[PRS] Step brothers

Edward håller sig tyst när han hör rösterna bakom dörren, försiktigt stänger han toalocket som varit den bittra spyans offer. Han spolar innan han utmattat ställer sig upp från sin plats på golvet, sätter händerna på vardera sida av handfatet och andas ut. Låter lungorna ta frisk luft, innan han sköljer munnen med vatten minst tio gånger. Han hatar smuts, han är lite av ett hygien freak och lukten av kräk är någonting han högt avskyr. Edward låter sin ring dekorerade hand gräva i fickorna, drar ut tuggummi paketet och stoppar in tre ut av dem, vill inte ha något luktande bevis. Sjuttonåringen tuggar hårt, låter käken jobba effektivt innan han känner hur lukten försvinner bort och ersätts med mint. När han är tillräckligt nöjd slänger han tuggummina i den lilla sopptunnan, och stoppar in en ny. Plötsligt hör han hur ytterdörren öppnas.
"Eddie?" hör han den dominanta, maskulina rösten eka i lägenheten. Ett lättat leende rör sig över ansiktet och för en gångs skull ser han sig själv i spegeln. Ögonen är aningen röda, även puffigare än vad de brukar vara, ögonkontakt med Derek får han helt enkelt undvika. Försiktigt låser han upp toadörren, slänker ut mellan springan och får syn på det välbekanta ansiktet. Tio minuter har gått, och han har nog aldrig varit så lättad av att se tjugoåringen i hela sitt liv. Med lätta steg rör han sig mot hallen, de lila lockarna faller över hans ansikte när han hukar sig ner för att dra på sig sina kängor. Joshua har alltid varit duktig på att rota fram koder till lägenheter. Han har lätt för det, ett drag Edward inte kan undgå att tycka om. När sjuttonåringen sedan ställer sig upp, får han ögonkontakt med de lugna mörka ögonen. Håret är bakåtslickat, låter det prydliga starka ansiktet synas klart och tydligt. Leendet på dennes läppar sjunker en aning, innan han går några steg närmre, omedveten om de andra två som rör sig någonstans i lägenheten. "Är du okej?" undrar han i tyst ton, låter den starka handen snudda vid Edwards svala kind, kupar det lena ansiktet. Edward låter sina mindre händer gripa tag om tjocktröjan den äldre bär, händerna vilar vid hans höfter. Tar ett djupt, ostadigt andetag. Det var så länge sedan han rörde vid någon, två veckor kanske inte är mycket för en del. Men för Edward är det det. Han är van vid konstant fysisk beröring, av någon anledning kände han sig bara äcklig efter han legat så nära Derek. Ingenting känns likadant. Och även om Edward saknat det, saknat Joshuas och många andras beröring, så undrar han hur det skulle vara om Derek höll honom. Om det var Derek som undra om han var okej. Dumma drömmar. Edward sväljer, sluter ögonen men nickar. Joshua lutar sig fram mot hans öra, medan han säkrande håller om honom.
"Någon du vill att jag ska göra illa?" frågan får Edward att le lite, då han vet att Joshua inte menar allvar. Kanske han genuint skulle ha slagit ihjäl Derek om han var samma person som han var när han var arton, letade trubbel i allt. Men nu, han har ett välbyggt liv. Och även om han genuint bryr sig, och antagligen skulle göra det om Edward var helt förkrossad, så behövdes det inte nu. Edward skakar på huvudet, låter den tio centimeter längre luta sin panna mot hans. Tummen stryker sig över kinden, det är en ny syn för Joshua, de röda ögonen, dränkta på tårar. "Ska vi sticka?"
"Mhm.." svarar Edward och nickar instämmande, lite drömmande. Undrar om Joshuas närhet ikväll kommer få honom att glömma Derek. Han och Joshua träffades för två år sedan, blev nära vänner innan det började bli lite mer än så. De är inte i något förhållande, men de ligger med varandra då och då. Edward nyper sig själv i armen för att vakna upp, och nickar kvickt. "Derek," får han fram efter en liten stund, nästan som en viskning, söker efter den andre sjuttonåringen med blicken. "Kan jag lämna grejerna med dig? Jag lovar att hämta tillbaka dem någon gång.. men kan inte ta med mig dem nu,"
"Vad för grejer?" frågar Joshua och Edward nickar mot den stora nallebjörnen och chokladkakan. Ett skratt sipprar från tjugoåringens läppar medan han rufsar till Edwards lila livliga lockar som faller perfekt över hans huvud.
"Du är för gullig," säger han och går förbi sjuttonåringen innan han bär upp nallebjörnen och chokladen. "Jag tog den stora bilen, vi kan ta hem dem till mig." Edward nickar bara, orkar inte skämta om det, utan låter ögonen göra sin väg till Dereks ögon igen. Han ler svagt, inte genuint innan han enkelt nickar som farväl, och följer Joshua ut genom dörren. "Hur fick ni tag på de här?"
"Vann dem, kommer du ihåg spelen vi körde? Vann där igen." säger han stolt när de kommer ut ur lägenheten, med dörren stängd bakom dem.

