Kraften (femte året)

så spännande!!!

Kapitel 38 -
ÅÅÅH! Första gången hos Snape för Harry och Miriam ihop. Undrar hur det kommer gå. Det är nog bra för Harry att Mirre är där och styr upp situationen!

”De satt som tända ljus” är en liknelse jag avgudar och som verkligen kändes som en frisk fläkt. Kan se hur de med glödande blickar väntar efter en rolig lektion med sin Mirre!

Haha ja, jag misstänkte också att det inte var latinet som lockade till entusiasmen! Men så var det väl kanske inte svenskan som lockade mig till att älska svenska-lektionerna i gymnasiet heller utan entusiasmen den läraren hade i att lära ut. Kraftfullt!

Ååååh - Anthonys dyrkande ögon!

OOOOH (sneglade bort och tillbaka och såg att Draco dyker upp!!!!!) PERFEKT beskrivning av Draco med den dyra parfymen och bakslicket. Luggen han kikar ut under och sättet han pratar på…

YSCH! Om det inte är Lucius som är i farten med sina längder av underbart, blont, hår så är det såklart paddan som skickar sin underrättelsetjänst mot Miriam! Allt för att krångla till det! Och sen det så otroligt spydiga ”Nu vet ni”… Draco upp i dagen! Och det självmedvetna flinet är också sååååååå Draco!

ÅH - vad underbart att Draco känner sig liten när de alla motsätter sig hans fasoner! Inga mobbare på denna jord. Något som…. OMG - måste skriva en uggla till dig!!!! Kan inte låta bli att dra paralleller… Å kan säga så mycket som att om du inte får någon korp från mig så får du skicka din uggla på mig!

Och Miriam som självklart agerar vuxet och känner medlidande för Draco. Kanske ser hon förbi hans fasader. Eller - kanske och kanske - naturligtvis gör hon det!
ÅHHHHH Dracos tysta ”Jag behöver en studieplan för att hinna ikapp”, något säger mig att Miriam kommer ha bra inflytande på Draco! Kanske har de ett möte på tu man hand för att tala ihop sig om studieplanen? OMGG ja. Och så anförtror(alltså inte så han spiller ut sina mörkaste hemligheter men så de lär känna varandra?) han sig lite åt henne och lättar på garden?

Vad mysigt att Harry är en person som anförtror sig åt Miriam med det här kring Cho… Synd bara att de går till Madam Pudifoots(för de gör de… väl?) och allt är ett fiasko typ. Hihi.
”trängre stenväggarna” som ekar gillar jag skarpt. Man fastnar ju för ord emellanåt!

DÖÖÖÖr när Snape ber Harry att kalla honom sir eller professor för jag minns ju hur sassy han är i boken kring detta. UNDERBART. ”There’s no need to call me sir, professor” HAHA (ibland minns jag trots mitt dåliga minne!!!)

Jag vet inte varför - men det känns alltid så sjukt spydigt när någon använder sig av ’Potter’ för att tilltala Harry… Kanske är det att de glömmer ”mr Potter” som typ McGonagall eller Ollivander skulle ha sagt som får det att låta okej! En tanke bara. Angående det här med att använda någons förnamn istället för efternamn och att välja bort smeknamn för att … Vara mer intim? Närmare relation, typ.

”Mörkrets herre för första gången upptäckte din närvaro”…
Ja för det är ju så att Harry ska ha den här träningen till att inte bli manipulerad av Voldemort som han då egentligen blir senare med Sirius - och något i mig som analyserar och tänker ett steg längre vill påstå att Miriams närvaro på dessa lektioner har att göra med att Harry stannar kvar… Och lär sig det ordentligt och då kanske Sirius överlever för att Harry har LÄRT sig ordentligt!!! Och så kanske han tränger genom Snapes sårbara mur och upptäcker Mirre och Snapes relation!?!?! OH finns så mycket kul som kan hända - men du har naturligtvis skrivit redan…

Sjukt spännande hur det är att se Severus och Harry från Miriams perspektiv och texten flyter på så bra att jag nästan inte avbryter mig för att skriva kommentar. Det känns mer pedagogiskt mellan Snape å Harry! Och ojjj vad hård Snape är. Han vill ju att Harry ska klara det såklart men ändå - så otroligt aggressivt(vilket det ska vara - han ska ju för tusan klara sig från Voldymoldy!)!!!

