Almost PRS

”Du borde inte överanstränga dig”, snyftade Yaosu när Hayley kom upp på benen och gled ner bredvid honom. ”J-jag klarar mig”, fortsatte han därefter, fortfarande mån om att övertala sig själv om att det verkligen stämde. Det gjorde det inte, men han var envis och tror man på någonting tillräckligt mycket börjar det tillslut verka som sanningen. Nu gjorde det inte det trots att han fortsatte intala sig själv samma sak om och om igen, däremot kunde han inte sluta. Allt han kunde tänka på var hur han inte ville orsaka den yngre flickan mer stress, men nu hade han gjort det i alla fall. Och det, det var nästan det som kändes värst av allt - tillsammans med det faktum att han var livrädd inför vad som skulle ske under nattens gång.
”Varför sitter du på golvet och storbölar?” Undrade Zihao som poppat upp från ingenstans. Madam Pomfrey hade väl satt honom i arbete tidigare, som någon form av straff för att han lyckats ta sig in innanför skolans murar. Artonåringen gled ner framför de andra två och vilade huvudet mellan händerna med en liten suck. Jösses, drama på drama. De två ungdomarnas liv skulle nog kunna bli en extremt underhållande tv-serie, en sån där som Joshua brukade sitta och titta på. Personligen förstod han sig inte på mugglare och deras elektronik, men det här skulle nog passa in alldeles perfekt på en stor, glansig skärm.
”Jag gråter inte”, muttrade Yaosu, uppenbarligen fortfarande i förnekelse över det hela.
”Nejdå, du gråter inte..och Hayley har rätt, du kommer inte göra någon illa under natten. Madam Pomfrey har redan kilat iväg för att fråga McGonagall om du kan använda någon av fängelsehålorna, för säkerhetsskull. Det är långt ifrån säkert att du kommer förlora kontrollen, okej?” Zihao drog försiktigt på munnen och vände sedan de mörka ögonen mot Hayley. Han höll därefter fram ett glas och några tabletter mot henne. ”Här, hon sa att du kan ta alla nu, men bara efter att du återvänt till din säng..kom, så hjälper jag dig”, fortsatte han och drog tillbaka glaset och tabletterna, placerade dem på nattduksbordet för att sedan varsamt hjälpa den yngre flickan upp på benen. Det hade nog varit lite dumdristigt av henne att slå sig ner på golvet sådär, men han förstod att det varit svårt att göra något annat med tanke på situationen de befann sig i.
När Zihao var färdig med att hjälpa Hayley, övergick han till att hjälpa sitt vrak till bror. Yaosus kinder var fortfarande alldeles våta av alla tårar och hela hans stackars kropp verkade ha gått in i chock igen. Det var verkligen inte hans dag, någonting alls i rummet förmodligen kunde hålla med om.
”Sluta gråta, det är inte så hemskt att genomgå en fullmåne utan elixiret”, försäkrade den yngre av dem och släppte ner tjugoåringen på sängen bredvid Hayleys, där denne genast drällde omkull i en lika trasslig hög som innan.
”Men jag är rädd”, viskade Yaosu och drog åt sig en av de mjuka kuddarna, medan blicken gled från den yngre brodern till flickvännen. ”Och jag vet att det kanske är patetiskt, men jag kan inte..det är bara så sjukt obehagligt..”

