Bifrost, en Svensk trolldomsskola (Roll)

Alex såg efter Damon och ställde sig upp för att gå och lägga sig hon med, men Suzie tog tag i hennes arm. "Vänta Alex" ler hon och drar in Alex i ett hörn. Sedan börjar hon, hon väser fram vad hon och Damon hade gjort innan och hon träffade precis på rätt ställen. Hon fick Alex att känna sig lika obetydlig och ovärdig som hon alltid tyckt hon var. Hon lät Alex förstå att Damon inte ville ha en som hon och Alex trodde på vart enda ord Suzie sa. Och hon lämnade tillsist Alex ensam i det folktomma uppehållsrummet. Hon hade med några ord brytit ner allt det Alex vunnit av självförtroende.

Damon låg länge vaken i sängen och tänkte på Alex och Suzie. Men speciellt på Alex. Hur hon skrattade, järnhanden hon styrde sitt lag med, på hennes leende då hon såg på honom. Det var då han insåg att han aldrig skulle välja Suzie över henne. Visst var Suzie rolig och vacker, men hon var som alla andra populära flickor. Alex var unik.
Med ett leende somnade han.

Alex lämnade tornrummet och gick genom det tomma nattsvarta slottet. Konstigt nog blev hon inte upptäckt inte för att hon brydde sig.
Hon öppnade portarna och gick ut i det ännu störtande regnet, men inget känndes nödvändigt längre. Hon strövande omkring på området men satte sig sedan lutande mot en sten, hon började frysa och hacka tänder. Men hon tänkte inte gå in, vem skulle bry sig?

Damon vaknade följande morgon och gick kvickt för att äta morgonmål innan den första lektionen började. Han såg inte en skymt av Alex någonstans, och Suzies självbelåtna leende var oroväckande.
Då han kom till alkemiklassen hade Alex inte dykt upp, och Damon började bli allvarligt oroad. Han övervägda att gå och leta efter henne, men just då slogs dörren upp och professorn kallade in dem.

Alex drog ett rosslande andetag och såg upp i flyglens vita tak. Hur hade hon kommit hit? Så mindes hon allt och förbannade att hon inte dött där ute. "Du har en allvarlig lugninflammation." säger en röst allvarligt och går sedan, men Alex bryr sig inte. Om den nu var allvarlig, hoppades hon att hon skulle dö.

Damon hade svårare att koncentrera sig på lektionen än normalt och då han väntade på att nästa lektion skulle börja och Alex inte syntes till, gav han sig av för att leta efter henne.
Hon var inte i uppehållsrummet, och enligt en av flickorna var hon inte i sovsalen heller. Damon övervägde att gå ner till quidditchplanen, men insåg att Alex inte skulle skippa lektionerna för att få flyga runt.
Så han skyndade upp till sjukhusflygeln. Sjuksköterskan såg på Damon misstänksamt, men hon visade honom till sängen där Alex låg.
Hon såg svag ut och var märkbart blek. Damon rynkade pannan lätt och ställde sig bredvid hennes säng.
"Hur mår du?" Frågade han oroat.

Alex hörde Damon och borrade ner huvudet i kudden för att slippa se honom. Vad kunde han vilja henne? Han ville ju inte veta av henne, det visste hon ju, hon var inte värt något.
Men hon hörde oron i hans röst men kunde aldrig tro att han var oroad för henne. "Lugninflammation" svarade hon med dov röst och ansiktet fortfarande nere i kudden. Kunde han inte bara gå?, Varför plågade han henne med sin närvaro, när han ville ha Suzie och inte henne?

Lunginflammation? Det var inte bra. Menade det att hon hade suttit ute hela natten i regnet? Damon rynkade bekymrat pannan och sträckte fram en hand för att stryka hennes rygg varsamt.
"Du borde inte ha försvunnit så. Jag blev orolig", sade Damon förebrående, men hans min vara mjuk. Plötsligt kom han ihåg Suzies beteende, och insåg att hon hade säkert något med det här att göra.

Alex stelnade till en aning då han strök hennes rygg. Varför gjorde han det så svårt för henne? Men hans ord fick henne att vända sig om och stirra på honom. "Orolig?" sa hon och gjorde paus för en hostattack och fick ta sig en klunk vatten. "Är det bara något du säger eller?" fortsatte hon när det lugnat ner sig.

Damon såg oroat på Alex då hon började hosta och såg sig om efter sjuksköterskan, kunde hon inte ge något för att lätta hostan? Men hon syntes inte någonstans till.
"Såklart jag var orolig", sade Damon och skakade på huvudet. Han kunde mycket väl gissa varifrån hon fått de här idéerna, och han svor att han skulle tala med Suzie efteråt.
"Varför var du ute hela natten?"