[Prs] Yehet och Kkaebsong [Prs]

”Men du har fortfarande kontakt med dina bröder va?” Natsume var tvungen att fråga, mest av rädsla för att råka säga någonting okänsligt igen. Det skulle han säkert göra ändå, men inte om just det. I vilket fall, så Hideo hade alltså tre syskon? Nittonåringen hade varken systrar eller bröder, men han kom ihåg att båda föräldrarna varit närvarande under uppväxten..vart det nu varit. Shit, allt det där började verkligen gnaga inom honom och nyfikenheten började ta över.
”Du..jag tror att jag vill hitta mina föräldrar”, erkände han tyst och slokade med axlarna. ”Vill veta vart jag kommer ifrån, hur min uppväxt var och du vet..”

Hideo nickar lätt och stänger igen albumet med en lätt liten smäll innan han lägger tillbaka den i bokhyllan.
"Ja, jag har kontakt med dem fortfarande." Tjugoåringen höjer blicken och läpparna spricker upp i ett genuint, uppriktigt leende. Med det glädjespridande leendet över läpparna flätar han ihop fingrarna med Natsumes. "Jag tror det kan vara bra för dig, att träffa dem igen och kanske få ett hum om hur du levde förut."

Jo, det kunde nog trots allt vara ganska bra för Natsume att nosa tillbaka i sina gamla spår. Förmodligen skulle han bli besviken, eller så skulle de inte komma fram till någonting alls - men det var i alla fall värt ett försök.
”Ah”, började han och fuktade nervöst läpparna. Nu hade han två dominerande tankar i skallen: ett, de där bröderna var läskiga, två, hur skulle de hitta hans föräldrar? ”Kan du inte se om någon har lagt upp en såndär missing person grej på mig, det borde inte finnas allt för många Natsume som försvinner från Tokyo”, föreslog nittonåringen och bet sig löst i underläppen. Smart där.

Det gläder Hideo att den yngre vill ta mer kontakt med sin familj, och lära känna sitt före detta jag.
"Självklart kan jag göra det." han kupar Natsumes kinder i sina händer och lutar sin panna mot hans. Förhoppningvis kommer han inte bli allt för besviken. Det kan mycket väl inträffa.. men kanske den risken är värd chansen att han får en mycket starkare kontakt med sina föräldrar. "Är du säker?"

”Kör på, jag har inget annat att gå på”, mumlade Natsume och fäste osäkert blicken på den äldre. ”Men du får följa med, för helt ärligt så vågar jag inte gå själv..är faktiskt riktigt feg. Och så kan jag passa på att säga att jag råkade ha sönder en av dina koppar”, erkände han på rullande band och såg ytterst skamsen ut. De där små vredesutbrotten var verkligen inte att leka med. Nästa gång kunde den där koppen vara någonting större, eller kanske till och med en person. Det var inte enkelt att hantera sina känslor. Faktiskt!

"Klart jag vill följa med dig, om jag får Natsume." Hideo nickar kvickt innan han drar till sig sin laptop som står på det väl organiserade skrivbordet. Med ett litet skratt öppnar han datorn för att söka efter det de letar efter. "Du, det är inte fegt, inte det minsta. Jag tror många skulle vara skrajsa efter att ha varit borta i tre år, och förlorat sina minnen. "

Kanske inte just det var fegt, men Natsume på det stora hela var ganska så feg. Han var ju på riktigt rädd för kaniner - de mest ofarliga, gulliga små djuren någonsin. Inte bara det heller, utan han var även extremt rädd för fåglar, fiskar och gräsänder.
”Det där är en laptop”, konstaterade han tvärt och studerade den underliga maskinen, alldeles hänförd av hur den kunde tänkas fungera. Det hade han nog inte haft någon aning om innan heller, men med största sannolikhet hade han troligen också ägt någon liknande manick en gång i tiden.

Det lätta konstaterat får ett leende att sprida sig över läpparna, urgulligt. Dessa små konstateranden är verkligen bedårande, på något underligt sätt.
"Mycket riktigt, det är en laptop." Bekräftar Hideo medan ögonen glider över nyheterna från tre år sedan i Tokyo. "Det finns från här.. Natsume Takahashi, låter det bekant? Få se vi kanske kan söka efter en bild."

”Tja, förnamnet låter ju mer än bekant”, påpekade Natsume med och frustade till. ”Efternamet också faktiskt..är nittionio procent säker att det är jag”, erkände han därefter och lät blicken falla mot Hideo, istället för på skärmen. Vad skulle hända om det faktiskt var nittonåringen? Vad skulle hända när de knackade på hos föräldrarna? Skulle tjugoåringen bli tvungen att åka hem alldeles ensam och sitta och vänta på att en viss idiot skulle klampa in genom ytterdörren? För det vill verkligen inte den yngre, så om det var så den andre hade tänkt sig det hela, då stannade han hellre för gott.

På bilder visar de de en tidning med Natsumes tatuerade ansikte. Det står inte vem som efterlyst honom, men det var någon som märkte det. Någon som oroat sig. Försiktigt tar Hideo tag i den yngres hand och kramar om den hårt.
"Jag är hundra procent säker på att det är du." säger han med ett försäkrande litet leende på läpparna. "Vill du ringa dina föräldrar först, så att vi inte bara dyker upp framför deras dörr? Eller ska jag ringa?"