Korridoren i skolan är smockfull med elever och flera kroppar pressas mot Dereks när han tar sig igenom trängseln.
"Vänta, Derek!"
Liam tar sig förbi ungdomar med vassa armbågar och skoningslösa knuffar.
"Mason väntar vid skåpen, med Jacob", ropar Derek över axeln, slinker mellan en grupp tjejer, som blänger efter honom. En liten del av Dereks hjärna kan inte låta bli att undra om det är någon av dem Eddie varit med, men han tränger undan tanken på honom direkt.
Jacobs gyllenblonda hår och knivskarpa kindben är lätt att hitta i folkmassan - bredvid honom står Mason, en mörkröd beanie nedtryckt över de bruna lockarna.
Derek lyfter handen för att vinka, men båda är i för djup konversation för att lägga märke till dem och när Liam och Derek når fram dem drar Mason Derek mot sig, sätter ena handen i Dereks bakficka.
"Där är Edward", viskar Mason, hans andedräkt är varm mot Dereks kind. "Är det okej om jag typ, slår ihjäl honom?"

Skolans korridorer är han alldeles för bekant med, fötterna rör sig till skåpet utan att hjärnan behöver fundera. Tröttheten ligger som en stark aura över honom, när han rör sig till sitt skåp. Lägger in ryggsäcken gjord av fejkskinn, ställer sina böcker i både bokstavsordning och färgordning innan han tar ut sin macbook. Rörelserna är lugna, ostressade. Det är lite som att Edwards huvud står helt tomt, att kroppen bara rör sig med bekvämhet. Efter han tagit ut materialet han behöver till lektionen stänger han skåpsdörren och går mot en liten hörna där han och hans närmaste vänner brukar synas. Många tror att han nära med alla, vilket inte är helt fel. Att socialisera sig har aldrig varit ett problem, han kommer överens med många och umgås med flera olika typer av människor. Men det finns ett fåtal som han faktiskt känner att han kan prata med. Den utmattade kroppen sjunker ner i en ut av sofforna.
De hälsar, och han nickar lite som svar, lägger ner datorn på bordet framför. Eleverna börjar avlägsna sig, förstaårs eleverna försöker förvirrat hitta till de numrerande klassrummen. Treorna svajar förbi, balanssinnet helt rubbat efter studentfesterna som hållits. Edward är aningen tacksam över att han bara har en lektion under dagen. Visst hade han kunnat sova in längre, men då han sov hos Joshua hela helgen, - han ville inte hem under söndagen heller,- så ville han inte vara till ett större besvär. Tjugoåringen hade lektioner på universitetet, och lämnade därför av honom på vägen. Edward andas ut, lyssnar inte så aktivit på samtalen de cirka tio personerna håller. Atmosfären runt den nätta sjuttonåringen är tillräckligt för dem att förstå att han inte har någon lust just nu, därför lämnar de honom ifred. Det händer väldigt sällan, kan han minst säga, att han håller sig tyst. Försiktigt drar han sin turtleneck tröja lite högre upp, vill gömma såren längs halsen och nacken. Han sluter ögonen, lutar sitt huvud mot Larissas axel som inte säger emot.
"Hade du tänkt berätta vad som hänt?" viskar hon försiktigt när ungdomarna börjar bege sig bort en efter en till sina lektioner. De har aldrig riktigt brytt sig om att hålla tiden. Nu är det bara Larissa och Zack kvar, två av sina närmaste vänner.
"Jag träffade Joshua i lördags, var med honom tills imorse.." berättar han i låg stämma, låter de mörka långa ögonfransarna nudda kinderna när han sluter ögonen. Vanligtvis brukar det inte chockera vännerna, men nu, när Edward inte varit med någon på hela två veckor är det annorlunda.