Haha vad roligt att Snape blir lite chockad av att Harry triumferat vrålar! Ojjjj - Snape och Miriam har lite att prata om när det kommer till hur upprörd Snape verkar bli kring det här med mysteriedepartementet! Och sen förklarar han för Miriam såklart! Bra det Snapie!

Och Miriam som är orolig för Draco - precis som Snape säger ”Du oskyldiga själ” precis sååå! Snape bryr sig allt om Harry ändå - trots att han inte vill veta hur lika de är eller varför.


Jag är så nyfiken på vart vi kommer att hamna med hjälp av din berättelse som en del av Harry Potter-universumet! Och så kände jag förstås att jag var tvungen att ge tillbaka till dig för allt du gett mig. Du är en underbar själ! Tack för detta kapitel en söndagkväll!

Bääääst!!! Sååå bra!!

♥♥♥Viloss♥♥♥
Alltså jag blir så … wow. Vilken fin gif. Du anar inte vad det betyder för mig just nu. ♥ TACK!

Och tack för all er support och respons, lika fantastisk som vanligt.

♥♥♥Mintygirl89♥♥♥


♥♥♥Ginerva2003♥♥♥


♥♥♥Trezzan♥♥♥


♥♥♥SweeneyTodd♥♥♥


Kapitel 39 - Nyheter

Jag hittade trion i biblioteket bakom högar med böcker, i gott sällskap med många andra femteårselever som arbetade febrilt vid de små upplysta borden. Harry såg bedrövlig ut, vit i ansiktet med ärret olycksbådande mörkt och tydligt i pannan. Med jämna mellanrum förde han handen till det, som om han ville gnida bort smärtan.
“Åh, där är du”, sa han när han fick syn på mig. “Hur gick det med Snape?”
“Han sa bara detsamma som till dig”, förklarade jag. “Att det är viktigt att du försöker stänga till hjärnan.”
“Ja, jag har försökt övertyga Harry om samma sak”, inföll Hermione. “Tänk på att det är Dumbledore som fixat de här lektionerna.”
“Men ni vet ju vad jag såg nu”, protesterade Harry. “Jag såg ju tydligt och klart vägen genom korridoren och förstod att den finns på Mysterieavdelningen på ministeriet. Jag var ju där i augusti med din pappa, Ron - och det var samma dörr som han satt och vaktade när ormen bet honom.”
“Det är inte många som vet något om Mysterieavdelningen”, förklarade Ron. “Inte ens de som arbetar på ministeriet. Pappa har berättat att de kallar de som jobbar där för onämnbara. Ingen vet egentligen vilka de är eller vad de gör.”
“En sak är i alla fall säker”, sa Harry. “Voldemort vill ha någonting där inne … aj!”
Han förde snabbt handen till sitt ärr och såg närmast grön ut i ansiktet. Hermione såg skrämt på honom.
“Du borde ändå inte ha de där synerna”, sa hon strängt. “Och du ser inte alls ut att må bra. Vilket kanske inte är så konstigt, eftersom din hjärna blivit utsatt för påfrestningar.”
Hon vände sig till Ron:
“Vilket jag tvivlat på att din hjärna har blivit, Ron. Har du gjort färdigt läxan vi fick av Umbridge? Jag har nog sett quidditchtidningen du haft gömd i Magisk försvarsteori hela kvällen.”
Ron såg skuldmedveten ut, men lade sedan huvudet på sned:
“Hermione, om du hjälper mig med läxan lovar jag att tömma Krumbens kattlåda hela veckan. Utan att använda magi.”