”Jag vet att du klarar dig.. du är otroligt stark, men det betyder inte att du inte behöver hjälp,” viskar Hayley medan hon stryker de välvårdade naglarna över ryggen på honom. Hon har faktiskt inte rivit upp nagelbanden på ett tag nu, så åtminstone de mår bra. Konstigt att hon inte börjat riva upp dem under den dag som gått, men hon klagar inte. Det är en dålig vana som hon behöver bli av med. Hon vill kunna finnas där för honom, och smärtan i magen ska inte gå i vägen för det. Den tre år äldre har hjälpt henne så många gånger, hon vill kunna hjälpa till. Hade inte Hunter och Jackson kunnat vänta två dygn på att terrorisera henne? Det hade varit betydligt lättare att hjälpa Yaosu om hon kunnat stå på benen. Då hade hon kunnat föra honom till en av sängarna. Vad lättad hon blir när den andres bror dyker upp, han kan nog vara mer till hjälp än hon kan vara just nu. Zihao har trots allt varit med om det är själv, hur hemskt nu än det är. Hon är faktiskt väldigt imponerad över de bägge två, trots att hon inte sagt det till artonåringen. Kanske hon borde göra det inom en snar framtid, hon vill inte bråka med honom längre. Han har trots allt varit väldigt snäll mot hennes bästa vän och verkar uppriktigt älska honom. Hayley blir även lättad över att madam Pomfrey kilat iväg till McGonagall, det är nog bra att de har ett säkerhetsval. Hayley tar tacksamt emot hjälpen att ställa sig upp, och hon slår slutligen sig ner på sängen igen.
”Tack,” säger hon och drar upp benen över sängen med hjälp av händerna, innan hon puffar upp kudden så att hon kan luta sig mot den sittandes. Hon skickar ett tacksamt leende mot Zihao. Jösses vad hon önska hon kunnat göra något mer för att hjälpa, men hon är i ett rätt värdelöst stadie för närvarande. Nu får inte hon mysa med Yaosu, så hon bär upp stora Elmo och placerar honom på sängen bredvid. Hon är däremot rätt kort, så hon hade behövt sträcka en del på sig. Kanske Elmos spinnande kan lugna ner honom lite grann.
”Det är inte det minsta patetiskt Yaosu.. det är klart att du är rädd för det, men det kommer att lösa sig, det är jag säker på. Du kommer inte göra illa någon annan.” Hayley vet verkligen inte vad hon ska göra, nej det här är helt nytt för henne och rätt svårt att få in i huvudet.

När Yaosu sagt att Hayley var klok, så hade han verkligen menar det. Och detta, detta var ett prima exempel på att det verkligen stämde. Sättet hon talade till honom, försäkrade att han var stark men att alla behövde hjälp då och då..det var kanske lite fjantigt, men nu gled tårarna nerför kinderna för att han älskade henne så otroligt mycket.
”Ingen fara”, svarade Zihao och log smått mot den yngre flickan. Artonåringen hade börjat bädda ner den äldre brodern i sängen, men inte förrän han lirkat av honom den där äckliga skjortan. Att någon som Yaosu ens lagt sig ner på rena lakan med spya över halva överkroppen bådade inte gått, det var liksom så han visste att det var allvarligt. Han hade aldrig sett tjugoåringen så svag och eländig innan och tja, det var lite jobbigt. Hade det inte varit för honom hade den äldre aldrig behövt genomgå detta i det första taget. Skuldkänslorna var ganska enorma vid det laget.
”Hur vet du att jag inte kommer göra någon annan illa?” Frågade Yaosu tyst och drog Elmo närmare intill sig. Den spinnande katten fick honom faktiskt att slappna av en gnutta och det var mysigt att kunna dra händerna genom den tjocka, mjuka pälsen. Han borde också skaffa sig en katt, kanske en honkatt så att de små kissemissarna kunde få en skock kattungar. Merlin vad gulligt det hade varit.
”För att jag kommer vara med dig hela tiden och hålla dig i schack”, svarade Zihao kort och slog sig ner på en av stolarna mellan de två sängarna. ”Det är mitt fel att du ens sitter i den här båten, så..om det känns bättre kommer jag att vara med hela vägen, okej?” Fortsatte artonåringen och sträckte armarna över huvudet med en suck. ”Plus att det är betydligt bättre än att sitta och skura madam Pomfreys golv om och om igen..det finns fläckar därinne som aldrig kommer gå bort.” Han lät blicken glida mellan Hayley och den äldre brodern några gånger, innan han slöt ögonlocken och lutade huvudet tillbaka mot väggen.
