Vamäxen Nessie

Tack allihopa för era fina kommentarer!♥ Och för er som inte vill att den ska ta slut: Ingenting kan vara för evigt!
Men jag har som sagt kanske tänkt skriva en forsättning, som en annan ff! Men först måste jag pausa lite och så...
Jag sätter ut hela kapitlet igen! Men jag sätter ett märke dit som ni som inte orkar läsa på nytt, kan börja läsa!

Kapitel.23

Jag öppnade ögonen och jag möttes av ett par nyfikna ögon. Jag såg doms bruna nyans och skulle ryggat tillbaka om det inte var för att jag kände att jag var fast bunden. Mina armar och mina ben var fast bundna i en stol som jag satt i.
Jag tittade skräckslaget upp på den kvinnan som jag kvällen innan tagit som min mamma. Men min mamma skulle aldrig ha kunnat skada mig så här mycket, och hon skulle inte låta mig bindas fast, aldrig!
”Ve-em ä-är du-u?” frågade jag så svagt att jag inte ens visste om hon hade hört mig. Hennes ögon fylldes med tårar och jag förstod inte vad jag hade sagt som var så sorligt.
”Kommer du inte ihåg mig?” frågade hon och torkade bort sina tårar. ”Jag är verkligen ledsen för att jag måsta göra det här, men jag hade inget val”
”Göra vad? Komma till baka från dom döda eller vara nära att döda mig?” frågade jag lika svagt men mycket argare än förra gången. Hon log sorgset, medan hon tog ett steg närmare mig.
”Både och. Eller egentligen kom jag ju inte till baka från dom döda, för jag var ju aldrig död” hon såg inte alls mer ledsen ut, utan mer beslutsam ut. Jag skulle just fråga mer, men hon såg att jag skulle fråga nått. ”Jag ska berätta allt sen” lovade hon.
”Men vem är du?” viskade jag, nu blinkade tårarna fram igen. Jag förstod förstås inte heller den här gången vad jag hade sagt som var så sorligt.
”Jag är din mor” viskade hon till svar. Allt bleknade, och mina farhågor blev bekräftade. Min mor var inte den gamla längre, utan, som jag nu insåg, mer på den onda sidan. Allt bleknade och jag ramlade in i mörkret igen.

När jag nästa gång fick till baka medvetandet så möttes jag av ett par vänliga ögon. Jag slappnade av och försökte andas normalt. Det hade bara varit en mardöm. Seth var här, han skulle förklara att jag hade somnat på väg till honom, eller nått åt det hållet.
Men då märkte jag att han varken log eller såg sorgsen ut, han visade inga känslor alls. Jag tittade mig förvirrat omkring. Jag var inte hemma hos Alice, inte på Hogwarts, jag visste inte var jag var alls. Det ända jag visste var att jag log i en säng, i ett rum med gröna väggar och en spis i. Inte det rummet som jag hade, i min dröm, kommit till när jag hade tagit flampulvret till Malfoys.
Seth satt i en stol på andra sidan rummet och studerade träden genom fönstret. Jag försökte att sätta mig upp, men jag var alldeles för svag för att orka göra det. när Seth märkte att jag var vaken gick han fram till mig och satte sig på säng kanten.
”Jag visste inte att det skulle bli så här, jag lovar” sa han ångerfullt. Det verkade som om han verkligen menade det och jag trodde lite på honom.
Sedan kom jag på att han säkert hade vetat om det här i veckor, kanske månader. Jag menar, han hade varit nervös för att jag skulle säga nej när han bjöd mig att komma hem till honom på jullovet, och han hade dumpat Amy för mig...
”Du, du, du har vetat om det här länge vad?” frågade jag förargat, och märkte till min lättnade att min röst hade blivit starkare. Nu hördes det tydligt hur arg jag var.
”Jo, jag visste om det. men jag visste inte att hon skulle skada dig” tillade han dämpat. Han tittade ner i golvet och jag betraktade honom. Han såg mycket mer än ångerfull ut, mer sorgsen än jag aldrig har sett honom förr. ”Jag trodde bara hon skulle berätta för dig om sin historia. Och jag som gick med på det här...”
”Men, är hon... är hon verkligen min... min mor?” frågade jag försiktigt och han tittade undrande på mig. Jag visste att jag missat nått väldigt stort när han såg sådär på mig. ”Vad är det?” frågade nu jag lite oroligare. Jag hade blivit mycket lugnare nu, märkte jag nu. Än vad jag hade varit när jag varit med... henne.
”Har hon inte berättat än?” frågade han och vände huvudet mot dörren. Han vände tillbaka huvudet men mötte inte min blick.
”Seth? Det är mat nu!” ropade damen som var Seths mamma. Seth reste sig och lämnade mig ensam i rummet. Jag väntade tills han kom tillbaka innan jag hade ro att slumra in igen. Men den här gången frivilligt.
----------------------------------------------------------
Här ska ni andra börja läsa!

