna artonåringen sovit hos honom strömmar in. De tre dagarna hade Ray gjort det helt klart för honom att han inte gilla honom på det viset, så vad är det han egentligen är avundsjuk på? Anthony kan inte förstå det.
Det tar en liten stund för honom att förstå vad han nyss sagt, det är inte som att vi är tillsammans. Varför hade han sagt så? Han öppnar munnen för att skydda sig från det han sagt, men stänger den igen. Det kanske bara är bäst att låta det vara. "Du lät rätt seriös Ray.." av någon anledning blir hans hals nästan ännu torrare när han säger den andres namn, fan fan fan. "Det är inte direkt som att jag ville sticka, du.. jag hade bara hoppats att du skulle vara glad för mig, om jag hade vetat att du skulle reagera så här kanske jag inte skulle ha sagt något till henne över huvud taget."

Fan. Han var verkligen så jävla dum. Allt han hade sagt var så jävla dumt. Varför kunde han inte bara acceptera att Anthony hade en flickvän och sluta vara avundsjuk. Fan fan fan. Han kollar tomt framför sig för att slippa se på Anthony. "Jag vet att vi inte är tillsammans, men... Äh, glöm det". Han visste inte ens själv vad han hade tänkt säga. Han hade ingen aning hur han skulle förklara något alls just nu. Ray kollar tillbaka mot honom. "Anthony. Du vet hur jag är. Jag säger saker som låter seriösa, även fast jag inte menar det seriöst" Försöker han förklara sig, men det var nog den dummaste ursäkten han själv någonsin hört. "Förlåt" säger han tyst.

Anthony släpper ut ett bittert skratt, det låter torrt och inte alls som han brukar höra sig själv. Men det är nog ett ut av hans minsta bekymmer. Sjuttonåringen drar sitt pekfinger under sina ögon, för att få bort det som byggts upp.
"Vi konstaterade precis att vi inte känner varandra, och att jag kanske inte vet hur du är trots allt.." han tar trött upp sina böcker från bordet. Om det här är en breakup mellan vänner, har han ingen lust att gå igenom en breakup med en person han haft ett romantiskt förhållande med. Men han kan inte tänka sig att slutet på ett förhållande är svårare än det här. "Förlåt.." mumlar han och försöker att blinka bort tårarna ännu en gång. Han vet inte riktigt varför han säger förlåt, men han behövde säga det. "Jag borde gå.. vi kanske kan prata om det här senare någon gång." Med det sväljer han sin stolthet, och går ut ur biblioteket.

Ray kollar tyst på Anthony. Allt kändes bara helt tomt, hopplöst. Han hade precis förstört vänskapen med sin barndomsvän. På grund av ett jävla förhållade. Han hade lust att lägga sig ner på marken och gråta just ju. Hur dum får man ens vara. Varför hade han inte bara sagt att han var glad för Anthonys skull istället för att börja klaga över att allt han gjort var fel och att han var avundsjuk. Han kunde fortfarande inte riktigt förstå varför han var så sjukt avundsjuk på Anthony. Han hade inte känt något behov alls av att vara i något förhållande, förrän nu. Nu plötsligt kändes det sjukt viktigt att ha ett förhållande. Han visste inte varför, men så var det.
Ray har inte ens lust att svara Anthony just nu, utan han följer bara honom sakta med blicken då han lämnar rummet.

Anthony känner inte alls samma energi han brukar ha när han går upp mornarna, och han har svårt att sova på kvällarna. Han kommer ihåg hur han kunde ringa Ray vilken tid på dygnet, och de kunde gå ut och gå tillsammans, inga ord behövde bli sagda. Det är som att han gjort slut med sitt livs stora kärlek.. vilket han kanske gjort också, även om Ray inte känt samma sak som honom. Han är så väldigt känslomässigt trött.
"Du kanske borde prata med honom," hör han någon säga i fjärran, han kan inte urskilja rösten. Hela han lyssnar på orden från låten som spelas i hans hörlurar.
"Han håller seriöst på att bli deprimerad, vad fan är fel på honom?" hör han någon annan säga, och väcks upp från sina tankar när någon knäpper med sina fingrar framför hans ögon. Han tittar med höjda ögonbryn mot Allison och Liam.
"Vet du, det kanske är bäst att vi lägger av med det här lilla experimentet, du kanske kan förklara allting för honom då.." berättar Allison och tittar medlidande mot sin yngre vän.
"Va.. nej nej, jag mår fint," Anthony ler mot dem och tittar ner i sina böcker för att kanske kunna få in något i huvudet. "Han har gjort det klart för mig att han inte tycker om mig, men det betyder inte att vi ska ge upp på din drömkille, inte sant?" han nickar mot en kille som står vid biljardbordet, som är den killen Allison vill komma åt. Och ärligt talat verkar det som att det fungerar för varje gång han ser dem tillsammans. Han hade berättar för dem om vem det var, och han hade berättat att det var en kille, det skulle bara vara dumt att ljuga om det för dem. De dömer honom inte dock.
"Vet du! Att se dig glad kommer såra honom mest, du måste jobba för det baby," säger Allison med näven i vädret. "Och du kan inte vara hundra procent säker på att han inte är avundsjuk, han kanske bara är ett as som inte vet vad han ska göra!"

