Borgen (sjunde året)

Lika bra som alltid.

Nepflite


Trezzan


Mintygirl89


boknörd_




Kapitel 77 - Tidsfrist

Hogwarts torsdag 15 januari 1998, terminens fjärde dag

Det var märkligt att åter äta middag i stora salen med en känsla av att vara åskådare till det drama som utspelade sig framför oss. Elli, Draco och Elvira satt naturligtvis vid varsitt bord. Tänk om Elli och Draco vetat att de denna morgon hade ätit frukost tillsammans! Men Jessica hade raderat det ur deras minne och de mindes ingenting alls av de senaste dagarna.

Mitt hjärta värkte vid åsynen av hur ensam Elli var i ena änden av gryffindorbordet med de föraktfulla blickarna från Ginny och Virginia riktade mot sig. Blaise tittade dock ideligen dit från slytherinbordet och Neville reste sig plötsligt helt sonika upp, ignorerade de så kallade kamraternas ursinniga miner och gick och satte sig bredvid Elli. Detta tycktes få Draco att stirra ännu mer glasartat ut i luften framför sig alltmedan Pansy hängde som en igel på honom och Crabbe och Goyle, märkbart uppmuntrade av hans ankomst och rakade i ryggarna än på länge, glufsade i sig middagen med om möjligt ännu större iver än vanligt. Elvira satt med en jämnårig flicka vars bruna hårburr darrade ängsligt då hon kikade på alla de rosa anslag som prydde väggarna. Jag förstod henne. Den skära färgen hade erövrat slottet under vår korta frånvaro och påminde mig om tiden för två år sedan, en tid jag helst ville glömma.

Aldrig mer ville jag känna mig så fullständigt skräckslagen som då.




Jag hade trott att de senaste veckorna gjort mig starkare. Att det som inte dödar istället härdar och ger perspektiv vars dimensioner får rädslan att förminskas till den primitiva, nedärvda flyktinstinkt den faktiskt är.

Därför blev jag överraskad, faktiskt helt tagen på sängen av den skräck som genomborrade hela min varelse då spisen på kontoret ilsket knastrade till och lät konturerna av Dolores Umbridge, skolans rektor under mitt andra år på Hogwarts, framträda mot den svärtade bakgrunden. Severus och jag rätade samtidigt på oss och såg upp från våra skrivbord, till vilka vi hastigt hade återvänt efter middagen för att kunna ta itu med de avgörande besluten, och såg på Umbridge illande skära uppenbarelse med upprört vibrerande, råttgrå små lockar i den kompakta frisyren. Jag ville fly, springa för livet och rädda mig från den mäktiga varelse som en gång hade velat tillfångata Miriam för att söva ner henne alternativt genomföra - som hon uttryckt det - vissa experiment. Det metalliska blänket i hennes ögon var exakt detsamma som då, när hon nu gav Metrimonas gestalt en giftig blick och sedan vände sig till Severus.
“Det har kommit till Ministeriets kännedom att eleverna på Hogwarts släppts fria idag, trots ett allvarligt utbrott av sjukdom på skolan!” sa hon så upprört att rösten flera gånger gick upp i falsett.
Severus såg tillbaka på henne med kalla ögon.
“Jag vet inte vilken informationskälla du håller dig med, Dolores”, svarade han, “men förutom att eleverna från och med ikväll åter kan röra sig fritt borde du väl även ha upplysts om dels att ett uppror var nära förestående, dels att vi till slottet fört med oss ett botemedel mot sjukdomen? Samt att endast fem elever drabbats av den, att dessa isolerats i sjukhusflygeln och att ingen av dem är allvarligt sjuk?”
“Och när har ni haft tid att distribuera detta botemedel?” fnös Umbridge och korsade de korta, knubbiga armarna med rynkad näsa.
“Det kommer att distribueras till eleverna snarast, Dolores, efter att de sista detaljerna i tillverkningen är klara”, bet Severus av men häxan lät inte avskräcka sig utan lutade sin korta kropp framåt i spisen och såg sig omkring i rummet på de intensivt lyssnande tavlorna, så att ingen skulle kunna undgå hennes order.
“Vid sänggåendet imorgon kväll, Severus”, väste hon och drog fram trollstaven som ett förlängt pekfinger svepande runt kontoret, “när utegångsförbudet träder in ska alla elever ha fått den här medicinen i den dos som behövs, oavsett om det är i förebyggande eller botande syfte. Det måste vara möjligt för oss att åter kunna besöka slottet utan att riskera smitta! Om detta krav inte uppfylls, måste ni omedelbart tillse att eleverna åter isoleras i sina separata områden.”
“Det är en omöjlighet att stänga in dem igen utan att riskera uppror”, sa Severus bestämt och reste sig ur sin karmstol.
“Då ser du till att de är kurerade till imorgon kväll”, kväkte paddan i spisen och snörpte viktigt med munnen. “Det är din uppgift som rektor att hålla ordning på lärosätet! Sitta på kontoret och omge sig med sköna damer, det finns det ingen tid till längre.” Hon gav mig ännu en svart blick och magen drog ihop sig i panik. Tänk om hon hade vetat vem den sköna Metrimona egentligen var. Att det var den farliga mugglarkvinnan med stulna, okontrollerbara krafter som satt här i hjärtat av magins högborg. Jag hade så gärna velat hjälpa Severus men inte ett ord kom över mina läppar i den förlamande skräcken.
“Din ställning är helt beroende av styrelsen på Ministeriet”, fortsatte hon att kväka ur sig till honom. “Kom ihåg det, min käre Severus! Du styr Hogwarts endast så länge vi anser dig lämplig att göra det.” Efter ännu en rasande blick på mig bleknade så hennes konturer bort i spisen, utan att ge någon av oss en möjlighet att svara.