"Vad hände med snubben du inte kunde sluta tänka på? Han som fick dig att hålla dig borta från något så fantastiskt som sex?" frågar Zack och sträcker på benen där han ligger, sätter sig upp för att kunna se på sina vänner innan han siktar, och slänger sitt äppelskrutt i papperskorgen en bit bort. Larissa grimaserar mot honom. "Har han varit ett asshole? Jag som trodde att han borde måste vara sjukt jävla het, och schysst för den delen, för att rista in sitt namn i ditt huvud. Ska jag klå upp honom?"
"Jag tror jag är kapabel att klå upp honom själv," säger Edward lätt och ler svagt, att slå ner Derek skulle vara enkelt med nio års karate träning i bakhuvudet. "Jag vettefan alltså," lägger han till och drar upp benen mot kroppen, innan han drar ut sin tröja över dem. Drar frustrerat en hand genom de vänliga, silkeslena lockarna och gömmer ansiktet i sina ring dekorerade händer. "Jag trodde för en stund att han kanske tyckte om mig tillbaka, vilket är jävligt dumt av mig eftersom att kärlek bara är en myt i sig. Sen så följde jag med honom till sin vän, ni vet Mason i trean antar jag?" både Zack och Larissa nickar instämmande, vet vem det är han pratar om. "Verkar lite som att de är mer än vänner." Larissa smackar med tungan innan hon blåser en stor bubbla med tuggummit, låter de väl ifyllda läpparna blåsa medan hon fundersamt tittar i tomma intet.
"Känns rätt typsikt att personen som sweeps you off your feet är en sådan idiot." säger hon och skakar enkelt på huvudet. "Låt mig berätta någonting vist, som jag alltid gör, älskling. Om det är meningen att vara ni ska vara tillsammans, om ni är gjorda för varandra, så kommer ni det i slutändan."
"Det där säger folk bara när de inte har något annat att säga," påpekar Zack och pekar dömande mot Larissa.
"Åh håll käften. Det är för att det är sant. Dock kan resan dit vara rena jävla helvetet. Som exempel, jag hoppas fortfarande att jag kommer få min chans på Whitney, men jag ligger med andra människor på vägen, och-"
"Whitney är död tho, du kan inte jämföra detta med en död sångerska Isa," protesterar Zack och ruskar på huvudet. Medan de två fortsätter att bråka med varandra, låter Edward sin blick sakta glida över korridoren, landar på ett så bekant ansikte. Han tittar med blanka ögon på Derek, tvingar sig själv att inte låta några känslor synas. Ser hur Masons hand ligger i den andres bakficka, innan han låter blicken glida tillbaka till Zack mittemot.
"Hur som helst, kan du inte bara fråga? Typ smyga in det i en konversation eller något. Sneaky har du lätt för att vara!" tipsar Zack naivt. Edward drar återigen en hand genom håret, aningen fundersamt.
"Det gör nog ingen skillnad.. Mason hade inga problem med att rada upp så många personer som möjligt som han vet att jag legat med, han hatar mig."
"Han känner dig inte," påpekar Larissa och tittar bort mot Mason suckar en aning innan hon lutar sitt egna huvud mot Edwards som har sitt mot hennes axel. "Om han hatar dig pågrund av det, är han en lam tönt. Det enda han hört är rykten, och han låter det bilda en bild av dig, rätt jävla patetiskt ärligt talat. Ger dig inte ens en chans, du är fan en ut av de roligaste och snällaste personerna jag stött på, och honey, det säger en del. Att han inte kan se det är ytligt av honom, så jävla asigt." Ett enkelt skratt bubblar upp ur Edwards mun, helt utan förvarning. Han hade varit så nere, men de två får honom att vilja skratta.
"Jag må hata när folk snackar skit om varandra, men tack," säger han och tittar på Zack som vrider på huvudet, följer Larissas blick mot Mason och grimaserar lätt.
"Är det någon av killarna där borta?" frågar han när han vrider sig tillbaka.