“Han är utekatt, vet du väl”, fnös Hermione. “Men jag ska hjälpa dig, om du anstränger dig själv och inte skriver av något. Kom, så går vi till uppehållsrummet. Bara du och jag, så du inte blir distraherad.”
Ron gjorde en förvånad min åt Harry över hur lätt det hade gått och följde sedan efter Hermione som en lydig liten hund. Jag stirrade efter dem, som så många gånger förr imponerad av Hermiones intuitiva känsla för när två personer behövde tala ensamma. I detta fall jag och Harry. Han såg trött på mig under lampan, med stora mörka ringar under ögonen. Jag fick en klump i halsen av medlidande.
“Du mår inte alls bra”, sa jag i en ton som inte tänkte låta sig motsägas. “Att bli utsatt för legilimering kan vara en stor påfrestning, och det måste vara ännu svårare när det är meningen att man ska försvara sig mot den.”
“Vad menade han med att du har erfarenhet av det här?” frågade Harry, matt men utan omsvep.
“Du vet att professorn hjälpte mig med kraften i våras. Han utövade även legilimering på mig, för att tyda de drömmar jag haft om svartälvorna.”
“Åh, stackare”, utbrast Harry och det hördes att hans medlidande kom rakt från hjärtat. Jag skakade dock avfärdande på huvudet och fortsatte:
“Det jag vill komma till är, att även om det var en väldigt stark upplevelse, blev det lättare för varje gång. Jag vande mig mer och mer vid det.”
“Hoppas du har rätt”, sa Harry klentroget, medan han flackade med blicken och rastlöst plockade med en av fjäderpennorna från röran på bordet.
“Jag vet att det är mycket svårare för dig”, återtog jag, “eftersom du måste försöka stå emot, medan jag bara behövde låta mig läsas. Men en sak vet jag.”
“Vadå?” frågade Harry och såg tillbaka på mig.
“Att du kan lita på professorn.”
“Men hur ska jag kunna det? Du vet inte hur nedrig han var mot oss de första åren”, sa Harry och slog förtvivlat ut med händerna, så att några pergament med anteckningar föll till golvet.
“Jag har hört talas om det”, sa jag sakta. “Jag har också hört att det länge varit bättre. Människor kan ändra sig.”
“Han var inte direkt trevlig mot mig nu heller”, sa Harry dovt med blicken i bordet.
“Nej, kanske inte. För att härda dig, skulle jag tro. Nej, förresten, jag vet det”, vidhöll jag och försökte fånga hans blick. “Jag lovar dig - när det verkligen gäller, kan du lita på honom.”
“Gör du det, alltså?” undrade Harry och såg upp på mig med skarp blick. “Helt och hållet?”
“Ja, det gör jag. Han har hela tiden haft kännedom om mitt ärr och är en av de få som vet. Du har väl förresten inte berättat det för någon?” frågade jag allvarligt.
“Självklart inte!” sa Harry och såg förolämpat på mig. “Inte ens för Ron och Hermione, om det är det du undrar. Jag om någon vet väl, att så få som möjligt bör känna till det där ärret. Om Voldemort får reda på det, lever du lika farligt som jag.”
“Förlåt, Harry. Det är klart att du inte har sagt något. Jag ska låta dig vara nu, så att du kan gå upp och lägga dig.” Klumpen i halsen återvände, när jag såg hur trött han var. Om jag ändå kunnat ta hand om honom på något sätt! Bara stoppa om honom med en magisk filt, som gjorde hans sömn drömlös och fridfull.



