Konsten att ta sig ut ur garderoben - Scorbus

Harry är verkligen inte sig själv i CC. Han verkade som en skitbra pappa i DH2 men inte i CC. Fast någon måste man ju hata i en fandom och det är Harry

Coola ballfamiljen måste ju för fasiken få komma och besöka Albus! Hur mossiga är de på St Mungos egentligen? Superbra skrivet som vanligt (ett exempel på det är inledningsmeningarna) och Ginny är en supermamma!

Truer words have never been spoken.



Eller hur! Coola ballfamiljen måste få hälsa på Albus. För Scorpius är hans pojkvän, och Max är mamma till Albus barn för i helvete!

Alltsååå! ♥3
MAGI är vad detta är!

Allt är magi här xD

Det här bli första kapitlet jag skriver efter att ha sett Cursed Child... och efter att ha fått träffa Scorbus 3.0 ♥


_________________________________________________

Kapitel 51 - Scorpius

"Jag vill träffa honom!" envisades Scorpius.
"Jag vet, Scorpius, men läkarna säger att han inte är redo att ta emot besök än", sa hans pappa.
Draco hade fått lov att stanna på Hogwarts och se efter Scorpius tills Albus var tillbaka. Han hade fått ett eget rum att låna, som Scorpius också fick sova om han ville, vilket han hade gjort ända sedan han fick beskedet om Albus.
"Jag vill bara se hur det är med honom. Han behöver mig!"
"Tyvärr är det inte jag som avgör det."
Konversationen avbröts av att porträtthålet till deras rum öppnades. Det var Predington.
"De har hört av sig från sjukhuset", sa hon. "Albus vill hemskt gärna träffa både dig och Max. Läkarna var överens om att det skulle vara bra för honom."
Scorpius log av lättnad. Han tittade på sin pappa och sen på Predington.
"På riktigt?" sa han.
"Ni får hälsa på honom redan ikväll om ni vill."
"Det vill jag!" sa Scorpius hastigt innan någon hann tillägga något.
Han hade inte träffat Albus på över en vecka, inte ens vetat om han var vid liv, men det kändes som evigheter sedan han såg honom sist.

Max och Scorpius fick ta sig iväg genom den öppna spisen på McGonagalls kontor.
"Är det här verkligen bra?" sa Scorpius efter att ha kommit fram. "Att du reser med flampulver?"
"Ingen fara", sa Max som lät illamående. "Det är spöktransferens man ska avstå från. Ungen mår fint."
"Är vi på rätt avdelning nu?" sa Scorpius och såg sig omkring.
"Jag tror det", sa Max.
Innan någon hann tillägga något mer kom en läkare fram till dem.
"Ni måste vara Scorpius och Max?" sa läkaren.
"Öh ja", sa Scorpius. "Det stämmer."
"Så bra. Då ska jag visa er vart ni ska."

De följde efter läkaren tills de fick syn på Ginny, utanför rummet de gissade att Albus var.
"Scorpius. Max", sa hon med ett leende. "Så bra att ni kom."
Hon gav båda varsin kram och tog även ett titt på Max' stora bula. Hon lyfte försiktigt på ena handen.
"Får jag?"
"Klart du får", sa Max.
Ginny lade försiktigt sin hand på magen och kände efter.
"Hej du", kuttrade hon. "Det är din farmor här. Jag ser framemot att få träffa dig." Hon tittade upp igen. "Där kom sparken."
"Är Albus därinne?" sa Scorpius som desperat ville träffa honom.
"Jodå", sa Ginny. "Jag ska bara meddela honom att ni är här."
Hon öppnade dörren och stack in huvudet.
"Albus. Du har besök."
"Vem då?" hördes Albus röst.
Det värmde Scorpius i hjärtat att få höra honom prata igen.
Ginny gav Max och Scorpius ett tecken på att de kunde gå in.
"Jag finns i cafeterian om det är något."

När de gick in fann de Albus sittande i pyjamas på sin säng och ritade. Det kändes underbart att få se honom framför sig igen. Albus tittade på honom och log. Scorpius log bredare tillbaka.
"Hej", sa Albus.
"Hur tänkte du?" sa Max upprört innan Scorpius hann säga något.
"Vad är det nu, Max?" sa han tyst.
"Tyst, Scorpius", sa hon. "Albus, vi fattar att du inte mår bra, men att tro att du kan komma undan så lätt som att begå självmord. Det är jävligt lågt och själviskt av dig."
"Max!" sa Scorpius som insåg att Albus leende hade försvunnit. "Kan du snälla ta det lugnt."
"Lugnt?! Fattar ingen av er att det här ger konsekvenser? Det är faktiskt inte bara Albus som mår dåligt här!" Hon vände blicken åt Albus. "Och ditt barn! Tänkte du lämna ditt barn bakom dig?!"
"Max", sa Scorpius. "Det är nog bäst att du går ut. Det här är verkligen inget läge att bråka."
Max suckade.
"Visst. Jag ska lämna er turtur duvor ifred. Låta er återförenas ordentligt", sa Max och lämnade rummet.