”Izzy!”
Liam sträcker ut armen bland folkmassan som pressar sig förbi den lilla gruppen och han drar ut en kort, smal tjej, Isabelle - hans lillasyster. Hon har porslinliknande hy, krulligt, brunt hår och ett par stålgrå ögon stirrar ilsket upp på dem.
Derek har ett vagt minne av att hon brukade stirra sådär på dem när de tagit hennes vattenpistoler utan lov som små.
”Liam, om du inte har en bra anledning svär jag på mitt liv att jag ska grilla dig levande! Jag hittar på riktigt ingenstans här och de enda som orkat visa mig runt - borta!”
Izzy’s nösborrar vidgar sig och Derek slås av hur lika hon och Liam är, både till utseendet och beteendet. Mason ser road ut och Liam ser paff ut, Isabelle däremot, ser tårögd ut.
”Du gjorde det bara för att reta mig, eller hur? Toppen, absolut fantastiskt, jag hatar allt!”
Mer hör inte Derek, för Mason har dragit sjuttonåringen tätt intill sig, de avbitna naglarna gräver sig ner i Dereks arm.
”Var försiktig med Edward, Derek”, viskar han. Det är något, något med artonåringens röst gör att Derek känner sig lite illa till mods. ”Jag vill inte..”

Resten av Masons ord drunknar i ljudet av ett gurglande läte från Isabelle. Hennes axlar är ihopsjunkna och Liam håller om henne. Det tar ett tag innan Derek fattar att hon faktiskt gråter, de fragila axlarna skakar. 

”Döda honom inte”, hör Derek att hon säger, Liams nävar hårt knutna om hennes tröja. "Han vet inte."
”Jag kan försöka.”
Isabelle skakar sig av Liam med ett smalt leende innan hennes korta form försvinner in bland eleverna och några få kastar Liam nyfikna blickar, men flesta är dock alldeles för distraherade av sina mobiler för att se vad som pågår.
”Jag ska döda honom”, förkunnar Liam, andas in genom näsan så att han liknar en ilsken tjur.
”Vem?” Jacobs spräckliga irisar lyser när Mason ställer frågan.
”Edward Baker, såklart.”

Det smakar surt i Dereks mun och han vänder sig bort innan någon annan hinner se han ansiktsuttryck, men Mason ser - det gör han alltid - och han stryker handen över Dereks huvud.
”När man talar om trollen”, sjunger Jacob, får gruppens ögon att vändas åt hållet han pekar.
Jacob finner ett oroande intresse i att se hur Liams käkmuskel spänner sig, hur de grå ögonen inte längre är stålgrå, utan som den askgrå himlen ovanför en nedbränd stad. Hur blodådrorna på de synliga boxararmarna verkar bulta.
”Nu fan…”
”Liam, jag vet inte om-”
Derek avbryter dock sig själv när han ser Liams ansikte. Aldrig, i hela hans liv, har sjuttonåringen sett så förbannad ut.
”Inga invändningar? Dåså.”
Edward är så nära dem, och Derek vill skrika och varna honom, men han hinner knappt öppna munnen innan Liam tacklat ner den andre.