”Jag vet inte om jag har berättat det, men det var Zihao som bet mig”, berättade Yaosu efter en stunds tystnad och fortsatte pilla med kissemissens lurviga päls. ”Det är därför han är så snäll just nu, inte för att han faktiskt är en bra person”, fortsatte han skämtsamt därefter och skrattade till.
”Ursäkta? Jag är visst en bra person! Kolla, jag tar till och med hand om din flickvän när du inte kan..” protesterade Zihao genast och såg ytterst missnöjd ut.
”Jag driver med dig, ta det lugnt.”

Hayley drar täcket över kroppen, och sträcker sig sedan efter chokladpuddingen. Nu är hon inte riktigt på humör, men kanske hon kan äta sina känslor? Pojkvännen har faktiskt gått genom skolan medan han mått förskräckligt och fixat det till henne, och chokladpudding är trots allt hennes favorit. Om hon bara fick äta en sak resten av sitt liv skulle det vara chokladpudding. Efter att ha tagit de smärtstillande tabletterna låter hon fokuset glida tillbaka till pojkvännen och hans lillebror. Att ha langat över Elmo hade varit en bra idé, hans spinnande verkar lugna ner honom åtminstone lite grann. Och det är bättre än ingenting, mycket bättre faktiskt. Lyckligtvis för henne svarar Zihao på frågan, hon hade inte riktigt kommit på ett bra svar innan. Hur vet hon att han inte kommer göra någon illa? Om han är instängd i en av fängelsehålorna skulle han inte kunna röra någon annan, och med sin brors sällskap skulle det nog bli ännu bättre. Det är inte så många elever som går runt och snokar i fängelsehålorna, Slytherin eleverna bor ju lite längre ifrån, lyckligtvis.
”Nej, det har du faktiskt inte berättat,” påpekar hon med lätt rynkade ögonbryn. Det förklarar saken, hon har trots allt undrat hur Yaosu blivit biten. Hon dömer verkligen inte artonåringen, det hade varit en olycka, antar hon. Han hade väl en sådan kväll där han inte kunnat få elixiret och förlorat kontrollen. Att båda bröderna behöver gå igenom det här helvetet, herregud vad hemskt. Hayley tar lite av chokladpuddingen och får ett nöjt litet leende på läpparna. Mums. ”Åh, att han inte är en bra person vet jag redan.” Skämtar hon medan blicken glider mellan de två Huaze bröderna. Den äldsta av de tre verkar må lite bättre, kanske han kommit på andra tankar. Det får henne att må lite bättre, hon vill verkligen att han ska må bra.

”Inte för att vara sån, men det var inte mitt fel att du valsade ner i källaren utan att vara hundra procent säker på att jag inte var..eh..mordisk”, påpekade Zihao och öppnade ett av ögonlocken, för att ge Yaosu en butter blick med underläppen putandes. ”Vart är Joshua förresten?” Undrade han fortsättningsvis och kollade sig runtom i salen, som om pojkvännen på något magiskt sätt skulle dyka upp om han bara kollade några gånger extra.
”Jo, jag vet, men jag tog liksom för givet att du inte var det”, svarade den äldre och kliade frånvarande Elmo bakom öronen. Så mjuk och fluffig, han kunde mer än gärna stanna där resten av natten med den tjocka lilla kissemissen och Hayley. Helst skulle han jobba ha dem båda i famnen, men madam Pomfrey kunde komma tillbaka närsomhelst. Och hon skulle nog bli ganska så förbannad om hon såg de två ungdomarna i samma säng igen, speciellt om en av dem inte hade någon tröja på sig.
”Först trodde jag att han drev med mig, men när han satte tänderna i mig insåg jag att jag precis gått rakt in i döden med öppna armar”, fortsatte tjugoåringen och skakade på huvudet för sig själv. Han frustade sedan till när Hayley höll med om det där sista, att den yngre Huaze brodern inte var någon bra person. Hade hon varit seriös hade han inte skattat, men han visste mer än väl att hon inte var det. Zihao var en bra person, kanske lite nött om kanterna, men utöver det hade han ett gott hjärta.