Det behövdes dock bara en enda blick på Harry följande morgon för att inse, att hans natt varit allt annat än fri från drömmar. Håglöst rörde han runt i sina frukostflingor, medan Ron kastade medlidsamma blickar på honom.
“Det hände igen”, upplyste han mig, när jag gjorde dem sällskap vid bordet. “Berätta för henne, Harry!”
“Jag drömde”, sa Harry. “Eller, upplevde - för jag hade inte ens hunnit lägga mig innan det hände. Han är lycklig .... mår bättre än på fjorton år.”
“Åh, Merlin. Det var riktigt dåliga nyheter”, suckade jag. Sedan kom jag att tänka på något: “Kanske är du tillfälligt mer sårbar efter ocklumeneringen?”
“Ja, det trodde Hermione också”, instämde Ron. “Det var därför hon bad mig titta till Harry igår kväll.”
I detsamma dök Hermione upp med Daily Prophet under armen, färsk direkt från postugglans näbb. Efter ett kort godmorgon slog hon sig ner och började läsa.
“Åh nej!” utropade hon nästan med en gång och viskade sedan till oss: “Här har vi svaret på dina drömmar, Harry.” Hon bredde ut tidningen över bordet, så att alla fyra kunde läsa.
Massflykt från Azkaban. Ett tiotal ansikten på rörliga fotografier stirrade hånfullt mot oss - samtliga Dödsätare dömda för fruktansvärda brott, som fanns nedtecknade under vars och ens bild. De flesta namnen var okända för mig, men bland offren kände jag genast igen ett namn - Longbottom. Frank och Alice Longbottom hade blivit torterade och för alltid invalidiserade av den ovårdade kvinnan på bilden, Bellatrix Lestrange.
“Är det släktingar till Neville?” undrade jag förfärat.
“Hans föräldrar”, sa Harry tyst varvid Ron och Hermione nickade bekräftande. “Vi träffade dem och Neville på St Mungos hos mr Weasley i julas.” Jag såg bort mot den rara Neville, som satt en bit bort vid Gryffindorbordet. Min träningskompis.
Det fanns emellertid fler dåliga nyheter.
“Kan ni tänka er att de försöker skylla på Sirius,” stönade Harry. “Att han skulle ha hjälpt Dödsätarna fly och samlat dem kring sig.”
“Tja, någon teori måste de ju ha, eftersom de ännu inte tror på din version”, sa Hermione. “Men vem är det här? På det infällda fotot? Jessica Raven, fängslad för konspiration mot trollkarlssamhället, efterlyst och försvunnen sedan 1992 … Det är ju fyra år sedan! … änka till Dödsätaren Evan Rosier …” En vacker kvinna med mörkt hår och kyligt blå ögon såg på oss med ett outgrundligt, lite förnämt ansiktsuttryck. Hon såg vagt bekant ut men jag kunde inte placera var jag sett henne och blev avbruten i mina tankar av ett förfärat utrop från Hermione:
“Nej, men titta … här på sidan tio … så sorgligt!” Hon visade ännu en nyhet om en mr Bode, som nyligen dött på Sankt Mungos, strypt av en krukväxt han fått i julklapp och hade bredvid sängen.
“Och vet ni vad det kusliga är?” viskade hon. “Att vi såg när de kom in med krukväxten till honom. Det var också när vi var där i julas … Här står det att det var en stickling av djävulssnara och att botarna inte upptäckte det.”
“Mr Bode … det låter så bekant …”, mumlade Ron. “Jo, nu vet jag! Han var en av de onämnbara. Han jobbade på Mysterieavdelningen!”
“Den här Mysterieavdelningen dyker hela tiden upp”, instämde jag, illa berörd. “De som befinner sig där verkar ha en tendens att råka illa ut …”
Hermione hade fått en beslutsam min. Jag kände igen den från i våras, när hon bestämt sig för att fånga Rita Skeeter, och från i höstas, när hon tagit initiativet till DA-gruppen.
“Det är absolut värt ett försök”, sa hon, “och jag är den enda som kan göra det!” Hon ställde ifrån sig glaset med pumpasaft och rusade bestämt iväg.
“Varför måste hon göra sådär?” klagade Ron och jag var benägen att hålla med honom. Harry ryckte på axlarna men lyste upp, då vi plötsligt såg Hagrid passera vårt bord. Inte för att vår store vän heller var en direkt upplyftande syn just nu. Hans ansikte var om möjligt ännu mer blåslaget och han hade ett färskt rivmärke rakt över näsan.
“Hur är läget, Hagrid?” undrade Harry.
“Jorå, jorå … fullt upp inför terminsstarten ni vet … lektioner å planera … Han rev sig besvärat i skägget med en bekymrat blick uppåt lärarbordet. “Mycke å stå i me djuren också, salamandrarna har fått fjällröta förstår ni … måste smörjas me chilipulver … å ja går ju på prov nu”, tillade han liksom i förbifarten.
“På prov?” väste Ron ganska högt, så att Harry fick hyscha på honom.
“Ja ja, de var ju väntat”, mumlade Hagrid ur skägget. “Den där inspektionen gick ju inge bra alls. Nä, nu måste ja tillbaka till djuren … har ju mitt å sköta … adjöss pojkar å lilla fröken …” Han lämnade oss utan vidare utläggningar.

