Eredhel PRS Emma07 & wolfy

Candra sträckte sig efter glaset som fyllts med fräsch dryck i precis rätt stund verkade det som. Snart kände hon hans hand som smekte sig allt högre upp på hennes innerlår, vilket fick henne att mer eller mindre sätta i halsen. Hon dolde det lilla leendet som spelade på hennes läppar bakom glaset, låtsades smutta på drycken trots att hon i själva verket försökte dölja det faktum att Ailred så lätt lyckades påverka henne. Tack och lov underlättade Ailreds ord också det en hel del för henne, hon blev ju lite rörd ändå. Mjukt pussade hon honom på kinden. Vid det här laget hade hon slutat röra på sig i hans famn, men hon hade också hittat ett perfekt läge i hans famn. Hon behövde bara luta sig en aning bakåt för att komma åt den punkt hon ville. Så lätt hade hon honom lindad runt sitt finger.

Ailred hade tänkt en hel del de senaste veckorna, och bara blivit allt säkrare på sin sak. Candra var den han ville dela sitt liv med för all framtid och nu hade han också blivit klar med att planera allting, och sagt åt henne att möta honom vid Amethyst nu strax före skymningen - det skulle vara väldigt vackert där dem skulle nu vid solnedgången. Han var faktiskt mer nervös än han hade trott där han stod bredvid Amethyst i väntan på att Candra skulle dyka upp, men ångrade sig inte heller ett dugg att han nu äntligen skulle ställa frågan.

Iklädd en söt klänning kom Candra gående med lätta steg. Det långa röda håret fladdrade i vinden, och läpparna pryddes av ett stillsamt leende. Hon stannade upp vid Ailred och pussade honom mjukt på kinden, vände sig därefter om mot Amethyst för att hälsa på den fina draken.
"Vad är det för bus du planerar?" undrade hon nyfiket. Ailred hade ju varit väldigt hemlighetsfull och Candra visste inte riktigt hur hon kände för överraskningen. Visst var hon exalterad men samtidigt ville hon nästan tvinga honom att avslöja allting nu.

Candra var lika vacker som vanligt, och som alltid när han såg henne kändes det som om hjärtat stannade. Han kunde knappt fatta att den här fantastiska kvinnan ville vara med just honom. Han log genast mjukt mot henne.
"Du får se", svarade han bara hemlighetsfullt, han ville inte avslöja något nu innan utan ville helst överraska henne helt.
"Kom", sade han mjukt, gav sig upp på drakens rygg. Dem skulle behöva flyga en bit dit, men det var det utan tvekan värt.

Ailred valde att fortsätta i samma hemlighetsfulla stil eftersom han vägrade berätta vad han hade för fuffens för sig. Candra var sprickfärdig av nyfikenhet, så hon tog sig upp på drakens rygg och kort därefter bar det av. Känslan av att vara högt uppe i luften var lika fantastisk som vanligt, men hon tänkte inte lika mycket på det nu eftersom hon mest funderade på vad Ailred hade planerat.

Det tog inte särskilt lång tid att flyga dit egentligen, utan snart landade Amethyst i en mindre glänta. Dit de egentligen skulle var för litet för att hon skulle kunna ta sig dit, dem kunde bara ta sig dit ifrån marken. Han hoppade av innan han hjälpte Candra av också, inte för att han trodde hon behövde det utan bara för att han ville. Han tog hennes hand för att leda in henne mellan några träd, och strax in som i en liten klyfta.
"Pappa tog med mig hit ett par gånger när jag var liten. Men efter ett ras gick det inte längre att gå upp hit, utan enda vägen är att flyga", sade han uppriktigt, han brukade älska att gå upp hit med pappan då han dels fick spendera tid bara med pappan, som annars ofta hade fullt upp, men också för att det var så vackert. Det gick en kort bit genom en liten grotta, som snart öppnade sig då de var framme. Det var som en avsats, och framför dem rann en mindre flod som slutade i ett vattenfall där. Och det var minst sagt vackert, med vattenfallet och sjön under sig, men också utsikten var fantastisk - man verkade kunna se hur långt som helst därifrån. Han log lite och drog blicken till Candra igen.
"Utsikten var inte enda anledningen till att jag ville ta med dig, utan jag har nåt att fråga dig också", sade han, långt mer nervös än tidigare nu.