“Nå, påfågelfjädrar har vi - och hornen från paddödla fanns mycket riktigt i förrådet. Det är den tredje ingrediensen som blir vår utmaning.”
“Pudret från drakklo?”
“Just precis. Som du förstår finns det många hinder i vägen för att lyckas få tag i det, även om vi har djuren här på plats.”
Ja, det var inte speciellt svårt att föreställa sig. Jag tvivlade på att drakarna snällt skulle gå med på någon manikyr, och enligt Severus var det omöjligt att lamslå så stora magiska djur även om man var flera. Vagt kunde jag minnas vilket arbete det varit för trollkarlarna att hålla de många drakarna i schack inför tävlingarna i den magiska trekampen under mitt första år på Hogwarts.
“Därför måste man ta till andra metoder”, fortsatte Severus, som fundersamt vandrade runt på kontoret. Tavlorna, som brukade följa hans minsta, beslutsamma rörelse, var alla tomma sedan Umbridges slutliga order. “Vi kommer att bli tvungna att söva ner dem och det krävs en avsevärd mängd av den trolldryck som behövs för det.”
“Finns det inget annat sätt? Bedövande pilar …?” Jag såg vår tidsfrist framför mig, ett enda ynka dygn, men Severus skakade beklagande på huvudet. “Tyvärr inte. Och jag måste börja tillverka drycken på en gång. Den behöver ständig tillsyn och som sagt måste det göras stora mängder av den. Jag kommer att behöva vara i närheten av trolldrycksklassrummet hela tiden, så det är lika bra att det blir jag som tar hand om lektionerna där.”
“Hinner du tillverka tillräckligt mycket av drycken till imorgon kväll? Och sedan göra det som behövs med drakklon för att få pudret?” Jag kände hjärtat öka takten i stress inför det som väntade, såg nästan bokstavligt talat tiden räknas ner framför mig.
“Det måste gå”, sa han bara men jag hörde på hans röst att det var långtifrån självklart.



Tidvändare var inte att tänka på. Även om Severus lät Elvira använda den i schemat, förstod jag att han själv skyggade inför risken att ändra historien. De idéer jag försökte komma på skulle bara försena oss ytterligare. Det fanns ingen annan möjlighet för Severus än att bege sig direkt ner till trolldrycksregionerna och påbörja det förmodligen mest omfångsrika kok som någonsin ägt rum där.
“Dessutom vill jag ha uppsikt över våra nyligen anlända ungdomar”, deklarerade han och syftade på den trolldryckslektion som skulle gå av stapeln efter middagen dagen därpå med sjundeårseleverna från Gryffindor och Slytherin och där både Elli och Draco alltså skulle komma att befinna sig.

Severus skred alltså omedelbart till verket och lämnade mig ensam på kontoret med starka restriktioner om att hänvisa eventuella besökande till trolldrycksklassrummet i källarhålorna. Det verkade dock som om de flesta redan på annat håll fått reda på att det var där borgens ledare befann sig, för den ende som uppsökte kontoret under den oändligt långa kvällen var professor Snigelhorn, med ett bekymrat uttryck i sitt runda ansikte.
“Severus framför hälsningar till er”, sa han och tog sig fundersamt om den omfångsrika hakan. “Han tycks återigen ha påbörjat ett projekt av masstillverkning. Först var det den gröna essensen, men nu är det den starkaste sövningsdryck som finns att tillgå. Vartenda kärl från lokalerna används och tydligen är det sekretess på vad som ska göras med den…” Jag ignorerade hans vädjande blick bakom den buskiga mustaschen och frågade: “Vilka var hälsningarna som Severus bad er framföra?”
“Att han blir kvar nere i källarens regioner och arbetar även under natten”, svarade den gamle trolldrycksprofessorn med pannan lagd i flera fundersamma rynkor. “Ytterst få drycker behöver den sortens tillsyn. Det måste vara av stort värde att den tillverkas just nu och i sådana mängder?”
Jag valde åter att ignorera frågetecknet som hängde i luften mellan oss och tackade Snigelhorn för informationen. “För all del, så lite så, miss Prince”, försäkrade han en smula besviket och tillade: “Men nog skulle man bra gärna vilja veta vad som kan vara värt att låsa sig vid trolldryckstillverkning under flera dygn… i sådana här tider, dessutom, när vi behöver en stark ledning. Ungdomarna är rebelliska, miss, det ska ni bara veta. Ännu mycket mer sedan de släpptes ut ur elevhemmen.”
“Flera dygn, professorn? Sa ni flera dygn?”
“Fridsdrogen i den version och mängd som Severus nu av någon anledning tillverkar den tar åtskilliga dygn att framställa”, bekräftade Snigelhorn med stor säkerhet. Det fanns ingen anledning att han skulle ha fel om något sådant och jag måste omedelbart veta hur det låg till.