Harry lutade huvudet i händerna.
"Ska de dåliga nyheterna aldrig ta slut?"
Jag höll med honom. Malfoy i latinklassen, Dödsätare på rymmen och Hagrid på prov. Nu behövde vi verkligen inga fler utmaningar i tillvaron.

dom har verkligen inte en bra dag.
du är så bra på att skriv!!!

Hej! Jag har inte skrivit något för att jag inte riktigt haft tid, det händer så mycket i skolan. På riktigt alltså. Förra veckan hade vi två matteprov, nu i veckan hade vi ett prov i geografi, vi skulle skriva klart en text om broar till tekniken, osv osv. Sexan är jobbig ... Dessutom har jag börjat skriva ner bokidéer (du vet ju hur många jag får). Jag har alltså hållit på med annat. Men ikväll ska jag läsa klart de kapitel som jag har missat och skriva en riktigt lång kommentar om dem!

SQTRWXTQRXSVNIVRNHQÖPJRVBNÖOEFBVÖNQO
Alltså OJ OJ OJ vad glad jag blev när du skrev !!! Har förstått att du haft mycket annat och hoppats att du skulle återvända när tid och lust fanns. Håller tummarna för att alla prov och arbeten gått bra, liksom bokidéerna. Och att de sista veckorna i sexan blir lugnare och med många roligheter. Åh, vad jag längtar efter din kommentar! På obestämd tid, såklart! ...

SÅÅÅÅ himla bra!!!! Du är fantastisk!!

Vad trevligt med ett nytt kapitel. Jag förstår att Harry inte gillar lektionerna i ocklumenering. Tur att både Ron, Hermione och Miriam stöttar honom! Nu har de fått veta om flykten från Azkaban, och Miriam har fått veta om Nevilles föräldrar. Att Hagrid går på prov gör inte saken bättre. Nu har tidningen nämnt Jessica Raven. Är hon tjejen på bilden Sirius bär med sig? Undrar hur det ska gå nu. Tänk om Miriam möter den gräsliga Umbridge igen! Huuu! Jag ryser!

Tips:

“Det är inte många som vet något om Mysterieavdelningen”, funderade Ron.

Jag tror det skulle se bättre ut om det stod "förklarade"

“Det är inte många som vet något om Mysterieavdelningen”, förklarade Ron.

“Är det inget slut på de dåliga nyheterna idag?”

Meningen låter lite konstig i mina öron när jag läser den delen högt.

"Ska de dåliga nyheterna aldrig ta slut?"

I övrigt var kapitlet superbra.

♥♥♥Trezzan♥♥♥


♥♥♥Ginerva2003♥♥♥

♥♥♥Mintygirl89♥♥♥


♥♥♥Viloss♥♥♥

♥♥♥Pride Potter♥♥♥


Nu orkar jag inte arbeta en MINUT till denna helg! Jag har alldeles för mycket jobb nu och borde inte hinna publicera något alls - men det här kapitlet har jag verkligen sett fram emot att lägga ut. Hoppas ni gillar det!

Kapitel 40 - Stjärnljus

Spridda viskningar hördes numera överallt i korridorerna. Folk smög huvudena ihop, ivrigt diskuterande nyheten om de förrymda Dödsätarna. Kanske var det bara som det kändes, men jag tyckte att man sneglade mer än vanligt åt mitt håll igen. Värst var det dock för de elever, vars familjemedlemmar fallit offer under Voldemorts skräckvälde för fjorton år sedan. En av dem var Susan Bones i latinklassen, och det fanns många fler. De var lika mycket i blickfånget nu som Harry, om inte mer.

Att gå igenom entréhallen var nästan som att träda ut på en öppen scen. Klungor av elever kantade väggarna, kvardröjande efter middagen. Man pratade inte alltför öppet med tanke på Umbridge, särskilt inte lärarna. Hon hade precis drivit igenom en ny förordning att de inte fick prata med eleverna om någonting som inte var strikt kopplat till undervisningen. Vagt och tolkningsbart förvisso - men nu när Umbridge försökte rycka åt sig tyglarna på Hogwarts, kunde man misstänka att det alltmer skulle bli hon, som stod för tolkandet.

Det var en lättnad att nå den lilla dörren som ledde från entréhallen längre ner i slottet, nära Hufflepuffs regioner. Här fanns en lång korridor prydd av tavlor med diverse aptitliga, färggranna rätter som motiv. Om man lyssnade noga, kunde man genom de tjocka väggarna ana ett avlägset slamrande med porslin.