Det kommer som en chock för Edward, hur han ena sekunden sitter uppkrupen på soffan, inkurrandes under Larissas huvud. Doften av blommig parfym slingrar sig in i hans näsborrar tillsammans med den varma lukten av vanilj shampoot. Och andra sekunden blir han på något sätt ner tacklad på golvet. Huvudet dunkar i kontakt med det starka betonggolvet, får han att grimasera och hålla handen mot huvudet, känner hur blod sakta glider längs hans bakhuvud. Personen hade ryckt tag i hans tröja, dragit honom ifrån hans vänner och slängt ner honom på golvet med en väldans kraft. När tvingar sig själv att öppna ögonen känner han hur hela tinningen dunkar.
“Vad f-” mer än så hinner han inte säga, utan får ett hårt slag rakt mot käkbenet. Det känns som att något knäcks, hoppar ur led. Det blir dock lätt för Edward att komma undan, det var bara chocken som slukat honom helt i början. Med ett hårt grepp om personens axel, och benen som rör sig utan någon mer fundering, har han fått omkull personen bredvid sig och kan själv ställa sig upp. Det är som att ljudet hade försvunnit helt och hållet, och nu kom till honom som en stor våg i Iguazus vattenfall. Korridorerna är inte längre fyllda med förlorade ungdomar, nu känner han hur huvudet vrider sig, känner hur bakhuvudet dunkar i takt med sekundvisaren på klockan upphängd på väggen. Det rinner inte hysteriskt mycket, men det rinner tillräckligt för att skrämma både honom och de få som är kvar. Öronen fångar upp Zacks svärord, vänder blicken tillbaka mot killen som slagit omkull honom.
“Vad fan är fel på dig!?” hör han Zack utbirsta, alldeles förbannad över det plötsliga agerandet från Liam, en annan två i skolan. De mörkbruna lockarna faller över hans hazelbruna ögon, gömmer ilskan som spridit sig över ansiktet medan han ställer sig upp. Zack hade drämt till ett hårt slag mitt i skallen, tillräckligt hård för att kanske bryta till den andres näsa. Edward har fortfarande svårt att förstå vad som hänt, och låter blicken glida från Derek, till den andre sjuttonåringen på golvet. Liam som tacklat till honom. Hade han gjort det?
“Äsch, lite cred måste han ändå få! Jag har aldrig varit med om en sådan tackling, helt ärligt. Och mitt från ingenstans, vanligtvis brukar jag kunna blockera såna anfall,” påpekar Edward med ett fånigt leende över läpparna, försöker att spela bort den bittra smaken i hela hans kropp. Zack ser rakt igenom honom, men Liam verkar uppriktigt sagt förvånad. Blicken vänder sig mot Derek och hans vänner igen, håller upp den blodiga handen han hållt mot sitt bakhuvud. “Beställde du det här?” frågar han med tomma ögon, försöker få bort Derek från sina tankar. Liam kravlar upp från sin plats på golvet och tar än en gång tag i Edwards tröja, han innerligt hoppas att märkena runt halsen fortfarande håller sig gömda, och trycker den här gången upp honom mot väggen.
“Du, din lilla ynkliga jävel, gjorde min lillasyster ledsen, fattar du?” det går sakta upp för Edward, och hans läppar formas till ett litet o medan ögonbrynen höjs upp till pannan.
“Vem är din lillasyster?” frågar han lätt, känner ingen press även om Liam försöker att skrämma honom. Han har varit i liknande situationer förut, och han hatar det. Han gör det klart för alla att han inte vill ha ett förhållande, på så sätt behöver han inte få massa brutna hjärtan efter sig.
“Spelar det någon jävla roll?” frågar han i en viskning och när Larissa är påväg att ta tag i Liam för att dra bort honom, skakar han på huvudet. “Hon sa att jag inte skulle döda dig, för att du inte vet att hon gillar dig, men nu ser hon fan inte.” Det är då Larissa får nog, tar tag i Liams händer och tvingar bort dem från sin vän.
“Så, din lillasyster berättar att hon har en liten crush på Edward här, men hon är ledsen för att Edward inte lägger märke till henne? Och då känner du att du har rätten till att slå skallen av honom?” börjar hon och drar ett djupt andetag. “Hur jävla sjuk i huvudet får man vara? Edward har fan inte gjort din lillasyster någonting, hon är bara ledsen för att han inte vill dejta henne. News flash, varken du eller din lillasyster kan bestämma det!” Larissa är minst sagt upprörd, stryker en hand frustrerat över sin panna, de markerade prydliga ögonbrynen knyps ihop. Ibland blir hon alldeles förbannad, och har inget problem med att visa det. Ilskan blandas med all orolighet hon känner för såret på sin väns huvud, och vill få det här överstökat. “Han har inte lovat ett jävla skit, han har aldrig pratat med henne, så hur fan kan ni tycka att han ska hålla löftet att ta hand om din syster? Det är din lillasyster som tänker precis som alla andra, desperata tonårstjejer, suktar efter någon som inte är intresserad och blir sedan upprörd för att han är med andra. De har scenarion i sina huvuden med honom, jävligt ytliga scenarion då de inte har någon aning om hur hans personlighet är! Och jag är rätt jävla säker på att du inte du heller vet hur han är som person, bara dömmer honom med en skev liten bild som du så gärna hackar på. Hans liv är inte ert att styra, fattar du det?” Edward blinkar några gånger medan han lyssnar på Larissas ord, kollar beundrande på henne och ler försiktigt under tröjan. Känner sig säker med henne och Zack vid sin sida. Dock undrar han hur det skulle vara om Derek var där, vid honom. Men han tvingar sig själv att inte se mot dennes håll.

