PRS Vidomina & Lupple

Astral sparkade av sig kvistar och grenar som letat och kringlat sig upp på hans fötter. Han insåg att han var trött och behövde ny energi. Gärna en del av Melanies då hon tydligt verkade sig själv igen. Hennes iver och lycka. Han kom på sig själv att le roat åt henne. Hon verkade så bekymmerslös, trots den fruktansvärda bakgrund hon kom ifrån.
"Ja, mot bebyggelsen.", ekade Astral och drog av sig huvan så att det mörka håret syntes. "Vi får se, Melanie.", svarade han henne då när hon uttryckt hennes intresse av vänner. Det hade gått ett tag sedan Astral vandrat på dessa marker. Gränsen mellan vänner och fiender hade på så sätt också suddats ut. Det gällde att han var försiktigt. Men ändå hade han något svagt minne av vänskap här, men inte den Melanie syftade på.
"Sällskapshus?" Astral kvävde ett skratt som mer lät som en hostning. Han lekte med tanken och fortsatte stegen efter henne. "Först mat.", bekräftade han då och bytte en blick med henne för att sedan gå åt stadens riktning. "Men komihåg.. Vi kan inte bli upptäckta. Vi får inte dra till oss för mycket uppmärksamhet." Astral synade byggnaderna och konstaterade att den inte verkade särskilt bebodd. Eller höll sig folk inomhus? Det såklart, den verkade inte särskilt stor, det behövdes inte så stort antal folk för att fylla den.
"Där, vi går in från sidan." Han nickade åt ett område där baksidan av husen tornade sig upp framför de. Han ville inte riskera att möta patrullerade vakter på gatorna.

Melanie märkte av att Astral inte var lika positivt inställd som hon var. Hon stannade upp i sin gång och vände sig mot honom. Vad var det han dolde? Han verkade dock lite road över hennes kommentar vilket gjorde henne glad. Men glädjen dog snart ut när hans allvar nådde henne. "Jag kan vara...anonym." Sa hon tankfullt och stoppade in det långa håret under luvan och nickade. "Vi ska inte bli upptäckta." Upprepade hon och försökte samla sig och sin energi för att verka...mänsklig. Staden verkade...sorgsen. Hon blickade upp på byggnaderna med fundersam blick. "Astral, är detta verkligen...en stad? "Viskade hon. "Den verkar...så...öde." Fortsatte hon förvirrat. När han nickade åt det området de skulle gå in genom så blickade hon dit. "Du får gå först." Viskade hon. Han var uppenbarligen mer bevandrad i dessa trakter och av den anledningen var det bäst att han tog täten. Hon ville inte förstöra för dem, vilket hon mycket väl skulle kunna göra om hon inte var försiktig. Det var bättre att följa honom för att minimera risken att misslyckas.

Astral kikade åt Melanies håll. Vad hade hon menat med anonym? För ett ögonblick hoppades han att han inte hade sårat henne, hon skulle inte behöva ändra på sig för hans skull. Det som oroade honom var att bli upptäckt. Han hade ingen lust att bli jagad mer. Om de hade lite tur hade soldaterna som tidigare jagat de gett upp jakten. De var ju långt borta från slottet nu. Men det såklart, brottet var grovt. Skulle de bli tagna var Astral säker på att han inte skulle komma levande därifrån. Nå, hade soldaterna energin till så var de efter de, men förhoppningsvis skulle de inte finna deras spår. I tystnad försökte han komma på någon plan för att dölja deras spår ytterligare. Han insåg att de skulle vara till deras fördel att hitta Melanies folk. Flera var de starka.
Ögonblicket passerade då Astral gick före in till staden. "Hm, jag måste ha kommit ihåg fel.", mumlade han. "Men ingen fara, det ser iallafall inte ut som det.", tillade han då han kikade fram emellan husen för att se sig om efter värdshuset. Inga folk som passerade på gatorna. Men av röken från skorstenarna tydde de på att folk ändå var där.
"Kom nu.", sa han då och drog reflexmässigt på sig huvan igen. Kände ett behov att gömma sig en aning. Melanie hade nog haft rätt- lika bra att vara anonym.
"Där är det." Astral synade skylten till värdshuset som hängde ut från byggnaden och svängde i vinden. Han såg ljus från fönstren och rök från skorstenen. Ja, det borde vara här, funderade han och närmade sig byggnaden.