Jag stannade, enligt instruktionerna från Harry, vid en tavla fylld av frukter i alla regnbågens färger. Så sträckte jag tveksamt ut handen och kittlade ett stort, grönt päron. Genast började det fnittra våldsamt och förvandlade sig till ett handtag, vilket gjorde det möjligt för mig att för första gången träda in i Hogwarts enorma kök.

Där rådde full fart efter middagen. Hundratals husalfer skyndade hit och dit med högar av tallrikar, bestick och bägare, som skulle rengöras och placeras i ordning. Rester av maten, som trollats tillbaka från stora salen, togs tillvara av ivrigt arbetande små händer. Jag såg mig om efter någon att ta kontakt med, som såg speciellt snäll ut. Min enda närmare erfarenhet av husalfer var Krake, och det hade varit avskräckande nog, men jag antog att det var precis som med människor, som ju kunde vara väldigt olika sinsemellan.
“Vad kan jag stå till tjänst med, miss?”
En bedårande liten varelse hade dykt upp framför mig. Den hade stora, flaxande öron, lång spetsig näsa och oändligt snälla ögon, stora som tennisbollar. Jag fick lust att klappa den på huvudet, men det var täckt med flera av Hermiones virkade hattar, och den hade även på sig så många strumpor att fötterna blivit oproportionerligt stora i förhållande till resten av kroppen.
“Jag söker Dobby”, förklarade jag artigt.
“Det är jag det, miss!” Han bugade sig och tittade förväntansfullt på mig.
“Jo, för det första har jag en hälsning från Harry Potter”, sa jag och såg hur de stora öronen höjde sig, medan han fullkomligt lyste av lycka.
“Åh, är ni en av Harry Potters vänner! Dobby är djupt fäst vid Harry Potter, som gjorde Dobby till en fri alf! Dobby gör allt för Harry Potter och hans vänner!” Det hela var fullkomligt rörande.
“Det är så här förstår du, Dobby, att jag inte är så bra på att laga mat, och nu skulle jag vilja bjuda en alldeles speciell vän på något gott …”
“Är det Harry Potter?” Han lade huvudet på sned.
“Nej tyvärr, inte denna gången”, sa jag, “men Harry sa att du var rätt person att hjälpa mig om det gäller mat.”
“Harry Potter hade alldeles rätt, miss! Vad är det för sorts mat ni behöver?” Han strålade av tjänstvillighet.
“Ehm, något lite … smått romantiskt … om det går att ordna, förstås?”
“Dobbys specialitet, miss! Vänta bara här ett ögonblick så ska Dobby ordna det hela åt er!” Han snodde iväg på oväntat smidiga fötter, med tanke på de många strumporna. Jag log när jag tänkte på sockorna jag tagit med åt honom - de finaste och mest glittriga som stått att finna. Intresserat betraktade jag den pågående aktiviteten i det jättelika köket, medan jag drog mig till minnes Dobbys historia så som Harry berättat den. Dobby hade varit husalf hos familjen Malfoy, som inte behandlade honom särskilt väl. När Harry skulle börja sitt andra år på Hogwarts, hade Dobby flytt för att varna honom angående saker han fått höra skulle hända. Han visste att det smiddes onda planer kring Harry. Som tack hade Harry i sin tur gett Dobby en socka, vilket befriat honom ur slaveriet hos Malfoys, och sedan dess gjorde alfen allt för Harry. Det hade kommit för mig att Dobby kanske kunde hjälpa mig med maten detta år, eftersom jag under det föregående varit nära att bränna upp våningen när jag försökte överraska Severus med födelsedagsmiddag.

