Lupple Och SagaG

Hon låg där och hölltummarna på att han skulle klara sig.

När han kom ut möttes han av flocken.
Hela hans huvud nästan exploderade av alla tankar.
De var förvirrade men också tacksamma, den rätta hade tagit sin plats.

Men efter ett tag somnade hon av utmatning och såv då hela natten.

Han begav sig upp i skogen och de alla följde efter honom. Omringade honom och ganska djupt inne i skogen stannade han till och satte sig ned. Såg på dem alla.
Han hade egentligen inget att säga.
Sov tänkte han om och om igen och ganska snart somnade dem flesta andra.

Hon vaknade på morgonen och var välldigt orolig.
Hon gick ner och gjorde frukost.
När hon skulle äta Pontare hon mest runt för hon hade inte riktigt någon aptit.

Vid gryningen hade han begett sig av ifrån flocken, han hade inget intresse av att vara flockledare men han tog sig ändå fram till stugan, till sin farbror och förklarade allt för att sedan bege sig till henne.
Väl där, skiftade han form.
Det var på morgonen och han visste att hon var hemma.
Han knackade försiktigt på och väntade in henne.

Hon gick till dörren. Hon blev så glad över att han stod där hon hoppade upp i hans famn.
- jag var så orolig, sa hon.

Han fångade in henne, han var dock inte beredd på det.
Men att krama henne var underbart.
" Jag är här." Sa han och kysste hennes läppar sakta, mjukt. Men ändå kändes det så starkt.

Hon kysste honom till backa.
” jag vill att detta ska vara för evigt” sa hon.

Han log och bar in henne i köket och slog sig ned med henne i knäet.
" Jag är här så länge jag behöver. "Viskade han och såg på henne.