Pirates! PRS Medi & Vidomina

Killiah log svagt och såg på Ethan.
"Ja detta var min familj. Mor, far och jag." Hon smekte ramen och vände sig.
"Jag skulle vilja ta med det men jag har ingen plats och de kan inte komma tillbaka om jag så nu önskar." Hon tog hans hand och började att gå.
"Kom vi går och så har vi fest. Jag kan redan känna ruset av glädjen."

Ethan såg olyckligt på henne. Han kunde relatera på det sätt att han aldrig heller träffat sina föräldrar. Mer än att han visste att hans pappa också var pirat, det var så han också hade hamnat som en i besättningen. Ethan ville hjälpa Kiliah, men visste inte hur.
För den här gången valde han att skaka bort tanken då Kilian drog honom med sig ur slottet till torget. Han kunde höra hurra-ropen och jubel från befolkningen. Nu var de ett fritt folk. "Vad tänker du säga till folket? Visst tänker du säga något?". Han log lite. Han ville inte erkänna det, men han var imponerad över hennes tapperhet. Han fick syn på Sam och de andra som börjat spela musik som fick flera att röra sig i takt och bjuda upp till dans. Det var festligt redan.

Hon gick vid hans sida och boxade till hans arm lekfullt.
"Jag sa ju det jag är inte deras ledare. Jag kan inte vara det." Hon skrattade och tog sig upp.
"Jag Killiah har nu befriat er från min Kusin. Han är nu död. Men jag vill att lagen ska hållas och ni ska ta hand om varandra. Om er granne behöver hjälp, hjälp. Om stallpojken frå andra sidan byn skdat sig, hjälp"

Musiken och sorlet från de andra tystnade när Kiliah tog till orda. Ethan parkerade sig med de andra i besättningen som räckte över honom att smaka på whiskyn. Ethan smakade av den alkoholhaltiga drycken och höjde på ögonbrynen. Det var så gott..!
Sedan återgick han att lyssna på Kilian. Han iakttog folkets reaktion som höjde sina glas och klappade händer och jublade åt hennes visdom och godhet. Några verkade lite besvikna att inte ha henne som sin ledare, men lät sig inte visa det utan deltog istället i firandet till musiken som piraterna, tillsammans med några till från folket, spelade.

Hon hoppade ner och fångades upp av en bonde och satte sner.
Hon sjönk ner och fick en stor tallrik med kött och började att äta.
"Så jag ger er landet ni bor på. Skydda det om ni vill behålla er frihet."

Kapten John, som deltagit i musicerandet, lämnade bandet för att gå mot Kiliah som satt vid bordet tillsammans med några andra som avnjöt maten. Han slog sig ner framför henne. "Det där gjorde vi bra. Äntligen en riktig plundring. Hade nästan glömt hur det kändes.". Det lät lite som att han drömde. Han skrockade i skratt och harklade sig sedan. "Jag antar att vi beger oss till varmare landskap nu? Tillbaka till Karibien? Jag och mina män, vi..", började han. ".. Vi hör inte hit, inte egentligen. Jag vet att de andra saknar värmen."

"Vi åker imorgon. Det är sent och vi är alla berusade. Vi har en fest i vår ära så ni skulle bara våga." Hon såg på honom och tog hans hand.
"Jag är med er fortfarande kapten. Så lätt blir ni inte av med mig."

En flicka som verkade bara vara i tioårsåldern gick fram till bordet där Kiliah och John satt. I sina båda händer höll hon ett stadigt grepp om en blomma. En blomma med rosa blad och en stjälk som strax skulle vissna. Blomman verkade vara omhändertagen väl eftersom den fortfarande klarat kylan. "Kiliah.", sa flickan och räckte över den till henne. Hon snörvlade av snoret som rann ur hennes näsa. "Vad modig du var som attackerade din kusin. Tack för att du vann slaget åt oss.", pep hon och svalde innan hon drog in luft genom näsan igen för att förhindra snoret att rinna över munnen på henne.
John stannade upp i en rörelse och blickade på flickan och sedan på Kiliah. Ett litet leende syntes på hans läppar. Han var glad över att ha med sig Kiliah i sin besättning. Hon var omtyckt. Tanken att de skulle få uppleva den heta värmen gladde honom och han tog ännu en klunk av whiskyn från glaset och kunde i bakgrunden höra hur en av hans favoritlåtar tonades upp från musikerna.

Hon såg på flickan och drog upp henne i sin famn och tog blomman, satte den i sitt hår och tog fram en nässduk hon tagit från slottet och torkade bort flickans snor.
"Åh vännen det var min plikt. Jag har levt som slav så jag känner med er nu. Jag kan inte vara er ledare även om jag vill. Mitt liv tillhör havet."

När Kiliahs ord nått flickan började tårar rinna nerför hennes kinder och hon borrade ansiktet i hennes bröst för att sedan slänga armarna om henne. "Lämna oss inte, Kiliah! Det har varit så hemskt utan dig! Jag vill inte mer." Hon snörvlade och all torkan som Kiliah gjort var som förgäves. Hon snyftade.
John skrattade lågt. Han fann flickan dramatisk. Men samtidigt var han rörd över att se den kärlek Kiliah verkade sprida. "Såså.", började han. "..En dag kanske vi kommer tillbaka och hälsar på.", försökte kapten John och ångrade sig genast, att barnvakta var inte hans grej.