Det var dags att stänga kontoret för dagen.



Snigelhorn hade inte överdrivit. Vartenda kärl i källarhålorna, förutom elevernas kittlar, var till bredden fyllt av bubblande vätska och de silverglittrande ångorna låg täta över regionerna. I varje hörn tycktes något stå och koka och Severus rörde sig oavbrutet mellan de många grytorna. Dryckens ursprungliga syfte var att stilla oro men för vårt syfte behövde den vara mycket starkare.
“Horace kan tyvärr ha rätt i att det kommer att ta längre tid än ett dygn”, bekräftade Severus medan han svepte omkring mellan långkoken. “För att få den unika sammansättningen som söver djuren utan att skada dem.”
“Så du ljög för Umbridge?” Jag viskade trots att vi var ensamma bland kittlarna. Severus tystnad var det enda svaret jag behövde och min förtvivlan steg. “Hon hotade med att avsätta dig”, fortsatte jag tyst medan mina tankar arbetade febrilt för att komma på en utväg. “Finns det inget annat sätt än det här?”
“Vår tidsfrist kan behöva förlängas. Oroa dig inte, M. Jag har har hanterat Dolores förr, som du vet.” Men för en gångs skull blev jag inte lugnare av hans ord. Att kasta en ordlös Confundusbesvärjelse över Umbridge kändes inte tillräckligt; hon hade Ministeriet bakom sig och de kunde mycket väl få för sig att fatta drastiska beslut med tanke på de hysteriska åtgärderna då drakkopporna först upptäcktes. Jag kunde inte tänka mig att de skulle låta eleverna springa fritt i flera dygn utan botemedel eller vaccin i nuläget. Blev de inlåsta igen kunde det bli massuppror; Snigelhorn hade haft rätt i att ungdomarna var rebelliska vilket bokstavligen kändes överallt i luften. Och ett avskedande av Severus fick helt enkelt inte ske. Då skulle vi inte kunna skydda eleverna tillsammans.

Jag fick helt enkelt försöka ta saken i egna händer och det behövde ske redan i natt.



Det frigivna Hogwarts slumrade i tillfällig stillhet. Vakterna, som haft åtskilligt att göra under de senaste dygnen, tycktes även de ha slagits av en utmattning som tillät dem att luta sig tillbaka på sina pass, kanske rent av sluta ögonen en stund bakom masken. Inga rebeller rände omkring i korridorerna; för tillfället var oron bland ungdomarna stillad och upproret inte lika hotande nära som under dagen.

Endast i källarhålorna pågick den bubblande aktiviteten som band slottets ledare vid kittlarna. Vaxljus efter vaxljus smälte ner med oroväckande snabbhet i de dunkelt upplysta lokalerna. Jag kunde se Severus framför mig där han gick fram och tillbaka, rörde i grytorna med fokuserade ögon medan tiden obarmhärtigt tickade ner. Jag ville hjälpa honom, få de där jagade svarta ögonen att lysa upp i lättnad och tacksamhet. Lyfta åtminstone en av de tunga bördorna från hans axlar.

Så varför tvekade jag? Min hand låg stilla på dörrvredet till min egen våning. Vid denna extremt sena timme hade jag aldrig gått utanför dess väggar. Vid månskensnatten hos Severus i höstas hade min impulsiva sorti skett mycket tidigare. Vid så många tillfällen, under sömnlösa nätter fyllda av barndomsminnen och oro för min familj, hade jag legat och stirrat på min dörr i vargtimmen, utan att någonsin våga ta det avgörande steget och försöka öppna den. Livrädd för bekräftelsen som skulle rasera precis allt.

Minnet av hur McGonagall förra året, visserligen i ett extremt stressat tillstånd, låst in mig i mitt dåvarande tornrum hade påverkat mig på djupet. Om dörren inte kunde öppnas nu, skulle dock inte lärarinnan vara skyldig till det. Och den ende det skulle kunna vara var den ende jag till varje pris inte ville att det skulle vara.

Ingen skulle få låsa in mig igen, allra minst den jag älskade högst.