Melanie följde honom vaksamt in i staden. Hon tyckte inte direkt om energierna som var här. Det var...öde. Fel. Hon synade växterna runt omkring och de verkade...tysta. Försiktigt greppade hon tag om Astrals arm. "Jag ogillar detta." Viskade hon ärligt. Det kändes viktigt att berätta det. Kanske berodde det på att hon var så ovan människor, att det var därför hon kände sig illa till mods. Hon synade Astral noga, som tur var så hade han mer vana och hon insåg att hon behövde förlita sig på honom. Helt och hållet. Hon svalde, försökte samla sig. Hon lät sin blick vandra dit hans var och synade även hon skylten. Det såg i alla fall mer...bebott ut där med tanke på ljusen. " Naturen är inte glad." Viskade hon till Astral. Det kändes också viktigt att berätta. Med så bestämda steg hon kunde uppbåda fortsatte hon framåt, hack i häl med Astral till värdshuset.

Det kändes som det tog för lång tid att ta sig fram den korta sträckan men tillslut var de utanför dörren och hon sträckte varsamt ut handen för att öppna dörren. Med handen om handtaget kände hon hur det brände till, Melanie jämrade sig tyst av smärta och drog snabbt undan handen. Med vaksamma och oroliga ögon skådade hon dörren mer noga. Vad tusan var detta för dörr? "Gå vaksamt." Manade hon viskande och väntade in att han skulle öppna dörren istället. Hade hon inbillat sig? Var det någon effekt från berget som fick henne att känna sig...orolig? Än en gång granskade hon området runt dem innan dörren slogs upp inifrån och hon hoppade undan för att inte bli träffad. En stor och berusad man staplade ut från värdshuset och Melanie greppade tag om Astrals arm och ryckte smidigt med honom in. De kunde inte stå där ute och vänta. De behövde vara här, inomhus. Det kändes tryggare. Värdshuset var i full gång. Många människor satt där och pratade och skrattade och någon spelade musik. Kanske var hela staden här inne eftersom utsidan var så hemsk. Hon släppte tanken när värmen spred sig inom henne och hon log. "Bättre." Viskade hon mot Astral och försökte finna ett ledigt bord åt dem.

Astral såg på då Melanie sträckte sig efter dörren för att lika snabbt dra undan handen. Innan han hann fråga vad det var som hade hänt hade en storvuxen man snubblat ut ur värdshuset och Melanie hade lett de in.
Astral stannade upp för att se sig om därinne. Det lättade honom att därinne verkade det stämningsfullt och trevligt. En kontrast till utsidan. Dock skulle han inte stanna så länge i sina tankar då Melanie gått iväg för att leta reda på ett bord åt de. "Här är bra.", försäkrade Astral när de kommit fram till ett av borden bortom de andra därinne, närmare ett av hörnen i värdshuset. Han slog sig ner och tordes dra av sig huvan så ansiktet syntes. I samma stund hade värdinnan för värdshuset kommit fram till de för att ta deras beställning. Astral mumlade ett svar att de önskade samma mat som de bordet därborta verkade smaka av. Värdinnan nickade och försvann därifrån. Han ville inte att hon skulle dröja sig kvar i risk på att hon skulle ställa andra frågor som han inte ville eller kunde svara på.
"Jag tror att vi är säkra här, Melanie.", sa han och mindes då vad som hade hänt med dörren och hennes kommentar om miljön de var i. "Vad hände med dörren?", han lutade sig lite närmare Melanies håll för att sänka rösten. "Är magin inte längre med oss?", frågade han och drog lite osäkert på läpparna i en fundersam min. Nog för att de kommit till någon slags civilisation, men ändå oroade sig Astral. Han hade kanske trott för mycket på sina kunskaper i det här området. Han erkände för sig själv att han inte mindes det och lekte med tanken att den tid han tidigare spenderat i området inte längre var kvar. Ett nytt styre kanske? En ny stad?
Det dröjde inte länge förrän de blev serverade den beställda maten. Astral plockade gladeligen upp besticken för att spetsa den ångande varma maten för att sedan smaka på den. Det var underbart med något tillagat.
"Vi äter upp, men dröjer inte länge kvar. Jag tror inte vi är välkomnade här. Inte egentligen. En känsla jag har.", sa han och sträckte sig efter ölstopet för att smaka av drycken. Han sneglade på Melanie. "Du behöver också samla dina krafter. Smaka iallafall."

