[PRS] Electria

Att Sowon bryr sig om henne såpass mycket som hon gör, får Shiri att le fånigt för sig själv inombords. Hon blir alltid så imponerad och glad över det minsta lilla.
"Nej.. jag är okej," svarar Shiri och drar sakta benen över soffkanten i hopp om att bevisa hur bra hon mår. Hennes ben är dock trötta, sega, och hennes fötter vinglar till när de kommer i kontakt med golvet. Innan Sowon hinner påpeka det sätter hon sitt pekfinger framför hennes läppar. "Nej. Det är helt normalt att vingla till när man har feber. Jag kan ta något att äta, om det gör dig glad så att säga." lägger hon till och försöker att skutta till köket som hon så ofta brukar göra, men då hennes huvud dunkar och alla hostningar som lämnar hennes mun, så går det inte särskilt bra.

Sowon ser oroligt på den yngre tjejen som försöker ställa sig upp, och reser sig själv upp så fort hon märker att den ljushåriga vinglar till. Innan den äldre hinner påpeka det känner hon ett finger mot sina läppar, och Shiri förklarar för henne att det är normalt. Hon säger inget, men trycker ihop hennes läppar och ser koncentrerat på den yngre som lämnar vardagsrummet och går mot köket. Men, så fort den äldsta märker hur vinglig den yngsta är springer hon ändå ut till köket efter henne och lägger armarna runt den lite mindre kroppen och går mot en av stolarna som står i köket.
"Du ska uppenbarligen inte anstränga dig någonting tills du mår bättre. Vad vill du ha att äta?" säger Sowon efter att hon fått ner den yngre på en stol och går mot en av skåpen för att ta ner en tallrik till den yngre.

Kanske det bara är lättast att låta Sowon pyssla om henne, bara få det gjort. Även om det antagligen bara är en lätt liten förkylning så är det dumdristigt att tvinga sig själv med saker som i princip är omöjligt. De ska ju stå på scen imorgon, hur ska hon klara av det om hon vinglar likt en väldigt onykter gammal man? Shiri låter ögonen granska den andres ansiktsuttryck, ögonbrynen som rynkar sig en aning, de oroliga ögonen. De är nära varandra, och hjärtat börjar än en gång svika henne, dunka hårt. Utan att protestera något mer slår hon ner sig på en av stolarna vid köket och sluter ögonlocken. Försöker få andningen och hostandet under kontroll.
"Hmh.. kanske en toast? Ja, jag är sugen på toast." hon nickar för sig själv, nom nom nom. När hon slår upp ögonlocken igen fryser de chokladbruna ögonen sig fast vid Sowon, pillar frustrerat med sina fingrar. Varför känner hon så här? Dumma hjärta. Dumma hjärna, dumma universum. "Såå.. vad tyckte du om bts, gjorde någon ett intryck på dig?"