När jag vaknade nästa gång så var det Seths mamma som satt i stolen som Seth hade suttit i tidigare. Hon hade studerat mig och såg nu att jag var vaken. Hon reste sig upp och gick fram till mig, jag blev först jätte rädd, men sedan såg jag hennes snälla ögon och trevliga leende förstod jag att hon inte skulle göra mig illa.
”Hej Nessie. Jag heter Miranda. Hur mår då?” frågade hon vänligt. Hon gjorde mig på nått sätt mycket lugn. Lite som Seth gjorde mig glad.
”Jag mår...” jag sträckte lite på och prövade att alla kropps delar satt på plats, allt kändes okej. ”Det är bra tror jag. Jag är bara lite... hungrig” svarade på små leende.
”Ja, du har ju inte fått mat på dagar!” utbrast hon och vände sig om och gick ut ur rummet. Medans hon var borta fick jag tid att tänka igenom allt hon sagt. Dagar? Men jag kunde väl inte sovit i dagar? Innan jag hann fundera mer så kom Miranda in med mer mat. Jag hörde min egen mage kurra och jag hoppades att det skulle vara jätte gott.
”Här har du! Ät så mycket du orkar med. Du har en lång dag framför dig” sa hon och suckade. Jag undrade vad jag hade att vänta men jag var alldeles för borta i huvudet för att kunna oroa mig för det nu.
”Vad är det för dag idag?” frågade jag medans jag tog emot brickan med soppa, bröd och mjölk. Hon tittade lite konstigt ut genom fönstret som om hon själv inte kom ihåg det.
”Lördag. Men du ska inte...” hon hann inte säga mer ön så för jag ville veta lite mer.
”Så om två dagar ska jag till Hogwarts? Hur länge har jag sovit?” frågorna strömmade från min mun innan jag ens hann tänka över dem.
”Ja, om två dagar ska du till Hogwarts. Och du har sovit i mindre än fyra dagar sen du vaknade sist. Men nu verkar du så pigg att du inte kommer sova några timmar mer än normalt.” sa hon sakta och vände sig mot dörren som om hon väntade sig se någon där. ”Men nu ska du ta och äta din mat. Jag kommer och tittar till dig... senar” avslutade hon innan hon gick iväg igen.
Jag åt upp varenda liten smul på brickan, och varenda gång jag tänkte att jag ville ha mera, så var det plötsligt fullt med mat igen. Men efter några minuter var jag alldels full med mat och orkade inte äta en smula till.
När jag sedan tittade upp från maten såg jag... min mamma igen. Jag skrek till av skräck och av att jag inte sett henne komma in. Hon ser hur rädd jag blir och får genast tårar i ögonen.
”Kanske borde jag inte gjort det här” mumlade hon som om hon inte visste att jag kunde höra. ”Jag visste inte att det skulle göra dig så illa”
”Hallå? Kan du berätta vad det är som händer? Varför du uppstår från de döda?” frågade jag lite irriterat. Och hon återvände med ett ryck tillbaka till verkligheten. Och jag hann inte heller den här gången tänka över frågorna innan jag frågade.
”Jo...” hon hade tänkt börja, det såg jag på henne, men hon såg lite oroligt på mig igen. ”Du måste låta mig tala till punkt nu. Kom ihåg det” befallde hon, och jag nickade. ”Jo, det hela började när du föddes. Ingen hade räknat med att ni skulle bli två. Och ingen fick reda på det.” jag hade tänkt börja fråga igen, men hon gav mig en tystnande blick. ”Du lovade.” påminde hon mig. ”Jo, det var så att vi hade fått tvillingar. Och det var förstås lite bevärligt. Jag menar, du ser ju vad du är, en vamäxa! Och två skulle inte vara särskilt lätt att hitta på en bort förklaring mot. Så vi gömde Sarah, så fick du vara vårt ända barn. Varje gång hon fick gå ut på gården och leka med dig, fick vi senare kasta glömske förstrollning på dig. Men bara så att du inte mindes vad du gjorde den dagen. Men senare när Sarah blev äldre blev det svårare att hålla henne gömd. Hon ville ut och springa, ut och leka med dig. För hon där emot, mindes dig. För att hon skulle veta att hon inte var ensam på jorden” förklarade hon. Hon tog en liten paus för att se hur jag skulle reagera. Jag reagerade inte alls. Jag förstod inte att det var sant, det kunde det inte vara.
Mamma fortsatte berätta.
”Men när Voldemort kom i makten, så blev vi allt oroliga i fall att de skulle komma och undersöka vårt hus. Då kanske dom skulle hitta Sarah. Så vi hade bara ett val, berätta för någon. och jag visste inte vem jag skulle våga berätta åt, men jag beslutade till sist att det skulle vara Alice. Så en dag gick jag och din pappa ut en dag, så hade vi planerat att vi skulle ta med oss Sarah med en onsynlighetsmantel på. Och sedan skulle vi springa och gömma oss. Det var en sådan tid på oret att du skulle komma hem om en timme från Diagongränden, du hade ju varit på en kurs i trolldomskap. Och vi hade förberett så att det såg ut som om en dödsätare hade varit i farten. Och när du kom hem skulle du förstå och Alice skulle hitta di och du skulle klara dig.” och jag förstod att jag fick lov att tala nu men jag visste inte vad jag skulle börja med att fråga. Men jag kom fram till en som jag inte hade en aning om svaret.
”Varför är det farligt att jag... jag och Sarah är vamäxor?” frågade jag lite skakigt. Jag var nervös för svaret. Kunde jag vara farlig när jag blev äldre? Eller nått liknande?
”Du är inte farlig.” sa mamma med lugnande röst, det hjälpte inte alls. Det var som om jag inte kände henne. Och det kanske jag inte gjorde heller... ”Det är bara det att trolldomsministeriet kanske skulle tro det. Och om ni är två skulle det bara förvärra saken”
”Men vem är Sarah?” frågade jag och jag hade ingen aning om vilket sorts svar jag skulle få. Kanske skulle det vara en beskrivning på hur hon såg ut eller också så skulle hon säga ”Som du, vamäxa”.
”Din tvilling syster. Hon är också en vamäxa såklart” sa mamma, eller som hon heter, Elena, lite bekymrat. ”Vill du inte träffa henne?” frågade hon lågt. Jag visste inte säkert. Men jag trodde att hon skulle vara snäll, eller också skulle hon vara dum, jag visste inte.
”Hm... Okej” sa jag, för jag kan inte veta om jag inte träffar henne.