Melanie satte sig ned på platsen han hade valt ut. Såg hur han tog av sig huvan och funderade på att göra samma sak men hon oroade sig. Kanske skulle det vara ännu konstigare om hon satt med luvan på? Försiktigt svepte hon med blicken över värdshuset och ingen hade kappa eller luva för att skyla sig själva. Varsamt drog hon ned sin egen och såg sedan upp på Astral. Hans fråga förvånade henne. Han brukade vara så skeptisk, men hon antog att han hade blivit övertygad efter allt de hade gått igenom. ”Den är med oss, men som blockerad. Dörren.” Viskade hon och såg på sin hand. ”Den kändes…som om den var där för att hålla mig utestängd.” Förklarade hon lågt men tystnade när maten kom in till dem. Hon såg på den, fundersam. Hon förstod inte riktigt syftet med sådan här mat. Bär, frukter och nötter var näringsrika. Men hon såg och hörde Astrals njutning. Han verkade tycka om det och han verkade angelägen om att hon skulle smaka. Så Melanie log och nickade. ”Självfallet.” Sa hon och tog upp besticken och smakade på maten. Hon ville inte vara ohövlig. Maten var varm och god. Även den verkade vara…näringsrik. Hon log stort mot honom. ”Gott.” Viskade hon för att sedan nicka sakta. ” Väldigt.” Fortsatte hon. För sanningen var den att det faktiskt var gott. Det hade hon tyckt senaste gången de ätit liknande mat. Hon drack försiktigt av drycken och fnissade till. Det smakade underligt. ”Det är väldigt…underligt.” Viskade hon och ställde undan drycken. Något sa henne att den skulle föra henne till problem. Den var…berusande. Melanie försökte samla sig och såg allvarligt på Astral. ”Din plan låter bra.” Viskade hon och syftade på att de skulle äta och sedan dra vidare. Hans kommentar om att de egentligen inte var välkomna var något hon instämde i. Det var något underligt med hela den här platsen. Människorna kändes…platsen…allt var så…främmande och det var som ett sjätte sinne varnade henne allt högre, allt oftare.

Hon åt maten fort, lite för fort men hon ville härifrån. Hon försökte dock att verka oberörd och försökte att äta lika långsamt som alla andra som åt men det var svårt. Väldigt svårt. ”Astral.” Började hon men tystnade. Värdhusägaren, eller ja den som hade serverat dem tidigare gick fram till bordet. ”Var allt till belåtenhet?” Frågade hon mjukt men hennes blick var för forskande, för nyfiken.