"Säg det bara", sa Albus. "Hon har rätt. Jag är självisk och kommer bli en dålig pappa."
Scorpius gick och satte sig mittemot honom på sängen.
"Ja, det du gjorde var väldigt dumt", började han. "Men jag klandrar dig inte. Det var inte ditt fel att du tog det beslutet. Och det var en jävla tur att du överlevde."
"Jag ska inte ljuga. Ibland kändes det som om jag redan var död."
"Men vad var det som hände egentligen?"
Albus tog ett djupt andetag.
"Jo... Innan jag drog drack jag en flaska eldwhisky, tills jag knappt kunde känna något. Sen... sen tänkte jag dränka mig i sjön." Bara den biten gjorde ont att lyssna på, men han lät Albus fortsätta. "Jag stod precis vid kanten... tänkte att allt var över. Men sen kom Hagrid förbi. Han verkade förstås inte förstå vad jag hade i tankarna, vilket jag inte ville prata om heller. Jag kunde ju inte heller låta honom vittna min död. Han bjöd hem mig på en kopp te. Han märkte väl säkert att något var fel. Så vi satt där och pratade lite. Sen fick han besök av någon snubbe jag inte visste vem det var. Han stannade iallafall en stund. Efter det sa Hagrid att han skulle följa med mig tillbaka till slottet. Men då erbjöd den där främlingen att göra det åt honom. Och eftersom Hagrid litade på honom gjorde jag också det. Så han följde med mig istället. När vi var halvvägs mot slottet så frågade han om jag verkligen ville dit. Det ville jag ju förstås inte. Han sa att an skulle till någon pub i Hogmeade och att jag gärna fick följa med. Så jag hängde på. Drack en del för att försöka glömma vem jag var. Efter det minns jag inte så mycket. Jag övernattade där iallafall. Nästa dag sa några gubbar att de skulle till något annat ställe som låg en bit bort. Innan jag visste ordet av det var jag plötsligt där. Jag blev erbjuden en massa drinkar. Och säkert några andra konstiga saker. Jag kunde inte säga emot. Sen blev allt helt svart ett tag. Hur länge vet jag inte. Det var då jag insåg att jag inte ville något hellre än att gå tillbaka till slottet. Så jag stack därifrån. Det var kallt ute. Allt var helt suddigt, och jag visste inte vart jag var. Men någonstans ville jag ta mig. Efter någon timme började jag känna igen mig. Jag var tillbaka i Hogsmeade... sen vaknade jag upp här. Tydligen hade jag varit borta längre än jag trodde.

Scorpius satt helt tyst. Han kände hur ögonen började rinna. Varesig det var sorg, lycka eller besvikelse, spelade det ingen roll.
"Fy fan, Albus", sa han.
Det var så mycket han ville tillägga, men visste inte var han skulle börja. istället slog han armarna om Albus och lät tårarna falla fritt.
"Jag har bara varit så jävla orolig", sa han. "Jag älskar dig så mycket."
Därefter kände han hur Albus mjukt pressade sina läppar mot hans kind.

Meeeeeen Max din idiot! Fattar du inte att Albus kanske inte tänkte och du kan inte bara skälla på honom. Men sen gick hon och då fick vi ett Scorbus-moment ♥♥ Alltså de är så söta så jag vill dö. Längtar efter mer Scorbus och nästa kapitel iaf

Alltså, jag förstår varför Max reagerade så och det är inte så konstigt. Hon är gravid och jag antar att känslorna blir lite känsligare och så kommer Albus och försöker ta livet av sig. Hon har inget hem och vill uppfostra sitt barn tillsammans med Albus eftersom han också vill ta hand om barnet och lovade att han skulle göra det. Jag skulle nog också bli arg, även om det inte hade varit så lämpligt just då.

Ett awesome kapitel! Sad att Scorbus inte fick vara vid himlen och ha det nioce! Men nice att alla lever! Vem är Predington förresten? Glömmer namn ibland så skulle inte bli förvånad om hon nämns tidigare i din fanfiction.

Akatsuki Predington är trolldrycksläraren och den som både Max och Albus har kunnat vända sig till ^^

Ah! Hade glömt det! Men hon är cool, gillar henne!