PRS Velleity & Daphne (PJO/HOO]

Fanny och My följde förbryllat efter Ana. Fanny tyckte faktiskt att hon verkade lite...märklig? Märkligare än vanligt då alltså.
Parken var väldigt vacker trots att mörket började lägga sig runt den. Det var faktiskt lite obehagligt att hela parken såg ut som en enda stor krater.
De passerade ett antal träd, fält med blommor och någon bänk här och där. Tillsist stannade Ana framför dem.

Någonting var definitivt fel. Ana kunde inte styra sin egen kropp. Hon försökte desperat tänka ut vad som kunde ha hänt med henne. Hon hade hört berättelser om små andar, eidolons, som besatte människor och styrde dem. Kanske var det vad som hände henne? Men det kändes annorlunda. Som att hon visste vad hon gjorde men inte kunde stoppa det.
Hon kände hur hon stannade till. De andra stannade bakom henne.
______________
Lana
Ana stannade. Lana saktade ner och stannade rakt bakom henne.
"Den är här," sade Ana. Hon lät precis som vanligt, men hon betedde sig faktiskt riktigt märkligt. My och Lana utbytte en förvirrad blick.
"Här?" sade Lana försiktigt. Hon såg sin omkring. Här fanns det... ingenting.
I samma ögonblick började marken skaka under deras fötter. Som en jordbävning. Lana tog förskräckt några steg bakåt.

Anas märkliga beteende förbryllad My en hel del. Bara sekunder efter att de stannat började marken skaka. My tog snabbt tag i bänken som var till höger om henne i ett försök att inte ramla.
"Vad är det som händer?!", hörde hon Fanny ropa framför henne.
"Jag vet inte!," ropade hon tillbaka. Småstenen på marken började rulla och allt var misstänkt likt en jordbävning.

Marken delade på sig, och en stor klyfta i marken bildades mellan Lana, My, Fanny och Ana. Ana verkade fullkomligt oberörd av jordbävningen. Hon stod stilla som en staty.
När marken slutat skaka så ställde sig Lana upp och kände hur hennes ben var svaga under henne. Hon tittade på klyftan. När hon tittade upp så såg hon att Ana höll i någonting. En liten, kubikformad kristall som sken som... som månen.
"Är det där..." började Lana säga, men egentligen behövde hon inte fråga. Månstenen.

Marken fortsatte skaka och en klyfta öppnade sig. My ramlade ihop på marken och satt där fram tills det slutat skaka. På ostadiga ben reste hon sig upp, och fick en chock.
Månstenen
På något sätt hade Ana fått tag i den, för nu stod hon en bit bort, helt oberörd, och höll i den.
My fångade Lanas blick och de utbyttes en frågande blick.

Ana visste inte hur månstenen kommit till hennes hand, men där var den. Sval och skimrande i hennes hand. Nu var beslutet så obehagligt nära. Skulle hon ta den till Luke? Skulle hon följa med till halvblodslägret? Ifall hon valde att ta Gudarnas sida i kriget skulle Luke mörda henne. Om hon valde Titanernas... skulle hon kunna leva med sig själv?
Ana tittade upp på sina nya vänner. Där stod de, på andra sidan den långa sprickan och stirrade på henne. Hon undrade om de fattade nu. Att hon var dottern till Hermes vars kluvenhet skulle kunna bli deras fall, som profetian så vackert uttryckt det.
I samma ögonblick hördes ett ljud. Ljudet av steg. Ana vände sig långsamt om.
Gåendes mot henne var ingen mindre än hennes egen halvbror. Luke hade följt efter dem till Idaho.