Hela mitt liv tycktes passera revy när jag till sist tryckte ner det svarta dörrhandtaget, vars kyla hunnit smälta bort i min hand.

Och dörren gled upp, helt utan motstånd.

Precis som Severus tillfälligt övergivna och hårt förseglade våning, den högste ledarens tillhåll, omedelbart öppnade sig för mig. Och hans svarta mask passade förvånansvärt väl över mitt ansikte.

Jätte bra men hurcska det gå nu?

Nu har jag fått tid att läsa!

Kapitel 76: Oj, det är fortfarande strikta regler för smittan. Slutet blir lite kusligt. Kan inte sätta fingret på vad, men det blir en spänd stämning. Elli svarar inte på brev. Mysko. Ang. det du skrev i spoilern: Aha! Då fattar jag när det gäller kvastskaft. Och som du skriver, lever Eugene ett avskilt liv. Så det är ingen fara, tror jag. (Dock skulle det kanske kännas bra för Snape om han, på ett diskret sätt, skickade en uggla till sin morbror. Bara för att försäkra sig om att allt är bra med honom.)

Kapitel 77: Åh, nej! Den vidriga Umbridge gör comeback! Hur ska det gå?!

Hela mitt liv tycktes passera revy när jag till sist tryckte ner det svarta dörrhandtaget, vars kyla hunnit smälta bort i min hand.

Hela den här meningen får mig att rysa! Nu ser jag fram emot nästa kapitel!

bus eller godis?

Goooodis

Nepflite


Trezzan


Mintygirl89


Nordanhym


scarhead och bubbles 


boknörd_


Jessica Lawiise




Kapitel 78 - Drake

Hogwarts fredag 16 januari 1998, mellan natt och tidig morgon

I was my own worst enemy
But I made my fear my energy
I found him in the darkest cave
He told me that I should be brave
Showed me what I'm really about
No matter what happens
I won't slay my dragon, won't run away
(Liamoo - Dragon)

https://www.youtube.com/watch?v=7yGeW4MZObU



“Helvetes jävlar, du kommer tidigare än väntat! Men det var ändå i grevens tid, jag kommer att somna djupare än i graven. Odjuren sover ju i princip hela tiden så det är förbannat onödigt med en vaktpost här ute i kylan.” Dödsätaren, som kom emot mig ute på borggården, stapplade framåt med stela steg. “Oss emellan - om du har något roligare för dig - så bevakar vi dem inte ens alltid, särskilt inte på dagtid. Det kunde lika gärna ligga två snödrivor här, skulle ta dagar innan någon märkte skillnaden! Nåja, det är ju ett av de lättare jobben i alla fall. Åtminstone så länge monstren inte vaknar”, brummade han och försvann pustande uppför trappan till entrén utan vidare konversation. Jag nickade kort bakom masken och stelnade till när han plötsligt stannade högst upp på trappan och höjde en stram hand mot mig: “För den nya tiden.”
“För den nya tiden”, upprepade jag lågt och orden i min mun var lika smärtsamma som högerhandens påtvingade rörelse.





Den gigantiska, senapsfärgade kroppen var så täckt av snö och frost att den skiftade i silvergrått. Om det var sant som vakten sagt, att drakarna i stort sett alltid sov, skulle min plan kanske gå att utföra. Men det var ett vågspel. Varelsen framför mig var överlägsen i både magisk och fysisk kraft till den grad att det var svindlande. Jättelika vingar låg draperade över hennes fjälliga rygg och benen var enorma, bara dessa i sig med muskler flera gånger min vikt och de eftertraktade, meterlånga klorna utfällda över snötäcket.

Jag såg prövande på dem. Skulle det gå? Det här var ett magiskt djur och min kraft brukade inte kunna påverka övernaturliga föremål, men det hade funnits gråzoner. Med stark koncentration kunde jag till exempel avväpna en trollkarl eller häxa genom att fixera blicken på deras trollstav och få den att flyga iväg. Vi hade tränat det i DA-gruppen till den grad att jag till och med lyckats påverka Severus trollstav en gång. Minnet lockade fram ett halvt leende trots att hjärtat bankade som besatt vid tanken på det jag nu skulle försöka göra. Med knutna händer låste jag ögonen på den av klorna som befann sig närmast mig. Kapsla in känslan.

Varelsen reagerade först inte när gnistorna studsade mot den stenhårda ytan och lyste upp snötäcket med ett grönt sken. Dessvärre gjorde de heller inte någon åverkan mot klon. Ovillig att ge upp hoppet försökte jag igen, med allt fokus jag kunde uppbåda, och blossen sprakade i den sovande, dödstysta omgivningen. När de glödande partiklarna fallit till marken var dock allt som syntes en svag förändring av klons färg, som om den blivit lätt bränd. En darrning gick plötsligt genom djurets kropp och jag insåg att det var på väg att vakna. Hur skulle jag hinna göra det som måste göras innan detta skedde?

