Safe And Sound [Hunger Games][SV]

DADADADAM
--------------------
Kapitel 13: The war outside our door keeps raging on
Panikångesten kommer krypande, oförsonlig. 
Om bara en minut kommer jag hissas upp till arenan och ymnighetshornet. En minut till och blodbadet kommer vara i full gång. Troligtvis kommer jag vara död om cirka 3 minuter.
"Andas, Primrose", viskar Cinna och lutar sin panna mot min. Mina arenakläder sitter på och mitt gyllene hår är flätat i en lång fläta över min ena axel. Det svider lite i mitt armveck från där spårsändaren är intryckt, och om jag känner efter så är det en liten hård fyrkant där.
"Vi ber alla deltagare göra sig reda att ställa sig på plattan." 
En våldsam våg av ren och skär rädsla pulserar genom min kropp. När Cinna rättar till min jacka en sista gång kan jag se att mina händer darrar.
"Lycka till, lilla eldfluga" viskar han innan jag ställer mig på plattan och glaset sluts omkring mig. Jag hissas långsamt upp genom en mörk tunnel, och när jag slutligen når upp ser jag ingenting, helt bländad av det strålande solljuset. 
"Mina damer och herrar, härmed förklarar jag de 74:e årliga Hungerspelen invigna!" Ljuder Claudius Templesmiths röst, och jag inser att det inte finns någon återvändo. Om sextio sekunder är mitt liv slut. 
När mina ögon väl vant sig vid det skarpa ljuset ser jag att bredvid oss ligger en stor, stor skog, och några hundra meter bort en sjö. 
Hur ska jag göra? Springa bort eller försöka få tag i något. Jag är snabb, det vet jag. Jag jämförde i ögonvrån med dem andra deltagarna på träningen, och vad jag såg så flög jag fram, mycket fortare. 
Jag ville inte irra runt i skogen utan mat, vatten eller vapen, och om jag koncentrerade mig kunde jag faktiskt lyckas nå det brungröna, stora ryggsäcken som låg ganska nära mig. 
Jag hörde nedräkningen.
"Tio... Nio... Åtta... "
Jag tänker springa mot ryggsäcken, jag har bestämt mig nu. 
"Fem... Fyra..."
Jag sväljer och förbereder mig.
"Två... Ett..." Gongongen ljuder och jag kastar mig iväg före alla andra. Mina fötter trummar mot marken, och jag inser att det går fort. Väldigt fort. Men jag har inte något stort försprång alls. Jag lyckas grabba tag i remmen på ryggsäcken och slänger den över axeln när jag hör något vina emot mig. Jag vrider blixtsnabbt pp huvudet och hinner se den silverglänsande kniven i sista sekund. Aldrig har jag haft så snabba reflexer som när jag kör upp handen och lyckas fånga den. Flickan från distrikt 2 stirrar på mig med hat i blicken. Jag rusar iväg i riktning mot den stora skogen. 
Ingenting verkar hindra mig förrän en kille från distrikt åtta kommer springande med ett svart uttryck i ansiktet och ett spjut i handen. Han siktar in sig på mig och ska precis slunga iväg spjutet när jag kastar mig undan och låter den långa, tandade kniven flyga genom luften. Den träffar pojken i magen innan han ens hunnit reagera och han faller omedelbart ihop. 
Adrenalinet pumpar när jag fortsätter att rusa och plockar upp kniven i farten. När jag slutligen kommit in i skogen tänker jag: 
"Vad har hänt med dig, Primrose?"

ÅHH ÅHH ÅHH

Superbra! Mer nu, fattar du? Mer. NU.

Mer, mer, mer! Superbra!

Oh.... My.... Rowling....
SHIT!!!!