Oh, You´re azum Lills!!!!!!

amazing!

Den är såå bra men kan du inte skriva lite fakta om Sarah

*Drar efter andan... ooj... det där var oväntat... men... AMAZING! ♥

meeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeer

Super! ♥

Tack, tack, tack och taaaack!< 333
Ni är awesome! Vet ni det?

Kapitel. 24

Jag satt och fantiserade hur Sarah skulle se ut medans Elena hämtade henne. Jag hade ganska höga förväntningar. Mina förväntningar var lite så att jag ville att hon skulle vara trevlig och fin. Och när Elena (Min mamma, jag vill inte kalla henne det) kom in i rummet och jag var faktiskt lite nervös. Och efter Elena kom en flicka in.
Hon hade blont, långt hår, ljusblå fina ögon. När hon kom närmare såg man hur hon hade *förlängt* sina ögonfransar. Hon log först uppmuntrande, men sedan började hon granska mig närmare. Hon såg först på mina skrynkliga kläder. Mitt råddiga hår, och sedan på mitt trötta ansikte. Jag visste inte om jag skulle le eller se ointresserad ut.
”Hm... Hej” sade hon kort. Och man märkte på hennes tonfall att hon inte ville börja på samtalet.
”Hej, som du vet heter jag Nessie” sa jag och försöka dölja osäkerheten, när det gällde Sarah. Hon verkade så... konstig. Hon så konstigt på mig i några sekunder innan hon vände sig mot Elena.
”Är det där verkligen min syster? Jag har inget minne av henne när hon är så där... fin” sa Sarah ogillande. Elena nickade, nu var hon glad, jag såg det på henne. Sarah såg där emot väldigt ogillande på mig. Jag kunde inte förstå vad jag gjort fel.
”Jag måste gå ner och fixa några grejer” sa Elena och började gå mot dörren. När hon kom gemsides med Sarah hörde jag henne viska ”Bete dig nu!” jag undrade varför det var så viktigt. Hon hade redan gjort så att jag inte ville ha så mycket med henne att göra.
”Jaha, så vad gillar min tvilling att göra då?” frågade jag för att lätta på spänningen i rummet. Men jag fick för mig att den bara blev tjockare. Jag satte på minnet att hon tydligen inte gillade att bli kallad tvilling.
”Jag sjunger. Och skulle börjat på Hogwarts. Om inte du kommit i vägen” spottade hon ur sig av ursinne. Jag började inse att alla mina förväntningar var förgäves, hon var varken trevlig eller snäll eller så, men hon var fin.
”Jag är verkligen ledsen, men det är inte mitt fel att jag aldrig fick reda på att mina föräldrar inte dött” sa jag kyligt och innan hon han protestera kom Elena in genom dörren.
”Har ni haft det trevligt?” frågade hon och såg på Sarah, som hade ett socker sött leende. Jag fattade inget, men även jag log övertygande. Hon såg mycket nöjd ut när vi log så stort. ”Ja, det var ju bra! Sarah, du ska gå och äta där nere.” sa hon glatt.
När Sarah hade gått stannade Elena kvar lite.