Jacob ser inte road ut längre, bara irriterad och uttråkad, medan Masons min är oläsbar.
"Liam", börjar Derek, försiktigt, trevande. "Det kanske ligger nåt i det hon säger."
Liam snor runt och hans ögon skriker av ilska, svek.
"Du fattar ju fan ingenting", morrar han, tar tag i Dereks krage. Blodet, som droppar ned från Liams näsa, träffar Dereks grå sweater. "Din lilla, inkompetenta råtta, jag önskar att..." Liams mun vrids upp i ett kallt, känslolöst leende. "Du tror verkligen Eddie gillar dig? För jag önskar, jag önskar att han sårar dig, då du.." Liams viskande upphör och det nästa Derek hör är ljudet av hans egna näsa, när näsbenet krasar sönder och blodet forsar ut som ett vattenfall ned på honom.
Dereks blå ögon ser forskande på Liam, innan han skakar på huvudet. Mason står redan bredvid honom, torkar bort blodet med sin egen tröjärm, medan han surt muttrar åt Liam. Han däremot, verkar vara, precis son Derek, i en sorts trans, alldeles för chockad för att kunna ta in orden.
"Derek?"
Sjuttonåringen ignorerar Masons försök att tala med honom, till och med Jacob drar i hans ärm när han drar därifrån. Derek tänker inte ens på att Edward varit där, sett allt. Varför gjorde han inget?

Det verkar som att orden Larissa inte så försiktigt läxar upp Liam med, faktiskt skrämmer iväg honom från dem. Finner inte längre något intresse för att hoppa på de tre sjuttonåringarna, låta sin aggression skrika av sig på dem. Edward sjunker tillbaka på soffan, finner ingen balanssinne alls. Kanske slaget varit hårdare än han trott.
“Vi kanske borde ta dig till skolsyster, berätta vad som hänt?” undrar Larissa som försöker få en klar syn på det hårda slaget vid bakhuvudet. Dock kan inte Edward göra annat än att skaka på huvudet. Han finner ingen ro med att tjalla på det Liam gjort, vill bara glömma bort hela händelsen precis som han brukar göra. Oftast när folk hoppar på honom, eller gör mer konkret mobbning, brukar han bara låta det glida. Han kommer ihåg hur några tjejer, som var sura för att Edward varit tillsammans med killen de var förtjust i, brutit sig in i hans skåp, slitit och rivit varje litet block. Varje anteckning, skrev med permanent färg hur äcklig och motförbjudande han är. Edward kommer även ihåg när några slog honom skoningslöst efter den sista lektionen, påväg hem från en lång dag i skolan. Visst hade han kunnat dra sig undan, men han visste att han förtjänar varje slag. Varje spark och varje hot. De närmaste vännerna brukar protestera med honom, avskyr alla som hatar istället för att ta tag i sitt egna liv, men Edward kan se personernas frustration. Kanske han skulle ha reagerat på samma sätt.
“Det där är ett djupt jävla sår mate, du kanske fått en liten hjärnskakning eller något..” påpekar Zack som sätter sig ner bredvid honom. “Liam behöver bli avstängd, så som han inte kan hantera sin ilska.” Edward håller sig tyst, vill öppna munnen. Istället låter han blicken glida mot Derek, som verkar vara Liams nästa offer av någon oklar anledning. Edward har ingen aning om varför Derek blöder från ansiktet, och han hinner inte agera heller, inte innan sjuttonåringen lämnat korridoren. Med en stor vilja tvingar sig den nätta sjuttonåringen sig upp från soffan.
“Jag går till skolsystern senare,” säger han bara, tvingar hjärnan att återigen finna fokus på benen för att kunna gå den vägen Derek tagit, förbi hans alldeles för aggressiva vänner.

