PRS Velleity & Daphne (PJO/HOO]

My hade bara träffat Luke ett fåtal gånger tidigare och aldrig bildat sig en riktig uppfattning om honom. Nu hade hon det, hon hatade honom.
Han sa ett par meningar till Ana innan en av hans följeslagare gick fram mot henne med en kniv, och skar i hennes hals och tog månstenen.
"Nej!!", ropade hon innan hon sprang fram mot sprickan. Den var för stor, hon kunde inte hoppa över den. En liten ide tog form i Mys huvud, hon kunde ju alltid skuggresa till andra sidan. Egentligen ville hon ta med sig Lana och Fanny, men hon hann inte. My hoppade in i skuggan av ett träd och dök sedan upp bakom Luke. Precis innan hon hoppat hade hon använt en formel och förvandlat en sten till en stekpanna. Denna stekpannan log hon nu i huvudet på Luke.
"HA!", ropade hon.

Lana var förskräckt. Shit, tänkte hon. Var Ana död? Hon visste inte.
My var den enda som kunde agera verkade det som. Lana var otroligt tacksam för att någon av dem hade förmågan att slåss trots chocken.
Ana var alltså dottern till Hermes, vilket såhär i efterhand kändes löjligt uppenbart. Lana tittade bort mot Fanny.
"Ta tag i min hand!" ropade hon till Fanny. Hon kunde antagligen hoppa över klyftan ifall hon använde sina krafter som förstärkning. Och hon ville inte lämna Fanny ensam.

Fanny tog snabbt Lanas hand. Aldrig att hon tänkte bli kvar här själv.
På något sätt lyckades Lana använda sina krafter för att hjälpa dem hoppa över klyftan och Fanny landade osmidigt på andra sidan. En av Lukes medhjälpare kom emot henne, han som hon träffat i New York. När han kom närmare fick han något igenkännande i sin blick.
"Du igen?!," morrade han.
"Tänkte precis samma sak," ropade hon för att överrösta ljudet.
Om diset täckte detta tumultet var hon imponerad.
En bit bort låg Ana på marken, och bredvid henne gned Luke sig om huvudet efter slaget med stekpannan.

Ana var knappt vid medvetande. Kanske var det karma som såg till att hon skulle dö på samma sätt som hon mördat Kurt, med en uppskuren hals. Men det fanns en sak hon behövde göra först. Luke låg bredvid henne, en bula hade börjat ta form på hans huvud. Hon sträckte sig svagt mot hans hand där månstenen låg.
Hon kände den svala stenen mot hennes hand när hon tog den.
"Nej!" sade Luke argt och sträckte sig efter stenen. Men Ana var snabbare. Stenen hade kraften att man kunde resa vart man än ville, det var genialiskt. Perfekt. Ana fokuserade. Och precis som hon önskat så transporterade hon sig några meter åt sidan, precis så att hon landade vid Fannys fötter.
"Ta... stenen... transportera.... till lägret... innan det är... för sent..." det var inte lätt att prata när man höll på att förblöda. Hon sträckte svagt stenen mot Fanny.

Fanny var rädd. Oavsett om hon litat på Ana från början eller inte så gjorde hon det nu. Hon hade ändå trotsat Luke för dem. Hon tog stenen hur Anas hand och kramade försiktigt om den innan hon reste sig upp igen.
"Vi kan inte låta henne dö!," ropade hon till Lana och My.
My stod en bit bort med stekpannan i högsta hög, vilket var lite komiskt ändå mitt i allt. Kanske, kanske så kunde kon ta stenen och åka till lägret ändå, sedan skulle Lana, My och förhoppningsvis Ana kunna komma efter? De kunde ju alltid köra eller skuggresa. Fanny möte Mys blick och hon nickade. Det var dags. Hon hade aldrig besökt lägret så nu var det väl på tiden. Hur gjorde man detta då? Tänkte man bara på vart man ska?