När alfen glädjestrålande kom tillbaka, bärande på en stor korg, undrade jag emellertid om inte en sotig våning varit att föredra. Hela korgen var översållad med glittrande hjärtan i en nästan självlysande rosa nyans, och röda rosor - var de nu kommit ifrån - var instuckna överallt mellan champagne, jordgubbar och hjärtformade chokladpraliner.
“Ehm … tack så mycket, Dobby … det är alldeles för mycket”, stammade jag och föreställde mig bävande kombinationen av Severus och det rosa innehållet i korgen. “Tror du att du, ehm ... skulle kunna kasta någon tidsbegränsad osynlighetsförtrollning över den, så att jag kan bära upp den i hemlighet? Jag har ingen trollstav med mig.” Det var ju faktiskt sant.
“Naturligtvis, miss!” pep Dobby och korgen försvann framför mina ögon. Jag drog fram de glittriga sockorna och räckte honom dem, vilket fick hans ögon att bli stora som klot och skina med ett förklarat sken.
“Åh, tack så väldigt mycket, miss!”
“Snälla, säg Miriam. Jag är skyldig dig en gentjänst, Dobby.” Med ett försiktigt grepp om den osynliga korgen lämnade jag köket, med en bön till högre makter att den skulle förbli i sitt transparenta tillstånd tills jag nått våningen.



Jag hade precis fått bort det sista glitterhjärtat från måltiden, när jag hörde dörren gå upp och såg hans mörka gestalt komma in. Som alltid lyste han upp när han fick syn på mig och hummade nöjt: “Men ser man på. Finbesök, minsann. Och ingen rök den här gången?”
“Nja … nu blev det istället … väldigt rosa.” Jag kom på att jag fortfarande höll det sista hjärtat i handen och försökte gömma det bakom ryggen, vilket han naturligtvis upptäckte direkt:
“Seså, skatten min.” Han log sitt retsamma leende när han närmade sig, passerade den öppna spisen och av någon outgrundlig anledning drog med handen i askan där.
“Vad har du för en liten överraskning till mig?” fortsatte han och stannade tätt intill mig.
“Alltså, det är inget … jag skulle just slänga iväg det, det blev lite väl … ehm …”
“Verkligen?” Han strök en hårslinga ur min panna och kysste mig fjäderlätt vid hårfästet, så att jag rös ända ner till tårna, medan han viskade: “Varför så hemlighetsfull?”
Jag drog fram det lilla hjärtat och visade honom: “Hela måltiden var översållad av sådana här, jag hade precis fått bort det sista … de är alldeles glittriga och skära …”
Han tog det ifrån mig och höll det på samma sätt som han hållit DA-myntet, men denna gång med ett leende. Så stoppade han det omsorgsfullt i en innerficka till vänster på den stora svarta klädnaden och sa: “Du är oemotståndlig.” Han betraktade mig med ett ömt uttryck i ögonen. “Jag minns den dagen för ett år sedan, när jag kom hit och det var kaos i våningen”, sa han tankfullt. “Med poltergeisten och Filch som rusade omkring i röran. Och när jag väl blivit av med dem, kom du krypande fram under bordet … med det där förklädet på sned och alldeles sotig …” Han strök med det nedsvärtade fingret, som han tidigare dragit i askan, över min panna. “Precis så såg du ut”, viskade han och betraktade nöjt sitt verk. “Alldeles oemotståndlig.” Han tryckte sina läppar mot min tinning. “Jag ville ha dig. Där och då.” Hans läppar mot min panna. “Kyssa bort allt det där sotet från ditt näpna lilla ansikte.” Han fortsatte strö kyssar över min panna och mitt hår, och dimman och begäret började sänka sig över mig. Långt inne i den stigande hettan vaknade insikten om vad han just sagt.
“Menar du att .. när jag bodde här … ville du … tänkte du …”
“Hela tiden.”
“Jag också.”
Och bara stjärnorna hörde vår bekännelse.



Himlavalvet över det snöklädda Hogwarts hade sällan varit mer magnifikt än denna sena kväll. Det var som om själva världsalltet beslutat att avslöja så mycket av sig självt som ett mänskligt öga och förstånd kunde uppfatta. Oändligt tycktes det antal stjärnor av olika storlek, som förlorade sig allt längre ut i rymden av myriader galaxer. Större och mer ofattbart än någon jordisk magi någonsin varit i närheten av.

Han smög sina armar omkring mig där jag stod vid fönstret och såg ut över den gnistrande prakten.
“Severus”, sa jag och njöt av skälvningen som gick genom honom. “Har det någonsin funnits en vackrare himmel än den här? Våra strider på jorden verkar så små, till och med den stora som nu byggs upp.”
Det var som om en kort tidsfrist givits oss, ett ögonblick av frid och skönhet mitt i oron.
“Stanna i natt”, viskade han. “Jag måste få se dig i det här stjärnljuset.”



