[Prs] Yehet och Kkaebsong [Prs]

Ringa? Nej, det vågade han verkligen inte göra. Natsume ruskade på huvudet och betraktade bilden med stora ögon, strök med fingrarna över skärmen. Det var verkligen han, eller hur? Tatueringarna såg likadana ut, piercingarna satt på rätt ställen och ansiktet var mer än bekant. Men han hade varit väldigt mycket yngre när bilden tagits, ansiktet hade varit rundare, läpparna hade haft mer färg och ögonen en viss lyster. Fy fan vad tråkig han blivit under de tre senaste åren, alldeles grå pch eländig.
”Kan du? Jag vet knappt hur man använder en telefon.”

"Det är klart jag kan.." påbörjar Hideo och granskar numret på skärmen innan han knappar in den. Han harklar sig och tittar en sista gång på Natsume innan blicken glider ner till numret igen. "Det kan ta en stund att få dem att förstå Natsume, så vänta lite, okej?" han ställer sig upp och börjar röra sig fram och tillbaka i rummet i väntan av ett svar från den yngre.

”Förstå vad? Att jag inte är död? Har själv svårt att greppa att jag inte lyckats ta död på mig själv ännu”, muttrade Natsume och fattade tag om en av de många kuddarna i sängen, som han genast begravde ansiktet i. Hjärtat slog så snabbt att han på riktigt trodde att det skulle ge upp och sluta slå överhuvudtaget.
”Jag vill bara förstå, okej? Spelar ingen roll om det tar flera år innan de greppar det hela”, fortsatte han och började tugga på det mjuka tyget. Gnaga, gnaga, gnaga. Det var extremt rogivande faktiskt. Kanske han skulle bli tvungen att sno alla kuddar i hela huset innan de drog?

"Natsume, det var inte så jag menade. Det kan dock ta en stund innan de känner sig kapabla till att ge dig de svaren, hur mycket du än förtjänar dem." försöker Hideo att förklara sig själv, innan han trycker på ringknappen och för mobilen mot örat. Signalerna går fram, och aningen stressat sätter han sig ner bredvid nittonåringen för att stryka fingrarna över hans mörka lockar.

”Äsch, varför ska du kladda på mig hela tiden?” Klagade Natsume och klättrade plötsligt upp i Hideos knä. Med en liten rynka mellan ögonbrynen och ögonen fortfarande stora som två tefat, grävde han ner fingrarna i det mörka håret och började röra omkring. Om den andre fick irritera honom, så fick han helt enkelt göra detsamma. För det var verkligen så världen fungerade? Ja, absolut, vilken dum fråga!
”De får väl ta sin tid”, konstaterade nittonåringen efter en stund och ryckte på axlarna, fortfarande alldeles för bekväm med sin sittplats.

"Inte mitt fel att du är mysig.. plus ska du inte säga något, hycklare." Hideo putar med underläppen men drar den yngre tätare intill sig, sluter ögonlocken och njuter av den lilla hårmassagen. "Var bara tålmodig ok-" Han avbryter sig själv och sväljer hårt. "Mrs Takahashi?" Jepp, okej så nu är det bra ett ge ett gott intryck, med lugn ton och låta de smälta in faktumet om sin son.

Den där meningen jade nog uppfattats helt annorlunda om Natsume vetat vad hycklare betytt. Som som var gjorde han däremot inte det, och fortsatte därför med den lilla massagen i lugn och ro. Det vill säga tills dess att han hörde moderns röst i luren. Jo, det var defintivt hon. Han hade kunnat känna igen den där rösten oavsett, även om han inte kunde ge henen något direkt ansikte.
”Jag är tålmodig”, gnällde han högljutt och gled ner bredvid den äldre istället. ”Vad säger hon? Hallå? Hideo, vad säger hon?” Femåring? Jadå.

"Schh," får Hideo ut innan han ställer sig upp för att börja komma med den stora nyheten. Han konverserar under tystnad, hör hur modern ropar efter sin man, hör gråt. Med ett litet leende fortsätter han diskussionen lite, berättar varför Natsume inte ringt själv, att de gärna skulle vilja träffa dem. De sätter upp en tid och lägger på. Tjugoåringens blick glider mot den yngre innan han drar in honom i en varm kram. "De ser framemot att se dig igen."

Av någon anledning hade Natsume blivit väldigt skum under den korta tid som Hideo stått och pratat med modern. Han visste inte hur han skulle reagera, om han skulle skratta eller gråta. Tyst tassade han fram mot den äldre och slingrade armarna omkring honom, med ögon som på något sätt var ännu mer uppspärrade än innan. Det var mycket möjligt att nittonåringen var lite skraj inför mötet. Hideo var ju hans enda säkerhet här i världen för tillfället.
”Men du måste följa med, lova det?” Knorrade han tyst, samtidigt som greppet hårdnade. ”När ska vi se dem?”

"Självklart följer jag med." svarar Hideo med ett värmande leende, glad över att det gått såpass bra som det gjort. "De hade tid imorgon, tror du att det fungerar för dig?" han stryker händerna över hans armar innan han drar in honom i en stor bamsekram.