[PRS] Step brothers

Edward höjer på ögonbrynen mot den andra, medan skrattet fortsätter att lugna ner sig en aning. Han stryker försiktigt bort snön från Dereks ansikte med sina tumvantar.
"Om du är skrämmande, vad är jag då? Riktigt jävla skrämmande," påpekar han och skakar roat på huvudet. "Försök mörda mig du, tomma hot det där. Jag har gått på karate i fler år än du kan räkna med dina fingrar, så jokes on you."

Eddies tumvantar är isiga mot Dereks kinder, men han låter denne stryka bort snön ur hans ansikte ändå. De är nära varandra och de små rökmolnen från Dereks mun träffar hans ansikte.
"Det tror jag verkligen på", muttrar han, låter ironin göra sig rätt tydlig.

Edward ler mjukt mot den längre sjuttonåringen, förstår att vantarna mot huden kan vara obekvämt. Försiktigt tar han av sig tumvantarna och stryker bort den sista snön med sina bara fingrar. Han låter sina mindre händer stanna vid Dereks kinder en liten stund, kupar kinderna med händerna. Eddie förstår att hans fingrar kanske är kalla de också, mot den andres hy. Men värmen som glider in från fingerspetsarna, upp över armen och in mot hjärtats rot, är alldeles för tillfredsställande för att han ska kunna dra sig bort.
"Tycker du inte jag är skrämmande?" frågar han med ett roat litet leende. "Jag har gått på karate länge, vet du."

Derek blir genuint överraskad när Edwards mjuka fingrar stryker hans kinder.
"Jag tvivlar på att du är starkare än mig", retas han, men det låter kraftlöst när hans röst är så tyst. Att Edward skulle bli skrämmande som ilsken är något han kan se framför sig och han vill undvika det så bra det går.
Trots att de är så nära, så nära, rodnar Derek inte. Hans blick söker sig gång på gång mot Edwards läppar och en idé formar sig i hans hjärna.
Derek lutar sig framåt, så att deras läppar nästa rör vid varann och sedan drar han sig bakåt och trycker en näve snö i den andres ansikte.

När den längre sjuttonåringen tillslut svarar, kan inte Eddie undgå att le en aning. Stämman på rösen är låg, men Edward uppfattar den iallafall.
"Du skulle nog bli förvånad, jag är starkare än du ser," svarar han efter en liten stunds tystnad. Han håller sin röst lika tyst, de känns mer.. lättande på det sättet. Att de är så nära varandra, och inte behöver prata i högre röster. Nästan som små viskningar. Edward lägger även märke till hur Derek inte så diskret kollar mot hans läppar. Det brukar aldrig göra någon större påverkan på Edward, han är mer än van att ha folk kolla på honom, inklusive hans läppar. Nu känner han dock någon sorts nervositet, en pirrande känsla i magen, och när Derek sedan lutar sig framåt känner han hur hans läppar sakta, nervöst torkar. Försiktigt vattnar han dem lätt, vilket han märker inte behövdes när den längre väl slänger en snöboll i Edwards ansikte. Han står stilla, känner hur snön glider under hans jacka, hans tröja. Hur kylan slår hans ansikte hårt. Ett enkelt skratt flyr från hans läppar. "Fy fan för dig, jävla asshole," säger han och knuffar till den längre, handen mot hans bröstkorg innan han drar sig därifrån. "Nu tänker jag verkligen inte spendera resten av dagen med dig!"

"Jag tvivlar inte på att du är stark, det är bara frt att jag är starkare", förklarar Derek. Han ser på Edward med ett litet, roat leende. Hade han förväntat sig mer? Derek själv hade, trots att det tog en enorm viljestyrka att erkänna det, inte haft något emot att luta sig framåt och pressa läpparna mot den andres.
"Ville du kyssa mig så mycket? Är besvikelsen för mycket?" Frågar han, halvt retsamt. "Jag har inget emot att leta upp mina andra vänner, om det är så du vill ha det..."
Det är klart han har något emot att lämna Edward men under hela Dereks liv kommer de orden förhoppningsvis aldrig lämna hans läppar. Det skulle inte vara bra för Edwards självförtroende.

"Visst, om det får dig att må bättre. Men jag är väääldigt säker på att jag är en hel del starkare," berättar Edward och ler stolt över sig själv. Dock finns det en liten grävande känsla över att den andre sjuttonåringen mycket väl kan vara starkare, även om det tär på hans självkärlek. Med tanke på musklerna han känt över Dereks armar, - han svär för sig själv att han ens tänker på dem, - så finns det stor risk att Derek är starkare. Men, Edward påminner sig själv att han är bättre på att slåss, och antagligen smidigare. Även om Derek spelar fotboll och basket. Vilket får det dystra att försvinna. När Derek sedan tar upp tanken att de skulle kyssas, fnyser Eddie och smackar med läpparna en aning. "Kanske, kanske inte. Det kommer du aldrig få veta nu, du förstörde ett moment, och det är ditt fel." börjar han, skakar bort lite snö innan han pekar mot Derek, och sedan mot sina läppar. "Mina läppar är nog för bra för dig i vilket fall som helst." självfallet är han inte uppriktig, så självkär är han inte. "Dito"

"Om du säger det såå", halvsjunger Derek och lägger armarna i kors över bröstet. Som en säkerhetsåtgärd drar han upp jackan så att den täcker nacken.
"Det var du som satte dig i situationen", försvarar han sig själv. "Och det är väl mer tvärtom, Edward min lille gosse. Jag är för bra för dig och det får du leva med."
Den något längre sjuttonåringen ser mot busskuren som står lite längre ner på gatan, pekar på den.
"Den går direkt till mig", förklarar han. "Och jag bor mycket nära min käreste vän, förstår du, Edward."

"Tror du misstolkade situationen lite där. Jag var en hygglig människa och torkade bort snön jag slängt på dig, att du skulle spela ett litet spratt på mig hade jag ingen aning om," protesterar Edward och känner hur tänderna sakta men säkert börjar hacka, då han inte vill att Derek ska påpeka det, kniper han ihop läpparna. Blicken vilar på Derek i tystnad när han påpekar att han är för bra för honom. Och egentligen vet ju Edward om det, Derek är alldeles för bra för honom. "Ja, du är väl det," säger han bara, påminner sig själv om de personer han låtit röra honom ovårdat, personer han inte ens kan namnet på. Edward påminner sig själv om att han faktiskt inte är värd särskilt mycket, och är verkligen för lite för Derek. Det brukar inte vara någon svårighet för honom, att låtsas le. Men nu kan han bara le bittert. "Ah, du har allt tur du. Jag kan gå hem själv, eller till någon vän jag också." han drar upp den stora nallen, den stora chokladkakan och sockervadden med svårighet innan han blänger på Derek.

Derek sänker handen, sakta, liksom förvånat.
"Det var inte meningen att irritera dig så mycket, vet du, så kolla inte på mig som om det var det, hjärtat", säger han, smått irriterad utan att själv veta om varför han är det. Edwards irritation måste smitta av sig snabbt.
"Dessutom", fortsätter han försiktigt, något vänligare, "så sa jag faktiskt inte att du inte fick följa med. Jag kan vara snäll - det är jag ju typ alltid - så jag kan tänka mig bära nallen också."
Han ser sedan på busskuren igen, sen på mobilens klocka.
"Nästa buss till området där han bor kommer om typ tre minuter, så det gäller att bestämma dig snabbt, Eddie."