”Brukar tabletterna hjälpa?” Undrade Yaosu och drog täcket över både sig själv och katten. Mysigt, varmt och trevligt. Efter att ha spytt upp allting han fått i sig under dagens gång hade han börjat frysa något alldeles förskräckligt, så det var skönt att vara lite nerbäddad och gosig. Det enda han inte uppskattade var att han förr eller senare skulle behöva lämna sitt lilla bo, någonting han verkligen inte såg framemot.

Det artonåriga Huaze brodern måste ha haft väldigt mycket skuldkänslor efter att ha bitit sin bror. Att behöva skifta varje fullmåne är smärtsamt, ingen skulle klara det utan några snedsteg. Att smitta någon med de allvarliga konsekvenserna borde kännas hemskt.
”Åh.. han skulle bara gå och äta lunch, han borde vara tillbaka alldeles strax,” det har gått ett tag sedan Joshua lämnat henne. I och med att pojkvännen anlänt hade hon varit på andra tankar och inte riktigt märkt att vännen inte kommit tillbaka. Men det är rätt långt mellan stora salen och sjukhusflygeln, så det kan ta en stund. Sen är den andre väldigt långsam med att äta, när han väl äter. Egentligen borde Hayley ha följt med honom och sett till att han faktiskt får i sig något, men ja, under omständigheterna är det väldigt svårt. Hon skakar på huvudet åt sig själv, hon kan nog se till att han åtminstone äter kvällsmat. Nu fokuserar hon istället på de två bröderna. Förhoppningsvis förstår Zihao att hon inte varit seriös, att hon inte alls ser honom som en dålig människa. Det hade varit ett skämt, som iallafall den tre år äldre snappat upp. Hon vill inte vara elak mot artonåringen längre, förutom när det är på skoj. Precis som hon själv hoppas att den ett år äldre kommer fortsätta retas med henne, men mindre seriöst. Medan Hayley lyssnar på det som sägs fortsätter hon att äta chokladpuddingen. Det är en väldigt stor skål och väldigt mycket chokladpudding, så det kommer nog räcka ett tag. Blicken glider tillbaka upp mot Yaosu när han ställer frågan.
”Det hjälper rätt mycket faktiskt.. men det gör mig nästan lite förlamad. Gör fortfarande ont, men inte lika ont som det gjorde tidigare.” Berättar Hayley. Tänk vad jobbigt det skulle ha varit om hon inte fått tabletterna.. då skulle hon må mycket sämre än vad hon nu gör. ”Du kanske också skulle ha några?”

Lunch, den borde han ju ha varit klar med för längesen. Nu hade det inte börjat mörkna däremot riktigt än, men det skulle nog inte dröja länge till. Och med tanke på att Zihao också började se smått illamående ut, var det mer än bara en gissning. Yaosu vände de svarta ögonen upp mot taket och tog ett djupt andetag. Det var ingen idé att oroa sig alltför mycket, då skulle allting bara bli tusen gånger värre. Plus att Zihao skulle vara där, så ensam skulle han inte behöva vara.
”Förlamad? Är det en bra eller dålig biverkning?” Undrade tjugoåringen och gjorde en liten grimas när han hasade sig upp i sittande ställning. ”Smakar det gott förresten? Jag vet att det blev lite mycket, men madam Pomfrey kanske kan förvara resterna så får du flera portioner?” Föreslog han därefter och började pilla mer febrilt med Elmos päls. Pilla, pilla, pilla. Det var ett försök till att få honom på andra tankar, bort från fullmånen och dess hemska omen. När Hayley sedan frågade om inte han också borde stoppa i sig några såna där tabletter, skakade han på huvudet. Nej, de skulle inte göra någonting bättre. Det enda som kunde dämpa smärtan var elixiret och det kunde han inte ta igen efter det som hänt. Att ta två doser kunde nog också skapa vissa problem, stormhatt var ju trots allt giftigt egentligen.