Sedan bråket med Anthony har Ray mest varit ensam. Han har dragit sig undan och inte velat prata med någon. Inte för att han visste vem han skulle pratat med ändå isåfall, han hade inte direkt någon annan vän än Anthony. Så efter bråket hade han inte haft någon att prata med alls. Ibland såg Ray honom med sin flickvän, och det gjorde inte direkt saken bättre. Varje gång fick han bara ångest och blev så avundsjuk. Avundsjukan gjorde nästan att Ray också ville skaffa en flickvän, bara för att göra Anthony avundsjuk och visa att han klarar sig bra utan honom. Om han nu ens brydde sig. Ray ville också få vara med Anthony så mycket som hans flickvän var med honom nu. Ray hade även nästan slutat äta helt. Inte för att han åt mycket innan, men nu var det värre. Det brukade bli så när han blev mer deppig. Han var fortfarande så sjukt irriterad på sig själv. Varför hade han inte bara dolt sina känslor, inte överreagerat och bara sagt att han var glad för Anthonys skull. Och varför i helvete hade han ens kommit med idén att avsluta deras vänskap. Allt var hans eget fel. Han hade ingen alls att skylla ifrån sig på. Anthony hade inte gjort något fel.
Ray har flera gånger tänkt tanken att bara gå fram till Anthony och förklara allt för honom. Fast vad skulle han ens förklara? vad skulle han säga? och hur? Han hade ju faktiskt redan sagt att han bara var avundsjuk, men Anthony hade bara undrat varför och sagt att det faktiskt inte var dem som var tillsammans. Även om han inte visste vad han skulle säga så visste han i alla fall att han behövde prata med honom. Den här tystnaden kunde verkligen inte vara mycket längre till, han ville inte att deras vänskap skulle vara över. Det var det sista han ville.

Anthony kommer ihåg hur Ray hade sagt att han var avundsjuk, men han hade inte svarat när han frågade varför. Han kan inte vara avundsjuk för att han gillar Anthony, sjuttonåringen skulle vilja tro att han är det, men han vet att det är värdelöst. Så vad för anledning fanns det för Ray att vara avundsjuk? Var han verkligen så rädd att han skulle sluta umgås med honom?
Han kanske borde prata med Ray trots allt, berätta allt för honom. Han borde ha lyssnat på honom mer, även om han blev så pass sårad som han blev.
"Du kanske intro tror det nu, men du kommer komma över honom förr eller senare, it is his lost," säger Liam med ett försiktigt leende.
"Jag måste gå, men du borde le, det passar dig mycket bättre Tony," säger Allison och hoppar upp från bänken. Hon tittar mot någon längre bort, och när Anthony följer hennes blick får hon syn på sin barndomsvän. Bara en blick på den äldre och hela Anthony värker. Allison ler försiktigt, lägger båda sina händer över Anthonys kinder, och pressar sina läppar mot hans. "Du är gullig när du ler," hon lämnar ännu en enkel puss på hans läppar innan hon sträcker på sig. "Hans fel om han inte ser toppkvalité," med det går hon sin väg, och Anthony kan inte stoppa sig själv från att se mot Ray. Han känner sig inte alls som någon toppkvalité.

Ray kollar mot Anthony som sitter en bit bort med sin flickvän och kompis. Han önskar verkligen så mycket att han också satt där. Visst, när Anthony berättade att han hade flickvän var Ray rädd att han skulle sluta vara med honom, men nu kändes det nästan som att det var bestämt att de inte ens fick prata med varandra eller vara med varandra. Han ville bara gå fram och be om ursäkt för allt, men samtidigt hade han ingen aning vad han skulle säga. Som sagt så hade han ju redan berättat att han bara var avundsjuk.
Han kollar tillbaka mot Anthony precis i tid för att se han och hans flickvän kyssas. Han suckade och kollade bort igen. Anthony var gladare när han var med henne helt enkelt, det var bara att acceptera det.

Med en djup suck drar Anthony sin väskas ena remmen över sin axel.
"Ni kanske har rätt, det är värdelöst att bara gå runt och låtsas som ingenting.." säger han till Liam och ställer sig upp från bänkarna, han är osäker på om Ray faktiskt har någon lust att prata med honom... han kanske sa en del dumma saker han också.
"Lycka till," hör han sin vän säga, och får en klappning på axeln. Kluvet biter han sig i sin underläpp och nickar lite som svar innan han börjar röra på sina ben. När han väl kommer fram till den äldres skåp, ser han hur någon går ifrån det. Anthony kan enkelt se att det är Ray, och undrar varför han tar med sin väska ut.
"Du, Ray!" säger sjuttonåringen med torr hals, fan att han blir så här nervös över att bara tänka på den äldre.

Ray hade inte alls någon lust att stanna kvar i skolan längre. Anthony klarade sig bra utan Ray, och han kunde bara inte stå ut med att se honom med sin flickvän. Dessutom började han känna sig smått sjuk.
Han slänger sin väska över ena axeln, stänger skåpet och börjar sedan gå därifrån. Genom den höga musiken kan han plötsligt höra någon ropa efter honom, det var Anthony. Ray hade ingen lust alls att stanna och prata, Om han nu så gärna ville prata så fick han försöka mer.
Ray totalt ignorerar Anthony och fortsätter gå mot utgången som om ingenting hänt.