Just där och då var det något som gick upp för Fanny. De hade faktiskt aldrig frågat Ana om Athena faktiskt var hennes gudomliga förälder efter att hon visat passet, de hade bara antagit att det var det. Fel. Hon var Hermes dottern vars kluvenhet skulle bli deras fall, enligt profetian då.
Fanny kunde skymta 3 gestalter komma gående på andra sidan klyftan i marken. När de kom närmare såg hon att en av dem var en av killarna från central park, han som jagat henne. Hon hoppades förtvivlat att hon såg tillräckligt mentalt död ut för att han inte skulle känna igen henne. Bredvid honom gick en annan kille, som hon inte kände igen. Framför dem gick den som helt uppenbart var ledaren, och det tog bara sekunder för Fanny att fatta vem det var. Luke. Det var nu Ana skulle göra sitt stora val. Om hon valde fel skulle hela halvblodslägret få ta konsekvenserna.
Fanny reste sig upp och gick mot sprickan i marken.

Ana vände sig mot sin bror. Luke. Hon mötte hans blick, vilket var som att möta sin egen. Någonting var speciellt med henne och Luke, de hade båda ärvt Hermes ögon. De hade exakt samma ögonform och ögonfärg. Varje gång hon mötte hans blick så påmindes hon om att Luke var den enda familjen som brydde sig om henne - den enda egentligen familjen hon hade kvar. Hon svalde hårt. Hon tittade mot My, Fanny och Lana, och sedan tillbaka på Luke.
Han stannade någon meter framför henne. Log mot henne och lade en hand på hennes axel.
"Jag visste att du skulle lyckas, Ana. Du är den skickligaste tjuven utav alla Hermes barn," sade han och log. Ana sneglade bort mot sina nya vänner. Om de inte fattat att hon var Hermes dotter redan så var det där definitivt sista smällen. Förklädet var bortblåst. Ana tittade tillbaka upp på sin bror.
"Nu så, Ana. Ge mig stenen, så kan vi sticka härifrån," sade Luke och räckte fram en hand.
Ana mötte hans blick. Om hon gav honom stenen skulle han mörda henens nya vänner. Han skulle mörda hela lägret.
I det ögonblicket visste hon. Hon kunde inte ge honom stenen.

My kände en ilska växa inom sig, inte en ilska riktad mot Ana, eller Luke för den delen, utan en ilska riktad mot hela situationen, varför skulle det sluta såhär. Hon reste sig osmidigt upp och ställde sig bredvid Fanny. Om Ana gav Luke stenen så var hon, Lana och Fanny så gott som döda, och med dem hela halvblodslägret. My hoppades att det iallafall var en 50/50 chans att Ana inte skulle ge Luke stenen. Men vad skulle de göra om hon gjorde det? Och pm hon inte gjorde det vad skulle du göra då? Luke skulle jaga dem tvärs över galaxen för den stenen, så stark var hans hämndlystnad mot gudarna.

"Nej," sade Ana tyst. Luke tittade på henne med förvånad min.
"Nej?" sade han. Sedan började han skratta "Åh, Anastasia... jag förstår.. du tror att du kan starta ett nytt liv på halvblodslägret? Du tror att det här är dina vänner?" sade han och gestikulerade mot Fanny, My och Lana. "Låt mig berätta någonting för dig, Ana. Dem är inte dina vänner. Hur tror du de skulle reagera om du berättade vad du gjorde med Kurt?" sade Luke och skrattade. Ana kände hur blodet frös till is i ådrorna.
"Hur vet du.." sade hon och stirrade på Luke med uppspärrade ögon.
"Åh, jag har följt din lilla resa, kära syster," sade Luke med ett hånleende. "Jag tvivlar inte på att du är en skicklig tjuv, men jag ville veta hur du skulle hantera ett sådant förtroende. Tydligen klarade du det inte," sade Luke och gav Ana en ogillande blick.
"Nåja, om du inte tänker ge stenen till oss av egen fri vilja.." sade Luke och gjorde en gest till sina följeslagare. En av dem klev fram. Ana hann registrera tre saker; en kniv mot hennes hals, hur månstenen togs ur hennes hand, en brännande smärta när kniven skar igenom hennes hud.
Sedan blev allting svart, och hon föll ner mot marken.