Dörrarna slogs plötsligt upp och båda Huaze brödernas blickar drogs genast åt det hållet. Madam Pomfrey skred in med stora kliv med rektorn tätt bakom sig, en ganska lustig syn av outgrundlig anledning.
”Mr Huaze..ehm, och andra Mr Huaze”, började McGonagall och gav Zihao en lång, misstänksam blick. ”I vanliga fall hade jag föreslagit att du..ni, höll till i den spökande stugan, men jag har fått nys om att eleverna gillar att använda den som festställe”, fortsatte hon och stegade fram och tillbaka framför sängarna. ”Så jag har inget annat val än att låta er använda fängelsehålorna..tyvärr är de inte särskilt trivsamma, men jag hoppas att det funkar för en natt.” Hon stannade till framför Hayleys säng och log blekt. ”Hur känner sig miss Clarke? Smakar chokladpuddingen?”

Ja, är förlamning en bra eller dålig biverkning? I vanliga fall är det väl inte så positivt, det brukar vara en väldigt hemsk konsekvens av en olycka, men i Hayleys fall så vet hon att benen fortfarande fungerar. Det är bara det att medicinen gör kroppen alldeles seg och svag.
”Det är rätt skönt faktiskt.. känner inte smärtan förutom om jag rör för mycket på mig, men annars så känner jag ingenting.” Berättar hon med ett litet leende. Jo, i hennes fall är det rätt positivt. Det gör henne lugn, kroppen får vila ut. Hon hade däremot kunnat få panik över att inte riktigt röra sig så mycket, men det har inte hänt än. Blicken glider ner i chokladpuddingen medan hon nickar. ”Det är jättegott! Har saknat det, när jag var gravid kunde jag inte stå ut med doften eller smaken en endaste sekund..” Det är sant, hon har inte ätit rätten på flera månader, vilket hon är ovan vid då hon är van vid att äta chokladpudding åtminstone en gång varje vecka. Oftast mer än det. Det här med Jag var gravid svider, hon har fortfarande inte riktgt greppat tag om det faktumet. Det kommer nog ta ett tag.
Helt plötsligt öppnas dörrarna till sjukhusflygeln och de två damerna stiger in. Snart där efter kommer en viss Joshua Lewis inslänkandes. Han smyger in under tystnad för att inte störa vad det än är de pratar om. När han väl kommer fram till de två sängarna drar han till sig en stol och sätter sig ner på den, bredvid sin pojkvän. Han har ingen koll på vad det är de pratar om, men han hör något om fängelsehålorna och att de två Huaze bröderna skulle vara där. Det får ögonbrynen att rynkas ihop sig medan de bruna ögonen glider mellan pojkvännen, hans bror och hans bästa vän.
”Åh, jag mår fint. De här tabletterna gör underverk!”

”Det låter väldigt behagligt faktiskt”, erkände Yaosu och drog på munnen. Att slippa känna smärtan måste vara skönt för Hayley, den var liksom ännu en påminnelse om vad hon nyss gått igenom. Samtidigt tog pillerna förmodligen inte bort särskilt mycket av den psykologiska smärtan, som han misstänkte fanns där även om hon inte talade om den i någon större utsträckning. Det måste ha känts underligt, en dag hade den lilla bullen varit där och den andra dagen hade den helt plötsligt varit borta. Han kunde se att hon funderade över det varje gång händerna gled över magen på henne. Inte just nu dock, nej hon verkade vara alldeles för upptagen med att mumsa på chokladpuddingen. Dock verkade det ju som om den också var en svag påminnelse om missfallet, vilket måste ha varit jobbigt för henne. Ja, att bli påmind om något sådant hela tiden kunde inte ha varit annat än jobbigt, eller?
