[PRS] Step brothers

Edward öppnar munnen, bara för att stänga den tvärt. Han kniper ihop läpparna medan han skakar på huvudet. Att han lät irriterad uppfattade han inte, men kanske hade besvikelsen tagit honom en aning över huvudet. Irritationen i den andres stämma är dock svår för Edward att missa, det var inte meningen att få honom irriterad.
"Jag är inte irriterad," berättar han tyst, låter sitt ansikte sjunka ner mot nallebjörnens ludd, gömmer de rosafärgade kinderna från Dereks bevakande ögon. När den längre sjuttonåringen sedan erbjuder Edward att följa med, kollar han upp från nallen och blinkar dumt mot den andre. En aning skeptisk över erbjudandet, då det antagligen kan bli hemskt stelt. "Vill du att jag ska följa med?" undrar han efter en liten stund, andas ut så att små rökmoln lämnar hans läppar. "Visst," mumlar han tillslut, börjar dra benen mot busskuren, om det blir allt för tråkigt kan han ringa efter skjuts.

Derek ler halvt och innerst inne är han smått lättad.
"Komsi komsi, du kommer inte va besviken", lovar han, tar den enorma nallebjörnen ur Edwards grepp.
De hinner fram till busskuren precis innan bussdörrarna stängs och när Derek ska dra kortet väser chauffören till, ilsket, och schasar in honom i bussen.
"Mamma känner hans fru", förklarar Derek tyst till Edward. "Nån bokklubb. Han gillar mig egentligen."

När de kliver av har snön börjat falla på riktigt och Derek drar Edward i ärmen så att denne ska skynda sig.
Hans fingrar slår in portkoden till lägenhetsbyggnaden som han så många gånger besök, och sedan, när dörren slutligen slår upp, är han redan vid trapporna och ringer på dörren med en stor 4a på.
"Du kommer gilla honom", lovar Derek, halvt osäkert. Mason är ärlig och säger exakt det han tänker och vet om varenda person som han möter, vilket är en av anledningarna till alla hans blåmärken.
Dörren öppnas - när man talar om trollen - och framför dem står en medellång, slank kille i artonårsåldern.
Hyn är gyllene och matchar det mörkblonda håret som lockar sig runt huvudet som en gloria om det inte är fixat som nu.
De mörkgröna ögonen lyser upp när han får syn på Derek och han öppnar dörren ytterligare.
"Nämen ser man på", säger han, lyfter handen och placerar den på Dereks bröstkorg. "Välkommen in, baby boy, och du har besök med dig ser jag. "

Edward känner hur tyngden från nallebjörnen försvinner och ler lätt, att en nalle ska väga så mycket hade han inte tänkt sig. Men det gjorde den.
"Är du säker på det?" undrar han, osäker på om han kommer trivas med Dereks väns sällskap. Kanske det är någon han sett förut, kanske det är någon som avskyr honom. Ett enkelt skratt lämnar Edwards läppar, skakar lätt på huvudet. "Verkligen?"

När den längre drar i Edwards ärm, förstår han vinken och börjar röra snabbare på fötterna. Han kollar när Derek skriver in kortkoden, noterar de fyra siffrorna. Onödigt att veta kanske, men han gillar att samla på sig så mycket information som möjligt. När Derek sedan berättar att Edward kommer gilla vännen, höjer han på ögonbrynen.
"Om du säger det så," svarar han, låter blicken följa den andres hand när han knackar på dörren. Dörren glider upp och blottar en slank kille, kanske något år äldre än dem. Edward sväljer hårt när han ser hur vännen lägger sin hand på Dereks bröstkorg, hur vänner kallar varandra baby boy förstår han inte. Kanske de inte bara är vänner. Ögonen flyr från handen på bröstkorgen, till killen framför. Edward har sett honom förut, Mason. Inte privat, som tur är, men han är duktig på namn och är säker på att han sett honom i skolkorridoren någon gång ibland. Han harklar sig enkelt och nickar. "Jo, jag heter Edward, Derek härs... styvbror, antar jag." presenterar han. Av någon anledning är det svårare att presentera sig nu, som att han vill att Dereks vänner ska godkänna honom. Känner sig nervös, något som aldrig brukar hända.