Då såg jag det. Några meter från drakens fot låg en hel, tappad klo, ungefär en meter lång och till synes oskadd. Jag slutade omedelbart med kraften och försökte istället ta mig närmare för att få tag i det eftertraktade föremålet.

Men när jag avvaktande tog några snabba kliv framåt genom snön var det som om drakhonan framför mig plötsligt kommit till liv. De långsmala näsborrarna vädrade och hela marken tycktes gunga då snön rasade av henne. I periferin började även den andra honan röra på sig som konturen av en väldig snövall. Jag var så nära att de skulle kunna döda mig med en enda pust av eld och flyktinstinkten slungade mig bakåt som det bytesdjur jag var för dem. Jag snubblade och föll raklång i snön medan högra handen rispades blodig av grenarna i ett av bona med krossade ägg. Doften av mitt simpla blod eggade drakarna ytterligare och nu slet de i sina kedjor. Allt var förlorat.

Jag kämpade för att ta mig upp på fötter och kunna fly från den kedjade drakhonan som kom krypande genom snön med vidgade näsborrar och yrvakna, rödsprängda ögon. Plötsligt var jag ur stånd att ta min egen blick från dem och såg rakt in i hennes förtvivlan, en djurisk blick gul som kattögon men samtidigt inriktad på det hon så desperat ville ha men inte kunde nå. Det var som om tiden saktade ner, allt runt omkring oss försvann och jag blev medveten om att jag höll mig fast i ett stort och runt föremål bredvid mig på marken. Ett av äggen, skrovligt under mina händer, men till skillnad från de andra i nästet helt och oskadat. Under långa månader oåtkomligt för modern som legat hårt tjudrad på samma plats då höst övergick i vinter, utan att kunna agera och skydda det som låg henne närmast om hjärtat. Jag mindes hur det varit att vara inlåst en enda natt, den fruktan jag nyligen hade känt över att inte kunna ta mig ut ur min egen bostad - och hon hade upplevt samma känsla i hundratals nätter nu.

Och med ens visste jag vad jag skulle göra.

Ägget var tungt som sten men på något sätt fick jag upp det i famnen och stapplade framåt mot den berövade modern. Både hon och den andra draken hade stannat upp i sina rörelser och stirrade på mig när jag med all kraft jag hade sköt fram den kompakta ovalen så långt jag kunde mot dem för att sedan dra mig bakåt på knäna i snön. Jag såg tillbaka upp på henne, hur ögonen blänkte i guld när de eftertraktade klorna slöt sig om hennes dyrgrip och mina tårar började rinna nerför kinderna bakom masken. Jag slet av mig den och riktade kraften mot de tunga kedjorna. Aldrig mer skulle hon vara fångad, inte så länge jag hade någon makt över det. Aldrig mer skulle någon få låsa in oss.

Kedjorna var enbart fysiska och smälte ner i ett flödande regn av gnistor. Under strömmande tårar riktade jag min brinnande blick mot dem tills de löstes upp i den ångande luften. Flytande metall förenades med snötäcket när de båda honorna bredde ut sina vingar och lämnade sin fångenskap med ägget i säkert förvar. Men hur de sett på mig, där jag stod med rödgråtna ögon och armarna hårt slutna om den tappade klon, kändes som ett löfte.





Envishet och uthållighet hade alltid varit min kompensation för andra bristande förmågor. Det andra klarade av i en blink fick jag ägna tid åt och med tålamod lära in. Så hade det alltid varit och det kom väl till pass under den långa januaridag då jag satt i min våning och undan för undan krossade den väldiga klon till ett pulver med kraften. Den verkade vara nyligen tappad och fortfarande full av magi, vilket säkerligen var bra för botemedlet, men också gjorde det svårt att omvandla den. Inte förrän i skymningen föll de sista partiklarna ner i den lilla kista jag förberett och fick att levitera framför mig på väg ner mot trolldrycksklassrummet. I korridorer hysteriskt tapetserade med rosa anslag från ministeriet, i bjärt kontrast mot de uråldriga väggarna, vandrade jag tyst framåt med min börda utan att se mig om.