Förgäves försökte Astral minnas sin tid i området. Men det kändes utsuddat från minnet. Hade han förträngt det? Hade något traumatiskt hänt här, som han aldrig mer ville tänka på? Det gjorde honom en aning frustrerad om så var fallet. Med tiden hade han ju lärt sig att varje händelse var en lärdom. Men om han nu valt att radera minnet, varför i sådana fall? Vad var det som hade hänt?
Astral vaknade upp ur tankarna då han hörde Melanies stämma igen. Dock bara ett ord som sluppit från hennes läppar, som i en viskning. Han drog lite på ena mungipan, lite road över att hon fann maten aptitlig. Det hade inte varit något fel på den som hon serverat, tvärtom, han hade lärt sig att tycka om det. Men variation behövdes. Iallafall när suget efter något annat tog över. Och chansen blev ju serverad för de när staden, eller vad de då var för ställe de befann sig på, tornat sig upp framför de.
Astral sträckte sig efter ölstopet och smakade av drycken igen för att samtidigt snegla över muggens kant på de andra därinne. Människor, andra varelser. Det var lite svårt att se när ljuset var en aning dunkelt och Astral och Melanie satt en bit ifrån. Känslan av att de inte höll dit gjorde sig påmind. Så fort de ätit skulle de härifrån.
Det lättade honom inte när han synade värdinnan gå mot deras bord. Till synes en inte särskilt hotfull figur, men det var hur hon såg på de. Som om hon visste något, eller jättegärna ville veta mer om de. Det här var inte hennes ensak.
Hennes fråga hade heller inget hot i sig. En vanlig fråga, något de flesta värdar skulle fråga i deras värdshus. Ändå trodde han inte att hennes avsikt var god.
Därför fixerade han blicken tomt framför sig, för att inte bjuda in till vidare samtal, samtidigt som han diskret, under bordet, sträckte sig efter svärdet i sin sida. Beredd för attack om så behövdes.
"Ja. Mycket. Vi ska precis gå.", sa han och såg mot Melanie, hoppades att hon förstod hans vink- att hon inte skulle ta upp till samtal med värdinnan. "Vi har en lång väg att gå.", tillade Astral då, fortfarande utan att se mot kvinnan.

Melanie försökte följa Astrals exempel. Hon ville härifrån nu. Just exakt nu. "Mycket lång." Instämde Melanie. Både för att poängtera för Astral att hon förstod att de behövde gå men också för kvinnan. För att visa att de var på samma blad. Att de var eniga och att hon inte skulle ha någon anledning att ifrågasätta något. Men kvinnan fortsatte bara le. "I detta väder?" Frågade hon mjukt och nickade mot ovädret som hade dragit in. "Det finns rum." Försäkrade hon ömt. Melanie tittade ut genom fönstret och kände kalla ilningar över ryggen. Detta var trolldom. Detta var inte på riktigt. Vädret hade inte kunnat skifta så fort. Hon skulle ha känt det förut. Innan de gick in. Hon skulle ha känt det även nu. "Vi klarar oss." Försäkrade hon och reste sig från sin plats. Kvinnan såg på dem och suckade. "Skyll er själva." Viskade hon, en aning sorgset och vände runt och lämnade dem. Melanie såg på Astral med allvarlig blick. "Nu, vi måste gå nu." Viskade hon allvarsamt. Helst ville hon bara springa ut, eller ta fönstervägen som var närmast men hon sansade sig. Hon och Astral behövde vara sida vid sida, de behövde hålla en enad front. Om hon gick i förväg kanske något skulle hända honom eller henne. Det fanns vissa saker hon var oerhört säker på, som naturen och alla dess styrkor men också att hon och Astral tillsammans var starkare. Det var så de hade tagit sig så pass långt de hade och hon tänkte inte överge den styrkan just nu. Lika lite som hon tänkte överge naturen.

"Låt oss skynda." Viskade hon mot Astral och började sakta gå mot dörren. Hon kunde känna allas blickar och förstod inte. Hon förstod inte vad som var så fel. Det var som om allting var i...obalans. Ja det var det ordet hon sökte. Alla verkade vara i obalans. Och universum fungerade inte då. Något var oerhört fel. Hon önskade att hon bara visste exakt vad som var fel.