Derek sparkar av sig skorna i hallen och kastar jackan på en pall Mason har baxat dit och gestikulerar åt Edward att göra detsamma. Han lastar av nallebjörnen och chokladerna ovanför jackorna, så att någon av misstag inte trampar på dem, innan han ser sig omkring i Masons trea - ett ställe han betraktar som sitt andra hem - i jakt på förändringar, något som aldrig brukar ske, men han nåste vara förberedd.
"Du är Edward Baker"
Masons muskulösa armar lägger sig runt Derek och han låses in i den äldres grepp. Att de rör varandra lite annorlunda är inget Derek tänkt på eller brytt sig om, och det kanske har att göra med då de var tvungna att strula på en av Masons stora hemmafester när de kört snurra flaskan. Fast Derek har alltid misstänkt att det faktiskt betyder nåt för den andre.
Eller rättare sagt - Derek har inte brytt sig om det förrän nu, när Edward står där och ser rätt bortkommen ut.
"Och du har inte ett bra rykte", fortsätter Mason.

Med sakta rörelser drar Edward av sig sin jacka, hänger upp den på en krok, trycker ner sina vantar i jackärmen, innan han knyter upp sina kängor. Skorna ställer han upp på skohyllan, innan han sträcker på ryggen. När Mason sedan säger hans hela namn, känner han hur magen knyter sig, så där försvinner hans chanser att bli godkänd. Han kollar blankt på Mason, ser hur de muskulösa armarna glider runt Derek, som att hålla honom skyddad från Edwards smutsiga historia. Det är så många ser det, andra respekterar honom iallafall, bryr sig inte om hans dåliga vana. Bara honom som person. När Mason sedan säger att han inte har ett bra rykte, känner han hur käkarna spänner sig, hur magen vänder på sig helt och hållet.
"Det beror väl på hur man väljer att se på det," svarar han enkelt, rycker på axlarna. Edward försöker låta obekymrad, vilket han lyckas med. Men innerst inne mår han hemskt över det, han brukar inte bry sig vad människor som inte betyder någonting för honom tycker. Edward känner den brinnande blicken men ler bara, går in i lägenheten med lätta steg.

Derek ger Mason en varnande blick och ritar med fingret på dennes armar.
"Sabba inte mina chanser när någon förutom du, Liam eller Jacob faktiskt inte hatar mig, tack", muttrar han.
Mason bara skrattar i hans öra, lågt.
"Sluta gnälla, Derek, älskling", retas han. "Du vet hur jag är och du borde inte vara med Edward."
Det sista viskar han och Derek känner hans läppar mot örat.
Derek ryser till, men vänder sig mot den andre.
"Akta, Eddie, hela jävla stället är en rävfälla om man inte känner igen sig", förklarar han, slingrar sig försiktigt ur Masons grepp och skyndar efter den något kortare sjuttonåringen.

Edward känner någonting han aldrig riktigt känt innan, som att magen trycks ihop, hjärtat dunkar hårt i hela kroppen, när han ser de två med varandra. Han borde inte bry sig, han hatar att han bryr sig. Känner sig så sjukt patetisk. Edward förstår vad det är för känsla, men avundsjuka är nytt för honom. Något han aldrig känt förut. Och nu känns det som att han ska spricka, som att hjärtat gråter. Fy fan. Hur väl han än förstår att han inte kan hålla sig borta från att bli kär i någon, så vet han att kärlek är det hemskaste i världen. För det sluter alltid dåligt. Edward ignorerar orden som når hans öron, låter sina händer knytas ihop så att naglarna borrar sig in i handflatorna. När Derek sedan säger att han ska akta, att lägenheten är en rävfälla, och Edward ska svara, känner han hur torr hans mun här. Halsen får inte ut ett enda ljud. Han är glad över att han står med ryggen mot dem, så att de inte ser det.
"Jag tror jag kan klara mig bra själv," svarar han bara, kommer fram till soffan och sätter sig ner. Naglarna har gjort hål på den ljusa hyn, ger handflatorna röda märken. Snabbt drar han åt sig fjärrkontrollen, för att gömma. Han lägger benen i kors över varandra medan han zappar mellan kanalerna.