Derek låter dörren glida igen bakom honom, har inte orken att dra igen den. Stallarna i skoltoaletten är tomma, det föe han sig säker på innan han vänder sig mot den stora spegeln. Hans egna, babyblå ögon stirrar tillbaks på honom. Näsan är oroväckande sned, blod har smetats ut över tröjan och färgat den svagt lila. Derek svär för sig själv; hans mamma kommer döda honom, dels för tröjan och dels för att han slagits. Visserligen har det hänt förut, att han fått en smäll utan att ha gjort något särskilt eller fortsatt, men mammor verkar inte vilja höra av "jag gjorde inget".
Sjuttonåringen river av papper, blöter ned det och gör sitt bästa för att styrka bort blodet under näsan och det som droppat ner på överläppen. Tröjan är det ingen idé att ens försöka rengöra, den skulle troligtvis bara bli ännu mer missfärgad.
Att koncentrera sig på annat än alla känslor som ligger och bubblar i huvudet är en lättnad, men när han sedan hsr tvättat rent ansiktet och fått näsblodet att sluta rinna, stirrar sig själc i spegeln.
Ögonen är uttryckslösa och underfransarna snuddar vid kindbenen när han kisar, kastar skuggor.
Steg utanför toaletten får Dereks hjärta att hoppa över ett slag och med snabba steg smäller han igen ett av stallarnas dörrar efter sig.

Edward går med lugna steg mot killarnas toabås, vill inte stressa sig fram då huvudet fortfarande dunkar hårt, får hela kroppen att värka för varje steg. Tanken att Derek bara sett honom bli ner tacklad, slagen hårt i huvudet och käken, utan att lyfta ett finger, ger honom en bitter smak i munnen. Men vad hade han förväntat sig? Kanske Derek inte bryr sig ett skit om honom. Oavsett vad den längre sjuttonåringen tänkt, så är det bättre att prata med honom om det. Få det avklarat, så behöver han inte spendera någon mer tid väntandes på Dereks godkännande. Då får han gå tillbaka till sitt vanliga jag, och det kanske är lika bra det. Edward öppnar dörren med sin rena, svala hand medan den andra förgäves försöker stoppa blödningen från huvudet. Han stiger in i det stora sammankopplande rummet och låter blicken glida över båsen. En lätt suck flyr från hans läppar, Derek gömmer sig visst. Utan några ord går han fram till spegeln, drar till sig lite papper och blöter det, för att sedan hålla det mot jacket på bakhuvudet. Blodet är mörkt över hans hand och han tvingar sig själv skölja bort det, vill inte se alldeles för brutal ut. De mörka ögonen glider över hans spegelbild, håret rufsigt men tilltalande, lite lila om käken men ingenting drastiskt förutom bakhuvudet. De nätta axlarna skakar, rädd för att bli attackerad än en gång.
"Såå.." börjar han efter han tagit modet till sig. Edward biter hårt om sin fylliga underläpp medan han sluter ögonen för att ta än ett djupt andetag. "Ska vi vara mogna och prata, eller tänker du gömma dig där?" Rösten är lugn, mjuk. Orden kanske låter en aning tvingande, men rösten håller sig. "Hur är näsan?"

"Hur är näsan?"
Edwards fråga får Derek att skratta till, ljudlöst och sarkastiskt.
"Bruten", svarar han. "Eller jag tror det i alla fall." Han reser dig från sin plats och gläntar på dörren. Edwards mörka ögon möter hans och Derek ser blodet som klibbar sig fast i Eddies annars så lena lockar. "Förlåt", fortsätter han. "För att jag inte gjorde nåt. För att.."
Derek sväljer, blundar.
"Det hade slutat värre för mig om jag gjort nåt mer", säger han tillsist, men det låter lamt. "Jag.."
Dereks blick fastnar än en gång på Eddies läppar, och han kan inte låta bli att tänka hur den andre skulle vara att kyssa.