Jag visste att lektioner hade pågått i regionerna under hela dagen, parallellt med att fridsdrogen spred sina glittrande ångor genom rummen. Dörren till klassrummet stod lite på glänt och jag kunde på långt håll höra Severus röst, förnimma tröttheten som fanns där bakom den stränga fasaden, vilken dock förmodligen var det enda eleverna uppfattade i sin rektors framtoning.
“Idag ska ni lära er brygga en återupplivningsdryck. Det är inte så smickrande som det låter. Den som får i sig brygden blir visserligen levande igen, men bara tillräckligt länge för att bekänna sina synder och lida av dem innan han dör en mycket plågsam död. Frågor?”
Inte ett ljud hördes i rummet trots att det måste vara ett flertal elever där. När jag försiktigt spanade in genom glipan i dörren kunde jag skymta både Ellis mörka lockar och Dracos vita huvud, dock på behörigt avstånd från varandra i klassrummet. Elli såg ensam ut vid sin kittel medan Pansy hade dragit sin gryta så nära Dracos som möjligt.
“Ingredienserna finns i skåpet bakom er. Ni har 80 minuter…”
I detsamma vände en av eleverna huvudet och fick syn på mig i dörren. Jag fann mig omedelbart och knackade lätt på den utan att gå in i rummet. Severus rynkade pannan och kom glidande mot mig genom salen med manteln böljande efter sig på sitt karaktäristiska vis. Mitt hjärta ökade takten som det alltid gjort men nu med en helt ny förväntan. Den lilla kistan med pulver stod på golvet bredvid mig och jag fylldes av en berusande triumf när våra ögon mötte varandra och Severus kort nickade mot mig innan han vände sig bakåt till eleverna.
“Den som vågar sig på att riva ner så mycket som en fjäderpenna här inne sover med drakarna i natt. Förstått?” Ett tyst mummel hördes då Severus helt sonika drog igen dörren bakom sig och på sitt bestämda sätt ledde oss en bit bort från den. Kistan vid min sida hade inte undgått honom och efter några steg stannade vi, vända mot varandra. Med en lätt gest mot mitt medhavda föremål såg jag upp i hans mörka ögon.
“Det återstår ännu en del av processen med den sövande drycken…”, började han dröjande.
“Så det har ännu inte blivit upptäckt?” frågade jag och kunde känna förvåningen stiga då jag såg hans väntande ansiktsuttryck innan jag med bultande hjärta gav honom nyheten:
“Det finns inga drakar att sova med i natt.”






Kapitlet ur Ellis perspektiv: Kapitel 31 - Att tappa balansen
Läs gärna, det skulle göra oss oerhört glada! Nu när vi synkat ihop våra universum så långt det går, är det ännu mer spännande.

Så reagerade jag när jag läste kapitlet. En drake?! Och den har tappat en drakklo! Oj, oj! Hur ska detta gå? Det återstår att se. Väntar med spänning på nästa kapitel.

Ang. din fråga i spoilern: Jag har svårt att säga om Umbridge är värre än Frollo. Knepigt, men tja, tror vi diskuterade i "Kraften" att Umbridge får Frollo att verka som en vekling. Men samtidigt är han ju en av Disneys mest läskiga skurkar, bland männen, så att säga. Tror kanske båda ligger på samma nivå.

Förstår att Miriam flyr från drakhonan. Vi får se hur det går.

Vänta lite, jag tror jag glömt bort en del saker.
Spoiler från antingen "Kraften" eller "Prinsen":

Jätte bra kapitel som alltid
'

Jessica Lawiise


bubbles  och boknörd_


Mintygirl89


Nordanhym


Nepflite








Kapitel 79 - Insikt

Hogwart söndag 18 januari

“Kaffe?”
Mina tunga ögonlock lyftes och kontorets guldfärgade ljus blänkte till över Severus trollstav. Han hade just försett oss med en liten servis som tillhandahöll den svarta drycken, så att vi skulle hålla fokus i helgens extra arbete med att få ordning på allt efter den händelserika terminsstarten. Jag skakade dock på huvudet och log försiktigt mot honom: “Nej tack, men gärna pumpajuice.”
Severus besvarade leendet och sekunden därpå infann sig ett stort glas med den solgula drycken på mitt skrivbord. Stavens rörelser svepte vidare över rummet då han lät den gyllene färgen fortplanta sig och tände alla kontorets ljuskällor från elden i spisen till ljuskronan högt uppe under valven, som vapen mot det råa januarivädret utanför. Det ihållande regnandet urholkade snömassorna och därute djupnade den grå färgen för varje minut.
“Se där, ja. Smakade det bättre än botemedlet?” hördes Severus mjuka röst och jag skymtade hans sneda, retsamma leende över kanten på mitt urdruckna glas.
“Det är ingen underdrift, sir.” Jag sköt nöjt ifrån mig glaset. “Men det var sannerligen lyckligt att medicinen kunde komma oss alla till del så snabbt.” Framför mig låg en färsk The Daily Prophet med sidorna fyllda av de framgångsrika åtgärderna mot sjukdomsutbrottet på Hogwarts. Botemedlet hade getts i liten dos till alla, att jämföra med mugglarvärldens användning av vaccin, och i större mängd till eleverna i sjukhusflygeln. “Tack vare er insats, sir”, fortsatte jag djärvt och gladde mig åt att han inte kunde säga emot inför alla de lyssnande tavlorna som tillbringade nästan all sin tid hos oss i dessa bråda dagar. Severus hade fått en hel del beröm och erkännanden från både Ministeriet och allehanda delar av trollkarlsvärlden för den raska tillverkningen och distributionen. Han hade sanningsenligt rapporterat om den tappade klo som använts, men låtsats okunnig om hur drakarna kunnat fly trots att det spekulerats mycket kring detta. Min inblandning i det hela måste givetvis hållas dold och det märktes att Severus inte var helt bekväm med att få hela äran för agerandet. Men det fick han leva med, tänkte jag nöjt och vågade mig på ett halvt leende mot honom innan jag hastigt sänkte blicken mot alla klassböcker som behövde omorganiseras i samband med terminsstarten.