TADAAAA
-------------------
Kapitel 14: Dead and gone and past
Jag har dödat en människa. Jag har dödat en människa. Jag har dödat en människa. Orden upprepas i mitt huvud tusen gånger om när jag joggar längre och längre in i skogen. 
Det är fullkomligt knäpptyst, och det enda som hörs är min flämtande andhämtning och min hjärtas dunkande. 
Jag har klarat mig förbi blodbadet. Det är knappt så att jag själv kan tro det. 
Jag fortsätter med mitt halvspringande i den dunkla, talldoftande skogen ända in på eftermiddagen, då jag inser att jag måste börja leta efter någonstans att sova. Jag saktar ner farten lite och drag upp kniven ur bältet för säkerhets skull. Ryggsäcken vilar på min rygg. 
Jag joggar runt en stund och försöker hitta något bra gömställe, men icke. 
Det finns massor med träd, men deras stammar är kala och totalt omöjliga att klättra upp på. När skymningen börjar falla har jag kanonskotten, som dem brukar undvika att skjuta under blodbadet. Jag stannar upp för att lyssna och räknar till tolv stycken. Tolv stycken döda ungdomar. 
När jag sätter iväg igen är jag inte alls lika koncentrerad. Mina tankar är överallt och ingenstans, och jag irrar mest runt i hopp om att det ska dyka upp något framför näsan på mig. 
När jag väl hittar det perfekta är det nära att jag missar det. Berget bredvid mig täcks av massa framhängande buskar och trädgrenar, och den låga öppningen är nästan omöjlig att se. Om det inte varit för att jag lutade mig mot bergsväggen hade jag aldrig upptäckt grottan. 
Jag slänger först in ryggsäcken och kryper sedan in själv. När jag väl kommit in håller jag nästan på att tappa hakan. 
Grottan sluttar nedåt, så att när man kommer in kan man faktiskt stå helt rakt. Det är förvisso mörkt men hyfsat varmt. 
Jag pustar ut. Här kan jag gömma mig helt oupptäckt i åtminstone några nätter.
Jag sätter mig ner med ryggen mot grottväggen och öppnar ryggsäcken för att titta vad som finns där i. 
Det första jag packar upp är en sovsäck. Den verkar vara värmebevarande på något sätt.
Jag inser att den här ryggsäcken var en fantastisk vinst. Den innehåller en enlitersvattenflaska, fylld med färskt, iskallt vatten, en stor påse med torkat, flagat kött, en liten burk med vad jag tror är någon slags salva och en stor limpa bröd. 
Jag har dessutom en lång, fin kniv som kan användas både som vapen och redskap. 
Jag förstår inte hur jag kan ha klarat det här. Jag förstår verkligen hur jag kan ha klarat det här. Hur jag kan ha lyckats träffa pojken med kniven på flera meters avstånd. Jag har aldrig, aldrig kastat kniv förut. Knappt ens hanterat en. 
Jag slår bort tanken och försöker planera mina närmaste dagar istället. 
Visst, jag har mat, men det kommer inte räcka så länge. Inte vattnet heller. Jag behöver inte dricka någonting idag, men imorgon eller övermorgon kommer symptom på uttorkning redan börja smyga fram. 
Då måste jag dricka, för det är det sista jag behöver, uttorkning. 
Alltså måste jag hitta en vattenkälla av något slag. 
Maten borde inte vara något problem. Jag såg massa ätbara växter och rötter på vägen hit. Jag känner mig konstigt nog faktiskt ganska nöjd. Det kunde vart värre. 
Nationalsången börjar spelas och jag smyger ut huvudet en aning för att kunna titta på himlen. Inga karriärister är döda, förutom pojken från distrikt 4. 
När dem visar ansiktet på pojken från 8 hugger det till lite i mig.  Det är på grund av mig som han är död. 
Jag får inte tänka så. Det här är Hungerspelen. 
Men i mitt stilla sinne undrar jag ändå om Katniss och mor sitter därhemma och frågar sig själva vad regimen gjort med väna, försiktiga lilla Prim.
----------------------------
JAG VILL VETA VAD NI TYCKER!

GRYMT BRA

Vill du veta vad jag tycker?
Ja, man skulle inte kunna förklara det om man så använde tusen ord♥

Awsome!!!!!!!! MERA NUUU!

Ja! Mer nu!
Superbra!