Astral hörde Melanies bedjan och nickade långsamt, som om en plötslig rörelse skulle ställa till en scen eller dra till sig för mycket uppmärksamhet. Försiktigt drog han upp några mynt från en ficka i manteln och placerade de på bordet med ett klirr när koppar mötte trä.
Han drog efter andan samtidigt som han fattade tag om svärdets handtag, redo igen. Samtidigt som Astral reste sig, svepte han med blicken runt i rummet. Ja, om någon skulle försöka något så skulle de inte ha en chans. Han räknade ut i sitt sinne vilka han först skulle gå till attack mot, men det enda han mötte var deras fixerade blickar mot de. De skulle inte skada de. "Okej, Melanie.", viskade Astral tillbaka samtidigt som han mötte en suddig blick från en av människorna därinne. Blicken såg först berusad ut, men det var något som inte riktigt stämde. Det fanns något mer där i blicken som han inte riktigt kunde tyda. Men Astral skulle inte stanna för att förstå eller räkna ut det.
Därför lade han lugnt, men bestämt sin fria hand på Melanies axel för att skynda på deras steg mot utgången.
Det var precis när Astral tog sista steget ut ur byggnaden som han upptäckte att han inte hade andats fulla andetag. De var tunna, och han lättades av att möta den friska luften, även om det bara varade ett tag. För uppmärksamheten drogs till de hotfulla molnen. Ett oväder som rullade in. vad var det som pågick egentligen?
"Häxkonster..", mumlade Astral samtidigt som han blickade upp mot skyn och drog på sig huvan igen. "Vi går nu, fort, till skogen igen." Han svepte manteln närmare om sig och tog stora kliv i riktningen mot träden, de som skyddat de så många gånger. Bort från folket.
"Melanie.. vad är det som pågår?" Bara känslan av att något stod helt fel till gjorde sig påtaglig. Det kändes.. onaturligt på något sätt. Och Melanie, som ett med naturen, kanske hon hade något hum om vad det var? Kunde naturen berätta för henne vad felet var?

Melanie drog även hon upp huvan när de kommit ut i den friska luften. Men luften verkade...inte frisk. Den verkade vara sjuk. Hon såg oroligt mot molnen men vek snart ned huvudet för att kunna se marken hon gick på. Den var...död. Hon svalde sina tårar och följde Astrals steg mot skogen. "Jag...jag vet inte." Viskade hon ärligt. "Härifrån och framåt, det känns som om allting är i obalans. Från det minsta grässtråt till det största trädet." Viskade hon. "Jag kan inte känna av källan. "Sa hon osäkert. Hon kände sig rent ut sagt, vettskrämd. "Astral, kan du springa? Vi måste springa. Vi måste långt in i skogen där obalansen inte finns." Sa hon allvarligt. "Jag är maktlös här." Fortsatte hon oroligt och började gå ännu snabbare. Men även om de skulle springa skulle de aldrig hinna tillräckligt långt. Ovädret var för nära. Det var snart över dem. Hon greppade tag om Astrals överarm och började att springa med ett fast grepp om honom. " Vi får chansa." Andades hon otydligt och styrde in dem i skogen, styrde in dem till de äldsta träden hon kunde hitta på närmast avstånd. Rötterna och grenarna kändes förrädiska, men mitt i en cirkel av träd, som säkerligen tidigare varit en helig plats för hennes folk föll hon ned på knä och började sjunga och måla i jorden. Det var fruktansvärt ansträngande men efter både böner och befallningar till skogen på hennes språk lyckades hon väcka just de träden. Hon lyckades ge dem balans, om det så bara var för en kort stund. "De är arga, och förvirrade Astral. Jag kan inte binda dem till balans för evigt. Jag hoppas att det räcker tills ovädret är över." Förklarade hon snabbt för Astral och såg hur en stor gren svepte upp Astral i trädkronan. Melanie hoppade smidigt upp efter och satte sig tillrätta i trädet. "Försök vila." Uppmuntrande hon Astral innan hon slöt sina ögon och viskande försökte leda träden till balans. De talade tillbaka men inget de sa verkade ens lite rimligt. Det var som galna röster i hennes huvud.