När jag vaknade i hans armar av den första bleka aningen av ljus mot horisonten, dröjde det en stund innan jag förstod var vi befann oss. Under hela den vinter och vår jag bott hos Severus i våningen förra året, hade jag aldrig varit inne i hans sovrum. Det var ganska litet och spartanskt, men med samma magnifika utsikt över Svartsjön som resten av våningen. Njutningsfullt tog jag in varje detalj i omgivningen, nu när rummet sakta började lysas upp av något mer än endast stjärnorna. Allt här inne andades av honom, av hans mörka intensitet. Om jag ändå kunnat stanna för evigt i denna trollkrets. Var det ens möjligt att återgå till ett vanligt vardagsliv och dessutom låtsas som ingenting, när man upplevt det vi gjort i natt, med stjärnorna som enda vittnen? Borde det inte synas lång väg - som om förtrollat rymdstoft vidrört oss?

Med slutna ögon andades jag in den ljuvliga doften av min sovande skatt. Det var svårt att med förnuftet greppa den enorma djup och bredd av känslor han väckte hos mig. Hetare än någonsin önskade jag, att det gått att skydda och hjälpa honom mer än det som nu var möjligt. Försiktigt reste jag på mig i hans famn, för att kunna betrakta honom när han sov, och kände genast hur han ryckte till och slöt armarna om mig, medan de mörka fransarna rörde sig oroligt.
“Så, så”, viskade jag.



Vi gick inte till frukosten i stora salen den morgonen utan stannade i våningen. Det var onsdag, vanlig arbetsdag, och vagt kunde man ana aktiviteten i slottet ovanför oss. Jag låg kvar, inbäddad i de mörka sängkläderna, och njöt av att se honom klä sig med samma noggranna omsorg som han tillägnade allt han gjorde.
“Jag var så orolig att du skulle bli inkallad. Med tanke på allt som hänt.”
Han betraktade kritiskt sin bild i en smal, svart spegel, medan han ordnade med några detaljer i sin sedvanliga mörka dräkt.
“De kallar faktiskt inte in mig på vilka tider som helst. Med tanke på den position jag har här”, sa han sakligt. “Det är värdefullt för dem.” Han tystnade tvärt, som om han sagt för mycket genom att ens nämna uppdraget. Jag ville inte göra det svårt för honom utan bytte ämne:
“Ikväll är det lektion i ocklumenering igen. Är det någon speciellt du vill att jag ska tänka på?”
“Nej, såvida du inte kan lära pojken lite om ödmjukhet”, svarade han torrt. Jag såg fundersamt på honom.
“Du säger att ingen kritik biter på Harry”, sa jag. “Men han är faktiskt en av de mest självkritiska människor jag känner. I juni hade han fruktansvärda samvetskval för Cedrics bortgång, till exempel. Vilken han omöjligt kan hållas ansvarig för. Men han anklagade sig själv gång på gång för det som hänt. Liksom han är mycket bekymrad för att han, på ett sätt, var närvarande när olyckan hände mr Weasley. Han tar gärna på sig skulden för saker.”
Jag tog ett djupt andetag och såg på honom: “Inte helt olikt dig.”
Han gav mig en blick genom spegeln.
“Vad vet du om skuld, Miriam?”
Jag såg stadigt tillbaka: “Att ingen av oss är fri från den.”
Han vände sig om och såg mjukt på mig. Så lutade han sig över mig och kysste min panna:
“Somliga är i alla fall nästintill fria.” Hans blick djupnade, när den gled över konturerna av min gestalt under filtarna: “Även om du inte är så oskyldig som man kan tro. Riktigt listig kan du vara … “
“Visst kan jag det … Severus.”
Jag utnyttjade skälvningen till att lägga mina armar om hans hals och dra honom ner mot mig igen. Manteln föll på båda sidor om oss, som ett skydd mot omvärlden. Ännu en oförglömlig stund av förening, medan stjärnorna sakta bleknade bort på himlen.

Och bara gryningen såg oss.