Derek sjunker ner bredvid Eddie i soffan, med Mason tätt intill sig. Den äldre vara helt insjuken på att få Derek medveten om Edwards dåliga rykte, vad det nu kan vara, och hans viskande röst rabblar upp namn.
Namn på personer han sett med Edward, endast ett fåtal gånger.
Det bultar i Dereks huvud av orden och hjärtat verkar knyta sig i hans bröst.
Luftrören verkar ha snört till sig, för andetagen är rosslande.
"Har Liam vart här?" Får han fram. De skogsgröna irisarna plirar ner mot honom, innan Mason vänder på huvudet för att fiska upp ett cigarettpaket ur fickan, som han sedan kastar på Derek. Huvudet har lagts på sned och lockarna faller ned i ögonen på Mason och denne flinar.
"Du ha inte heller så bra vanor, du, gullet."

Namnen Mason inte så diskret viskar upp når Edwards öron. Sjuttonåringen förstår inte varför han är så mån om att rada upp bara några av personerna Edward på ett eller ett annat sätt varit tillsammans med. Kanske är Mason orolig för att han skulle kunna förgifta Derek med den smutsiga vanan. Vilket bara är en massa bullshit, Derek är kapabel till att göra vad han vill. Det Mason gör är barnsligt, onödigt, tycker Edward. Vännen har inte gett den lilahåriga tonåringen ett bra första möte, och Edward kan inte tänka sig att han kommer vilja umgås med honom igen.
Luften når hans lungor, låter de nätta axlarna sjunka innan blicken vrider sig mot Derek. Följer handrörelserna som låter honom ta ett nytt bloss. Luften gör honom äcklad, får hela hans hjärta att skrika som försvar. Lusten att dra cigaretten ifrån honom och sätta eld på hela lägenheten bubblar upp, men istället slänger han ifrån sig fjärrkontrollen och går med raska ben mot vad han antar är badrummet. Stänger dörren snabbt, låser, och låter den ynkliga kroppen falla ner mot golvet. Edward förstår inte, efter eviga fester, vänner som röker på nästintill hela tiden. Han borde vara van vid lukten, lukten som så ofta härskade i deras lägenhet i Kalifornien tillsammans med alkohol. Röken som spred i sin brors lungor, tog död på honom. Förgiftade kroppen. Edward minns fortfarande hur hans bror bara blev värre och värre, varje dag. Tills cancern tillslut tog död på honom. Tårarna börjar svälla upp, av ingen anledning. De bara rinner ner för hans mjuka kinder, ner på golvet. Fingrarna rör sig mot mobilen i fickan, klarar att skriva ett meddelande och läsa svaret. Tio minuter, han får klara sig inne på toan i tio minuter innan han kommer. Magen bubblar, kräver att få ut innehållet. Snabbt får han upp toalocket och låter sig själv spy. Han är van vid det, han brukar kunna tränga bort det. Men nu ser han ingen mening med det.

Derek har ingen aning om varför Edward reagerade på det sättet. Visst - han håller med om att det är rätt nasty att han röker, men Edwards såkallade dåliga vanor får hjärtat att vrida om sig i bröstkorgen på det allra smärtsammaste sättet.
Sakta för han tillbaka cigaretten mot läpparna, drar in den giftiga röken i lungorna innan han inte-så-milt kör en armbåge i Masons sida för att ta sig loss ur dennes grepp.
"Eddie?"
Han knackar på toadörren, men ingen svarar. Derek suckar och vänder sig om, blänger på Mason.
"Du måste verkligen gilla honom", kommenterar den äldre, som nu står lutad mot dörrkarmen. Det är något bittert i hans röst, något Derek inte kan identifiera och han rycker på axlarna.
"Men han hatar nog mig, så jag vet inte om det skulle spela någon roll."
Mason fnyser åt Derek, himlar med ögonen.
"Jag skulle inte tro det."