”Du vet ju att du ska till Hogwarts i morgon” började hon med en konstig ton på rösten, som om hon inte ville släppa iväg mig än. ”Men du kommer väl att komma hem med Seth sen? Tillbaka till mig och Sarah?” frågade hon oroligt. Jag tänkte snabbt, hon skulle kanske kunna göra nytta, men Alice var ju såå snäll!
”Visste” svarade jag undvikande, jag hade fått lära mig hur ovänligt och kyligt det lät. Så att hon visste att det bara kunde vara ett kanske. Jag var alldels för arg på henne för att lova henne något sådant.
”Okej, Miranda har packat åt dig. Eller egentligen bara kollat att du har allting med. Du han aldrig packa upp” sa Elena försiktigt. Och n ny tanke fick mig att må illa, jag ville inte att Sarah skulle få förstöra mer.
”Kommer Sarah att koma med till Hogwarts?” frågade jag spydigt och hoppades starkt att svaret skulle vara nej, annars skulle jag inte orka vara kvar, utan fara direkt till Alice. Hon skulle nog inte ha något emot att få lite besök. Men egentligen hade hon också vetat om det. Hon hade till och med vetat att jag varit en vamäxa! Men hon hade inte ljugit lika mycket som mina föräldrar har, det fick mig att tänka på en sak. Igen.
”Nej, Sarah kommer inte att komma med till Hogwarts. Som sagt, två vamäxor är farligare än en vamäxa” svarade hon mig lite sorgset. Jag ville inte tröst henne, som jag hade velat göra förr. Men nu brydde jag mig knappt.
”Var är pappa då? Eller han kanske dog?” frågade jag argt. Pappa skulle aldrig kunnat göra så här mot mig. Jag såg hur arg Elena (Jag vägrar fortfarande kalla henne mamma) växlade från sorgsen till arg.
”Hur kan du vara så... så... så oförskämd, Nessie? Pappa är INTE död, men det verka som om du ville det!” skrek hon och jag hoppade till lite. Men jag var inte rädd för min egen mamma. Utan det som jag nu fått veta hade gjort mig starkare, säkrare på att man kunde skrika på folk om man ville. Och nu verkade som om jag skulle få skrika ut. Jag ställde mig upp från sängen av raseri och tog ett säkert steg fram åt. Mot henne.
”HAN KANSKE JAG BRYR MIG OM! MEN ABSORLUT INTE DIG! JAG KOMMER INTE TILLBAKA EFTER ATT TREMINEN ÄR SLUT!” jag och kände hur skönt det var att få skrika ut allt jag hållit inuti mig förut. Elena såg lite förskräckt ut i några sekunder, innan hon skata gick ut genom dörren. Jag hånlog åt henne och hon gick skräcklaget ut genom dörren.
Jag njöt av dom få sekunder hon hade varit rädd för mig, jag brydde mig inte om någon längre. Och då kom jag på två personer som jag brydde mig om och älskade, Mandy Spinnet och Lily Lovegood. Mina bästisar på Hogwarts, jag längtar verkligen efter dem, jag behöver dom just nu.
Men sedan öppnades dörren och jag killade snabbt (I vampyr fart) tillbaka i sängen. Det var bara Miranda som skulle komma med maten, hon lämnade brickan utan ett ord och gick i väg. Hon var verkligen bättre på det här än Elena, hon visste att jag ville vara i fred nu.
Jag åt upp min mat och sedan somnade jag.

oooh wonderful! denna ff blir ju bara bättre och bättre

Håller med