Candra lät honom hjälpa henne ner på marken, det verkade vara något han tyckte om att göra så hon ville inte varje gång envisas med att hon klarade av det på egen hand också. Hon flätade samman deras fingrar med varandra, lät honom leda in henne mellan två stora ekar. Intresserat lyssnade hon till det han berättade, kunde se Ailred som liten pojke framför sig och hur han sprang runt omkring och lekte. Det fick henne att dra på mungiporna. Om de någon gång i framtiden fick ett barn så skulle hon definitivt vilja ta med sig den lilla pojken eller flickan hit. Det var en underbar plats, nästan sagolik. Hon lät blicken glida över det vackra vattenfallet som nästan tog andan ur henne, riktade därefter sin uppmärksamhet mot Ailred då han menade att han hade något speciellt på hjärtat.
"Okej?" sa hon förväntansfullt, visste inte riktigt vad hon skulle vänta sig egentligen.

Det väckte en del minnen att vara här, men Ailred ångrade inte för det att han tagit hit henne - det var bara glada minnen ifrån barndomen. Han kunde nog inte ha valt en bättre plats för det här, för det var en vacker plats som alltid skulle finnas i hans hjärta. Samtidigt så växte nervositeten allt mer och mer, för nu fanns det ingen återvändo även om han var helt säker på sin sak. Han kramade lätt hennes hand som han fortfarande höll i, vände sig helt mot henne.
"Du betyder mer för mig än något annat, och jag kan knappt fatta vilken tur jag har som har dig. Jag vill aldrig vara ifrån dig igen, utan vill tillbringa varje dag framöver med dig, för alltid", sade han, gjorde en kort paus där han släppte hennes hand för att ta upp den lilla asken med ringen ur byxfickan och gå ner på knä. Ringen hade han tagit sig tid att hitta den perfekta, och han hoppades åtminstone att hon skulle gilla den.
"Vill du gifta dig med mig?", frågade han mjukt, såg upp på henne med ögon fyllda av kärlek och även en viss nervositet.

Ett litet leende växte sig fram på hennes läppar då han från ingenstans gav henne en kärleksförklaring. Det var inte henne emot: hon uppskattade att han alltid nu och då påminde henne om hur mycket hon betydde för honom. Vad hon inte hade förväntat sig var att han skulle gå ner på knä, och fria till henne. Candra studerade honom med stora ögon innan hon fäste blicken på den vackra ringen, som glimrade i solljuset. Stortögt vände hon åter blicken till hennes pojkvän, eller blivande make kunde hon väl säga nu, och sprack upp i ett stort leende.
"Givetvis vill jag det!" utbrast hon och kastade sig i hans famn med ett lyckligt skratt. Ingenting skulle kunna få henne att säga nej. Hennes hjärta brann för Ailred. Det skulle alltid vara han, i det här livet och i nästa.

Ailred hade varit riktigt nervös inför att göra det här, även om han egentligen var säker på att hans starka känslor för henne var besvarade. Ändå hade han av någon anledning blivit nervös så fort han tänkt på att gå ner på knä inför henne. Men nu när det var gjort verkade där inte finnas nåt annat än glädje och lycka. Han log genast brett, slog armarna om henne i en rejäl omfamning med ansiktet mot hennes hår. Vad som än hände visste han att de här känslorna han hade för henne aldrig skulle kunna svalna, vid det här laget älskade han henne alldeles för mycket för det. Det fanns ingen annan i hans värld än henne. Han skrattade glatt till han också, reste sig upp fortfarande med armarna om henne så att han lyfte upp henne för några sekunder. När han sen släppt ner henne släppte han taget om henne för att försiktigt trä ringen på hennes finger med ett mjukt leende, ögonen rent sken av lycka. Han släppte inte helt hennes hand utan flätade istället ihop deras fingrar.
"Snart kommer du verkligen vara min drottning", sade han mjukt, han brukade kalla henne för sin drottning.