Lana såg hur Fanny försvann i ett silvrigt dis.
”NEJ!” Utropade Luke. Han såg ilsken ut. Lana skyndade sig till Ana och lade en hand på hennes hals för att täcka såret.
”Det här är för djupt för att jag ska kunna läka. Jag kan hålla det i schack ett tag... men hon måste få ordentlig vård!” Utropade Lana.
Hon hörde steg komma mot henne. Det var Luke.
”Hon kommer dö, era idioter,” sade han med ett elakt flin. Lana kände ilskan bubbla inom sig. Hon sträckte ut handen och lät den starkaste vågen solsken hon skapat på länge slå till Luke, och han slungades bakåt.
Sedan tittade hon på My.
”Hur långt tror du att du kan skuggresa?”

Ett gnistrande dis övslött Fanny och sekunden senare befann hon sig vid ett stort träd. Ett gäng ungdomar i orangea tröjor med texten ”Camp Half-Blood” på hängde en bit bort. Nog hade hon kommit rätt alltid. Fortfarande omskakad efter dramat i Idaho så begav hon sig mot det stora vita huset.
_____
My
”Tillräckligt långt, tror jag,”
Det fanns inga direkta begränsningar för skuggresor. Det finns faktiskt halvgudar som lyckats skuggresa från Amerika till Kina eller Europa, dock gjorde de det ensamma. Hon var helt säker på att hon faktiskt skulle kunna ta dem till lägret, men hur bra det skulle gå för henne själv var mer oklart. Det fanns dock inte tid för att grubbla på detta.
Hon tog tag i Lana och Ana och drogs in i närmsta skugga.

Ana visste knappt vad som hände. Hon föll in och ut ur medvetande och en konstig, förvrängd drömvärld. Hon såg ansikten på folk hon kände, men de var förvrängda och såg ovänliga ut.
Till sist så försvann även drömmarna och hon befann sig i ett vitt tomrum. Framför henne stod en man som såg ut att vara runt tjugofem, och hade mörkblont hår och olivfärgad hy. Hon mötte hans blick, och hon visste genast vem mannen var.Han hade hennes ögon, eller så kanske det var hon som hade hans.
"Hermes," mumlade hon. Han log mot henne.
"Jag slutade aldrig tro på dig, Anastasia," sade mannen. "Och det är inte dags för dig att dö."
Sedan kände hon en hand på sin panna, och hon drogs tillbaka till medvetandet. Det vita tomrummet försvann.
När hon vaknade så låg hon på en gräsplätt. Hon hade ingen aning om vart hon var. Lana stod och tittade ner på henne med bekymrad blick.

My lyckades ta dem enda till det stora trädet vid halvblodslägret. I ärligehetens namn hade hon aldrig skuggrest så långt förut, och det kändes. Hennes kropp gjorde ont, hennes huvud gjorde ännu ondare, hon hade yrsel och illamånede. Dessutom var så sjukt trött. My bara låg där på gräsmattan vid trädet, rädd för att svimma om hon försökte resa sig upp. Hon var iallalfall stolt över att hon lyckats få dem dit.

Lana kunde inte läka två personer samtidigt.
"Hjälp!" ropade hon så högt hon kunde. Några Ares och Aphrodite-kampare hörde henne och kom gåendes. När de kom närmare såg hon att Lee, hennes halvbror från Apollostugan, gick bakom dem. Lee spärrade upp ögonen och kom rusandes fram till henne.
"Lana! Vad hände?" sade han och gav henne en hastig kram.
Lana kunde inte svara.
"Vi måste få dem till läkarstugan," sade hon och tittade ner mot Ana. Ana var knappt vid medvetande, Lana hade använt alla sina sista krafter för att se till att såret slutade blöda. Men om de inte skyndade sig skulle Ana dö ändå av allt förlorat blod.
En Areskampare lyfte upp Ana, och en annan stöttade My medan de skyndade sig mot läkarstugan.