Fördjupad i böckernas sidor dog mitt leende sakta. Tjänsten som lärare i försvar mot svartkonster stod fortfarande på Jessica, men den vidrige lille Carrow var på kontoret flera gånger om dagen för att tigga och be om att åtminstone få vikariera under hennes frånvaro. Det var ett under hur Severus lyckades slingra sig ur det varje gång utan att avslöja sig och även om jag inte hade känt som jag gjorde för honom skulle min beundran ha varit hel och odelad. Amycus Carrow, mannen som ville förinta ordet försvar framför svartkonster, fick om och om igen lämna kontoret utan att ha fått sin önskan uppfylld.

Då hade Yaxley, den högreste blonde Dödsätaren vars våning vi besökt tidigare i veckan, fått ett gynnsammare mottagande. Han hade ju med Severus medgivande satts på tjänsten för örtlära redan innan vår återkomst till Hogwarts och skulle undervisa de äldre årskurserna, medan Sprout tog hand om de yngre. Då Yaxley ofta kallades in till ministeriet hade han inte tid för en heltidstjänst och Sprout var tack och lov fortfarande elevhemsföreståndare. Dock kunde jag motvilligt känna en viss sympati för Yaxley. Han hade trots allt tagit väl hand om Jessica i våningen efter tortyren som Herren utsatt henne för.

Ytterligare en förändring i personalen fick mitt hjärta att frysa i bröstet. Lara Crowley Raven, vars kyla spred sig till och med från det sirligt nedtecknade dubbelnamnet i boken, var nu helt ensam om att undervisa i spådomskonst.
“Sir?”
Severus, som fortfarande svepte runt i rummet i färd med att få liv i varje existerande liten ljuskälla - och dessa var många i Dumbledores detaljerade inredning - stannade upp och vände sig långsamt mot mig, genast uppmärksam på min sinnesstämning. Rak i ryggen, precis i varje rörelse och med ögon lika mörka som kolbitarna i eldstaden gjorde han mig fortfarande knäsvag även om det nu blandades med vemod då jag mötte hans blick.
“Sir, vad har hänt med Sibylla Trelawney? Hon undervisade ju förstaårseleverna under hela förra terminen och nu står professor Crowley Raven på hela tjänsten. Har det blivit något misstag?”
Severus var tyst några sekunder för länge innan han svarade: “Professor Trelawney har lämnat Hogwarts.” Något i hans ton fick mig omedelbart att förstå att hennes sorti inte var frivillig. Kylan lägrade sig över mig då jag tänkte på de många rosa anslagen på väggarna och hur Trelawney blivit behandlad för två år sedan då skolan varit invaderad av dessa anslag. Och då var läget hundrafalt värre nu.
Blev hon ‘bara’ bortkörd härifrån, Severus - eller något ännu värre? Jag såg in i hans ögons djup med mitt tysta meddelande som han inte besvarade. De mörka fransarna, som jag kysst tårar från så många gånger, sänktes mot hans bleka kinder samtidigt som min blick fångades av ännu en ryslig upptäckt - Lunas namn saknades helt i elevlistan för Ravenclaw.

Severus såg vad jag tittade på, såg Metrimonas pärlemorskimrande naglar dröja vid bokstaven L på listan och började åter vandra runt i rummet, dröjande i sina steg. Naturligtvis var de fördömda tavlorna på helspänn allesammans och följde vår ordkarga konversation med stort intresse.
“Det sker förändringar i vår organisation”, sa han slutligen. “Överallt måste det nu finnas dolda ögon och öron, spejande och lyssnande för att uppfatta minsta lilla tecken på avvikande meningar eller upproriska tendenser.” Han sa det med lätt kylig ton, som om han automatiskt sympatiserade med denna tingens ordning utan att vara brinnande entusiastisk. Jag förstod och mötte hans ögon nästa gång de dröjde vid mina.
Vi måste tala ostört. Finns någon plats dit dessa ögon och öron inte når?