”Du vet att du kan prata med mig om det som hände”, började Yaosu mumlandes och bet sig själv i underläppen. ”Om du vill alltså, min dörr är alltid öppen för dig.” Han vände blicken ner mot Elmo som fortfarande låg och spann för fullt. Hon behövde honom nog mer än tjugoåringen. Nåväl.
Zihao drog in Joshua i en kram så snart han satt sig ner på stolen bredvid. Kort därefter började han lågmält förklara vad som skett för att sjuttonåringen skulle vara ”up to speed”.
”Så, det börjar bli mörkt och jag tycker att ni båda två borde börja dra er”, konstaterade Minerva och slog ihop händerna i en högljudd klapp, som fick både Zihao och Yaosu att rycka till. ”Jag följer er dit, det finns en del gamla rostiga lås som behöver låsas upp”, fortsatte hon och viftade lätt med trollstaven, så att en hög med täcken och kuddar började samlas i luften framför henne. Fängelsehålorna var som sagt inte vidare trevliga och därmed kunde det nog vara klokt att ta med sig både täcken och kuddar. På så sätt blev det lite bättre.
”Det glädjer mig att höra, miss Clarke”, sade rektorn medan madam Ponfret svepte in Yaosu i en filt. ”Jag hoppas att du klarar dig utan dem inom kort..och jag beklagar din förlust.” Hon nickade kort mot Hayley och Joshua innan stegen började föra henne bort mot de stora dörrarna, följd av en vinglig tjugoåring och dennes yngre bror som halvt om halvt fick bära honom.

Det är faktiskt väldigt behagligt. Nu vet Hayley att förlamning oftast inte är något gott tecken, men just nu känns det oerhört bra. Det går fortfarande att vifta lite med tårna, men det kittlas lite. Hur löjligt nu det än är får det ett leende att sprida sig över läpparna. Nu gillar hon inte att bli kittlad, men det här är faktiskt lite skönt. Varför nu det är viktigt vet hon inte, men men. Hon kommer hur som helst på andra tankar när den tre år äldre pratar med henne igen. Det får skeden att glida tillbaka ner till skålen och blicken att fastna på magen igen. Kanske det är viktigt att prata om det, hon har ju inte gjort det än. Med en liten grimas stryker hon ena handen över den platta magen. Helt ärligt mår hon betydligt sämre varje gång hon kollar ner på den, varje gång hon blir påmind om det som hänt.
”Jag saknar den..” Berättar sjuttonåringen och petar lite med fingret där den lilla bullen brukade vara. Även om hon inte bestämt sig om hon skulle ha behållit det lilla knytet eller inte så saknar hon det något förskräckligt. Tänk hur mycket värre det skulle vara om hon verkligen velat behålla den. ”Kan fortfarande inte riktigt greppa att den är borta.” Hayley petar lite med skeden i chokladpuddingen innan hon tar lite av den igen. Chokladpuddingen är en påminnelse, och det är faktiskt en rätt svår sak att bli påmind om. Det är svårt, för något dygn sedan hade hon nästan fått kvällningar av smaken av desserten, men hon gillar den så mycket. Ännu värre blir det när Yaosu behöver gå därifrån. Nu tänker hon inte stoppa honom, men hon älskar hans sällskap och kommer sakna honom. Hon har lust att krama om honom innan, men det går absolut inte. Inte när professor McGonagall är i rummet. De kristallblå ögonen följer de andra som lämnar sjukhusflygeln med putande underläpp innan Joshua sätter sig ner bredvid henne med den tjocka lilla kissemissen i famnen.
”Det kommer gå bra för dem, det vet jag.” Försäkrar Joshua och sträcker sig efter den lilla förpackningen med Bertie botts bönor som någon tog med sig. ”Ska vi försöka käka de här? Slår vad om att du blir först som kräks.” Retas han och öppnar den bara för att slänga en i munnen.
”Vad var det för något?” Undrar Hayley och betraktar ansiktsuttrycket. En grimas stryker sig över ansiktet på Joshua och han ryser till.
”Öronvax.”