Den lilla musen, som kilade över stengolvet, var med sina gelikar förmodligen den enda som brukade vistas i det skrymsle djupt nere i Borgen där vi en stund senare befann oss. Nedrasade småstenar låg i drivor runt omkring oss i bergrummet och det var helt uppenbart en plats vars existens ingen människa hade känt till på hundratals år.
Ingen utom Severus.
Van sedan länge att röra sig i skuggornas gråzoner.
Dessutom var han den ende som mig veterligen kunde transferera sig inom slottet.
“Jag brukade komma hit ibland under min studietid här”, sa han tyst då jag öppnade ögonen efter vår förflyttning och kisade för att urskilja rummets konturer i skenet från hans trollstav. “För att få vara ifred.”
“Så nu kan vi…”
Han lade ett tystande finger över mina läppar och den varma beröringen fick mitt hjärta att börja bulta hårt. Så många gånger tidigare hade mina läppar rodnat under hans underbara, smidiga fingrar. Kysst dem. Till och med sugit på dem. Kinderna hettade vid minnet av det som inte längre kunde ske.
“Ingenstans kan vi”, viskade han sorgset med ögon svartare än bergväggens håligheter. “Inte nu längre.”
Den förbannade Umbridge med sina otaliga metoder för avlyssning. Jag kunde inte låta bli att tänka det. Mindes hur hon en gång, under sitt tidigare styre på Hogwarts, fått mig fast med just dessa metoder.
Var finns Luna, Severus? Jag ansträngde mig till det yttersta för att fokusera tankarna på det enda viktiga. Vet du var hon finns? Och Sibylla Trelawney? Jag kände hans läsning strömma in i mig, brännande het och kraftfullare än någonsin. Han nickade sakta, strök omärkligt över mina läppar när hans hand lämnade dem. Vi måste spara på orden; bara de mest nödvändiga kunde uttalas högt.
Finns de på Malfoy Manor? Jag fortsatte mina tysta frågor via tankarna och han nickade igen. Han visste alltså, och hade förmodligen haft den vetskapen en tid, utan att kunna göra något för att hjälpa dem.

Det gjorde så ont. Den oemotståndliga dragningskraften till Severus, hela tiden parallellt med aningarna om den dolda agendan, alla onda hemligheter han hade vetskap om. Alla vidriga scener han måste spela med i. Jag mindes vårt allra första möte för flera år sedan utanför Hogwarts portar. Hur jag genast fått associationen att han liknade en skådespelare. Jag hade haft rätt, på det mest fruktansvärda sätt.

Nu slöt sig hans varma händer om mina i bergrummets halvmörker.
“Än så länge klarar de sig”, viskade han. “Det kan ha sina fördelar att leva i alternativa verkligheter.” Jag tänkte på Trelawneys högtflygande tankar om sin egen förmåga att förutspå framtiden. Och på Luna, som var klok på sitt alldeles egna sätt. “Speciellt flickan är stark”, bekräftade Severus. “Har alltid varit. Och det finns ingen anledning för någon att skada henne. Tvärtom. Om så vore fallet, skulle det inte vara möjligt att få ut samma tjänster från hennes far.”
Jag mindes Xenophilius Lovegood som länge publicerat alternativa historier i sin tidning Hört och Sett. Bland annat mitt och Harrys vittnesmål om Voldemorts återkomst för några år sedan. Och nu det material som The Prophet undanhöll. Det var verkligen inte oväntat att både Luna och hennes far hade råkat illa ut i Dödsätarnas nya tid. Hur skulle vi kunna hjälpa dem utan att avslöja oss?

Insikten om hur svårt det skulle bli började komma, obarmhärtig som det råa vädret utanför de gotiska fönstren, skoningslös som den smygande kylan i det lilla bergrummet där vi stod. Hur skulle vi agera? Vi kunde inte bara förhindra alla grymheter som skedde utan måste spela våra roller och endast gripa in när det var riktigt akut. Det fanns skäl till att Severus inte gjort något åt Lunas, och nu Trelawneys, situation.

Egentligen fanns det bara ett sätt för mig att komma i närheten av Malfoy Manor utan att väcka misstankar och det var om, eller rättare sagt när, herren efterfrågade mig igen. Något som innebar onämnbara risker för både oss och det livsviktiga uppdraget. Allt jag visste kunde bli farligt om herren trots allt skulle lyckas läsa mig genom ocklumeneringsskyddet.
Det är därför du fortfarande måste dölja så mycket för mig, eller hur? tänkte jag till Severus fastän jag redan visste svaret.
“Det ingår i den här sortens liv att fördela vetskapen”, nickade han. “Till och med Albus gjorde så”, fortsatte han med mycket låg röst. “Han lade aldrig alla ägg i samma korg.”
Jag visste det ju, sedan flera år. Severus hade vetskap om så mycket som bara var en diffus dimma för mig. Bland annat något helt avgörande om Harrys framtid, något som inte kunde avslöjas ännu ens för Harry själv, och som gjorde att Severus måste spela sin roll på ett trovärdigt sätt tills det blev läge för Harry att veta.

Och innan dess måste vi fortsätta. Bevittna grymheter och orättvisor utan att alltid kunna förhindra dem. Navigera genom den förhatliga nya tiden där vi inte ens vågade vidröra varandra på det sätt vi önskade längre.

Med en rysning mindes jag dragningskraften jag alltid känt till det kolsvarta vemodet i Severus ögon.

Jag levde där med honom nu. I mörkret.